I år kör vi kortare distanser än föregående år då vi inte siktar mot någon tävling. Konstigt nog tycker jag att hundarna är tröttare efter ett pass i år än andra år. Det kan bero på den högre temperaturen. Kanske. Det kan även vara så att de kortare distanserna gör att hundarna ökar sin arbetsintensitet. Det viktigaste är trots allt att det arbetas ärligt och hundarna gör bra ifrån sig.
Mörkret sänker sig och vi har varit väderfasta hela dagen. Plötsligt hör vi någonting utanför dörren. Folk. Vem är ute i detta väder och varför? Hur har de hittat hit? Allt går väldigt snabbt. Stugan som har fyra bäddar är överbelamrad av oss. Vi öppnar dörren och drar in de fyra nedisade skidåkarna som står där utanför. Kaffepannan sätts på, vi river ihop vår utrustning och gör plats i halva stugan. Hjälper dem av med alla isiga kläder och snart sitter vi alla åtta runt det lilla bordet som bara har fyra stolar. Vi bjuder på te, kaffe, bullar och lite annat smått och gott. Sakta men säkert tinar våra nya vänner upp i den överfulla och fuktigt varma stugan.
Ute i markerna är detta ett självklart beteende. Man hjälper varandra. Man bjuder till och man gör det inte för att man skall få någonting tillbaks. Man gör det av medmänsklighet. Man gör det för att det är det enda alternativet. Man bjuder på de små resurser som man själv har. Man tar det där extra jobbet och obekvämheten. Det blir trångt. Man frågar inte om deras religion eller politiska tillhörighet. Man frågar inte om de har pengar eller inte. Man frågar inte efter tacksamhet. Man hjälper och det är just detta som gör oss till människor. Det är exakt så här vi skall göra när medmänniskor är i behov av hjälp. Inte hålla dörren stängd.
Exakt detta har inte hänt men jag ser varje år liknande grejer hända ute i fjällstugorna, på fjällstationerna och längs mina färdvägar. Ibland ger jag hjälp och andra gånger får jag hjälp. Exakt så som det skall vara i livet.
Efter ett antal timmar bakom dataskärmen så är äntligen en första film färdigredigerad. Den är långt ifrån så som jag vill ha den utan jag ser det mer som en del av ett lärande. När man jobbar med redigeringsprogrammen så sällan som vi gör så hinner man glömma. Allt går så mycket segare, jag blir frustrerad och vill inte förstå att det egentligen är den som trycker på knapparna som är trög. Jag tror fortfarande att det är datorns fel. Nu är vi på banan och jag har en hel del oredigerat filmaterial så det är bara att fortsätta.
Här är en kort film från en halvdagstur med kanot i somras. Detta är en mycket enkel kanottur som passar de flesta. Den sker direkt i anslutning till Jokkmokk och vår kennel på Skabramsjön.
Issa kom till oss som 10 månaders unghund och sedan dess har hon varit en ständig följeslagare. Mestadels har hon följt Stina i vått och torrt. Kanske en av de mest trogna och följsamma hundar som jag har sett.
Det finns så många roliga, tokiga och frustrerande minnen med denna hunden. En vinter sprang hon bredvid Stinas hundspann och var som vanligt helt fokuserad på Stina. Ja, såpass fokuserad att hon sprang rakt in i en ledmarkering och slog ut en framtand. Som vallhund fungerade hon katastrofalt komiskt. Hon var nämligen rädd för får. Om de råkade kasta en blick mot Issa så sprang hon genast tillbaks till Stina och ställde sig bakom henne. Den är så många minnen som river hårt och gör ont men även lockar fram leenden och ger saknad.
Nu finns hon inte längre. Snabbt och oväntat kom det. Tomt blev det. Allt blir så påtagligt. Livet är inte för evigt och man har även själv en begränsad tid här i livet. Liksom nära och kära. Såväl hundar som människor. Jag är verkligen glad för att det gör ont. Glad för att jag kan låta mig beröras. Det är en smärtsamt och skön känsla att sakna vår Issa. Skön för att jag är så glad att hon funnits.
För övrigt så tycks det som att Norrskenet körs på full fart just nu. Var och varannan kväll sprakar himlen i grönt och rött. Det har faktiskt varit såpass intensivt att tom jag blev tvungen att gå ut till sjön och bara stå och titta.
