Små vattendrag tycks flöda och vi får lösa problemet med överfarter på lite olika sätt. Kommer bara skotrarna över så är hundspannen ett betydligt minder problem.Under den senaste veckan har livet varit minst sagt lite hektiskt. Förra veckan återcertifierade jag mig som Wilderness First Responder. Det är en amerikansk vildmarkssjukvårdsutbildning som används av amerikanska räddningstjänsten. Jag har skrivit om den utbildningen tidigare och kan varmt rekommendera er att gå om ni får möjligheten! Certifieringen gick över förväntan. 90% rätt på provet och man behövde endast 70%. Det praktiska testet gick även det superbra och instruktören som testade mig sa att det var en av de bättre testerna han sett på länge. Snacka om att jag är stolt!
I skogen trampar vi febrilt upp våra hundspår för till veckan som kommer går jag ut på en fyradagarstur med en liten grupp. Hemma i huset är den murade skorstenen nedknackad och vi håller på att bygga upp för en ny vedeldad köksspis med tillhörande skorsten. Här är min pappa guld värd och driver på en hel del.
Samtidigt som allt detta händer rasade vår internet uppkoppling och då passar vi på att byta till fiberbredband vilket tycks vara lättare sagt än gjort. Om man väl får det att fungera så lär det visst vara såpass snabbt att man kommer att behöva säkerhetsbälte och hjälm då man skall vara på internet. Här har vi snart bärgat min skoter från ett myrhål. Numera kör Stina garanterat skoter bättre än många infödda norrlänningar. Hur det var när hon flyttade hit kan jag berätta någon annan gång… Vi hade en gång en vedspis… Nu är även hela murstocken nedknackad och ivägkörd. Här är pappa och Stina in action. Under sjukvårdsutbildningen övade vi en hel del på nack- och ryggradsskador. Här förbereds en flytt av en ’patient’ med misstänkt ryggskada. Under denna utbildning utgår man från en ’vildmarkssituation’ där man har långt till hjälp och dessutom är utsatta för en miljöpåverkan i form av väder, grupp, utrustning som kanske saknas m.m. En situation där man gör mesta möjliga utifrån rådande situation.
Stina med sin älsklingsmaskin. En Lynx st 600. Bredbandad maskin som går fram som en stridsvagn.Äntligen börjar termometern att röra sig nedåt. Senaste natten hade vi -21C. För oss är detta otroligt viktigt med tanke på de passager över vattendrag, myrar och sjöar som vi skall över.
Första gångerna när tempen går under -20C brukar det kännas lite småkärvt. Efter någon timme så har man vänjt sig hyfsat. Efter några dagar märker man det knappt. Nästa steg kommer runt -40C. Då börjar det bli kärvare och man måste börja tänka sig för. Inte fara ut utan riktigt bra kläder. Undvika att köra med bilar eller skotrar. Maskinerna är det som börjar tjorva. Är man bara ute på tur så är problemen betydligt mindre.
Vi har iallafall trampat lite spår igen. Nu kan vi börja köra släde. Det är inte de bästa förhållandena för att bromsa och ankra så vi kommer att köra med småspann tills vi känner att disciplinen på hundarna sitter. De skall stanna för att vi kommenderar stanna. Inte för att vi trampar på bromsen. Imorgon blir det rock’n roll! Min ’tunna-isar-maskin’. En Lynx 5900 från 1983. Lätt och billig. Sjunker den så går vi inte i ekonomisk konkurs. Detta är utan tvekan mycket skoter för pengarna! Våran assistent Flippa som är med överallt. Ibland springer hon, ibland åker hon skoter och ibland vet man inte alls vart hon är… Stina hittar man även på Instagram under användarnamnet: Husystina. Efter körning på blöta isar måste man rensa skotern om inte allt skall frysa ihop till en isklump.
Stina kör bakom med den lite nyare skotern redo att hjälpa mig ifall jag får ett ofrivilligt bad.Med ett riktigt kraftfullt hugg slår man igenom den lite förrädiska höstisen. Jag märker att jag är vass i kommentarerna mot Stina och hon svarar tillbaks med samma syrlighet. Vi är båda skärpta och allvarliga. Flytvästar, isdubbar, kastlinor och ispikar har vi på oss för att kunna känna oss fram och för att vi ska kunna komma upp om vi far igenom. På skotrarna har vi dessutom monterat linor med flytdunk så att vi kan bärga dem från sjöbotten ifall olyckan skulle vara framme.
En skoter behöver nog 6cm kärnis om man inte stannar maskinen. Där vi kollar är det för det mesta 10cm men på några ställen är det just bara 6cm eller nått sånt. Självklart är vi allvarliga. Om vi går igenom isen vet vi att vi reder ut situationen men vi vill slippa det obehaget och det onödiga extrajobbet. Nu är spåret trampat runt sjön och vi kommer oss över till andra sidan där skoterleden går upp på land. Just nu sjunker temperaturen och vårt spår fryser sig allt starkare. När det sedan snöar kommer vi att fortsätta att trampa och sladda spåren jämna och fina.
Varför utsätter vi oss då för detta varje år? Vi behöver börja säkra upp spåren och lederna inför vintern. Vi måste även veta hur isarna är och blir denna säsong. Senare när gästerna börjar komma måste vi veta att vi kan genomföra turerna på ett säkert sätt. Det är en del av vårt jobb helt enkelt.
Läs gärna vidare på Snowfeds hemsida om isar och issäkerhet. Riktigt bra skrivet och de har mycket viktig information om isar och att färdas på isar! En lina som är stadigt fästad i skotern och kopplad till en dunk gör att man kan plocka upp maskinen om den skulle hamna på sjöbotten. Stina har med gott resultat börjat använda en typ av täckkjol för att hålla sig varm på skotern och fyrhjulingen. Denna tabell är de istjocklekar som Snowfed rekommenderar. Vad man alltid skall tänka på att är det 20cm på ett ställe så behöver inte det innebära att isen på hela sjön är 20cm utan det kan vara öppet vatten på andra ställen.
Älgko inne i Sareks nationalpark.Marcus Eldh och företaget Wildsweden fick i år det Stora Turismpriset 2015. Det är ingen slump att priset gick just till Marcus. Han är en kollega i branschen som arbetat målmedvetet och proffsigt under en längre tid med naturturism. Fokus har varit olika typer av viltsafarisatt locka besökare till genuina naturupplevelser med olika typer av safaris som älgsafari eller björnskådning och vargspårningsturer på vintern.
Motiveringen till Wildswedens vinst är:”Vinnaren är ett föredöme för svensk turismutveckling genom att visa vägen för hur man med små resurser kan samproducera och paketera kunskapsintensiva naturupplevelser. Företaget har nått en hög internationaliseringsgrad med framgångsrika metoder för export. WildSweden bedriver ekoturism hela året i stora delar av landet.”
Att Wildsweden fick detta priset är ett erkännande för naturturismen och ekoturismen. Marcus har verkligen visat att det inte alltid är de stora flådiga satsningarna som är de rätta. Man kan komma långt med små resurser och faktiskt göra skillnad för arbetssituationen ute i glesbygden. Än en gång hatten av för Marcus och Wildsweden och grattis till ett välförtjänt pris!
Tillsammans försöker vi, Wildsweden och Jokkmokkguiderna, nu att lansera en Älgsafari i Rapadalen, Sareks nationalpark. Hösten 2015 fick vi inte nog med bokningar. Inför 2016 har vi däremot både förfrågningar och intresserade resebyråer som idag står redo och väntar på nästa års priser och datum.
Min övertygelse är att ju mer tid man är med hundarna desto bättre är det. Jag är också övertygad om att ju mer ’hundlik’ man är själv så desto bättre relation får man med sin hund. Man lär sig av de hundar som man ser har ett bra beteende och försöker sedan att själv agera på det sättet. Denna korta film är från en typisk morgonritual med siberian huskyvalpen Wild Tribe’s Drago. Filmen gjorde jag egentligen för några veckor sedan och leken idag är betydligt tuffare och valptänder är vassa kan jag lova!
