Kaffepaus under en av våra fikaturer.Här händer det egentligen inget speciellt. Vi är inne i en ganska tung träningsperiod då vi ofta kör 20-40mil/vecka med slädarna. Ibland med intressanta gäster som passagerare, men ofta står vi dock ensamma på slädarna. Dagsljuset lyser med sin frånvaro så det är långa mörka timmar i skogen med våra hundar.
Jag klagar inte men nu längtar jag efter en helt vanlig soffakväll då jag inte somnar innan filmens titel har spelats upp. Lite chips, några pannor te och godis som inte är fruset som isklumpar.
Det kommer lite tester på utrustning här när det lugnar ner sig. Hjärnan jobbar ju med en del medan kroppen kör släde. Man har ju en sån där multi-förmåga att göra flera saker samtidigt. Ser slädarna ut såhär på morgonen vet man att nu blir det ett rejält arbetspass för hundarna. Senaste dagarna har vi fått mycket snö så nu kan vi öppna fler och fler av våra träningsspår. Hundarna blir supertaggade av nya spår. Kanske låter det som om jag klagar. Det gör jag inte. Man kan nog inte ha det bättre egentligen. Att få förmånen att leva med friluftslivet som yrke tillsammans med ett gäng fantastiska slädhundar, två tokiga border collies och en till Lappland importerad skånska är få förunnat!
Visst ser det både ut att vara dekorativt och gott. Hur kan en pippifågel motstå detta?Talgbollar är inget som vi riktigt tror på så därför ger vi riktig mat till våra små fåglar. Nu visade det sig att varken ekorrarna, hackspettarna eller småmesarna vill äta av våra gäddor. De äter bullar, kött, fett, gammalt bröd osv. men gäddorna är de nästan rädd för. Får nog ge dem till räven istället.
Att sätta eller hänga upp en korg är riktigt bra. Man kan stoppa dit allt möjligt. Jag tror däremot att man ska vara lite försiktig med sådant som är saltat/starkt kryddat. Bröd är framför allt ekorrarna tokiga i. Kanske får vi däremot köpa någon talgboll i framtiden till småpippisarna.
Gå före, hacka med yxan, hämta skotern…Idag har vi öppnat leden vidare västerut. Purkijaure är en sjö som ligger i vår väg. Vi måste över den för att komma åt ett område som vi kör mycket i med hundarna. Purkijaure är en mycket grund sjö med tre älvar som möts här. Isarna här litar jag inte mycket på under förvintern.
Vi yxade oss fram till Tallholmen mitt i sjön. Dit hackade vi oss fram som hackspettar och isen är så pass tjock där vi kollat att man egentligen kan köra bil. Nu i veckan kommer byborna i Purkijaureby troligast att fortsätta med leden vidare till Pärlälvsidan.
Leden som vi idag har farit efter är en del av Karatsleden som går mellan Jokkmokk och Kvikkjokk via Årrenjarka fjällby. Nu är de första 15 km okej. Nu kvarstår 45 km upp till Laxholmen och sen ytterligare 50-60 km fram till Årrenjarka. Inget man gör på en kafferast direkt.
Ganska ofta handlar blogginläggen om isar, att vi kollar dem och om hur de begränsar oss. Det speglar egentligen den respekt som vi har för dessa. Varje år är det folk som far igenom. En del kommer upp medan andra inte gör det. Vill du leva så ge dig inte ut på en is som du inte har koll på. Det kan sluta väldigt tråkigt! Det kommer ett inlägg lite senare om issäkerhet tror jag. Kanske det kan hjälpa någon. När vi ruskar en led kollar vi att isen är minst 10cm tjock. Detta kollas med luckor på 5-20m. Ibland kollar vi ut åt sidorna bara för säkerhetsskull. Flippa övervakade arbetet och skotrarna. Henrik som är på praktik hos oss. Givetvis fick han en ryggsäck fylld med sten och sedan fick han hoppandes gå före oss… 😉 Efter avslutat arbete styrde vi hemåt.
Deodorant från care of Gerd i Jokkmokk.Deodoranter som innehåller aluminium är inte bra för hälsan. Hela grejen med deodorant är ju att man smetar på det på kroppen där huden är mycket känslig. Ämnen tas upp av kroppen igenom huden så därför känns det ju lite angeläget att det är en okej produkt som man använder.
När det gäller problem med aluminium så finns det massor av artiklar på nätet för den som vill fördjupa sig. En del människor kan få allergiska kontakteksem. Dessutom lagras aluminiumet i kroppen och tros kunna öka risken för alzheimers sjukdom. 2007 kom en studie som påstod att aluminiumbaserade antiperspiranter kunde vara en bidragsgivare till bröstcancer osv.
c/o Gerd är ett litet kosmetika företag i Svenska Lappland. Företaget satsar på produkter som schampon, duschkrämer, hudkrämer och massa annat som jag inte riktigt har koll på. Däremot så kör de en linje som bygger på att det inte ska finnas ohälsosamma tillsatser i dessa produkter. Deras tillverkning ligger i Jokkmokk och här har de även en liten butik men givetvis säljer de även online på nätet.
När vi köpte denna deo på butiken i Jokkmokk fick vi rådet att använd den under en månad innan ni bestämde oss för om den var bra eller inte. Det kan nämligen ta tid för kroppen att vänja sig av med en del ämnen som finns i de vanligaste andra deodoranterna. För både Stina och mig funkade dock denna deo från care of Gerd helt super redan från dag ett.
Varför skall man då betala 169kr för en deodorant? Svaret är enkelt och självklart. Den är troligast bättre för din kropp och dessutom så ger du möjlighet för ett litet företag att leva och finnas i Jokkmokk. Fast nu i skrivandets stund skriver c/o Gerd på sin hemsida att på just denna deo så är det några veckors leveranstid pga. hårt köptryck.
Fördelen med att träna hundarna för långdistans är att all tid ute med hundarna är viktig. Ju längre, ju tjorvigare, ju kärvare desto bättre!Månljuset är så starkt att träden kastar långa mörka skuggor ut på den gnistrande snön. Pannlampan förblir avslagen. Hundarna trummade på oavbrutet i en jämn fart. Allt fanns i släden förutom sovsäcken. Hundmat, tarp, liggunderlag, bensinkök, en rejäl yxa och tom pasta som skulle räckt till en middag för mig.
Civilisationen gör sig dock påmind. I morgon ska jag köra ett jobb och det finns massor av obesvarade mail, telefonsamtal som måste ringas så det blev till att styra hemåt. Här skulle jag gärna krupit ned i min sovsäck…
