Sömnbrist och nattfiske
Singel i Salto 2014
’Blir det några par?’ är en fråga som jag ofta får av folk som hört talas om detta. Självklart så händer det. Men jag tror inte att det händer mer på denna vecka än på någon annan tur. Flera som kommer på Singel i Salto är inte singel. Flera av dem som är singel är inte så sugna på att hitta någon ny partner. Folk anmäler sig nämligen till denna vandringsvecka just för deras vänner, respektive osv kanske inte har samma intresse eller kanske inte har semester samtidigt. Men för att inte sabba myten så vist händer det att folk träffas och visst händer det att vi något år senare får raporter om giftemål och barn.
Årets Singelgrupp bestod av 26 deltagare. En ganska stor grupp för att fjällvandra med. Det har gått bra men jag känner tyvärr att jag inte riktigt har hunnit med att träffa alla och detta med namnen var ju helt hopplöst för mig. Nu är jag riktigt trött och kommer att sova gott här hemma. Trotts att gruppen som vanligt har varit väldigt bra och hjälpsam så är man på spänn och slappnar inte av förrns man vet att arrangemanget är i hamn.
Landad på Saltoluokta Fjällstation
Saltoluokta Fjällstation är för övrigt som vanligt väldigt trevligt. Personalen, gästerna, byggnaderna, miljön osv. Jag vet inte hur ofta jag brukar rekommendera folk att boka en helg eller en vecka på stationen. Göra dagsturer eller avsluta/börja långturer här. Saltoluokta är helt enkelt en pärla i vår fjällvärld som måste upplevas.
Fjällvandringsbilder
Under åren som har gått har jag sedan vandrat uppför Prinskullen både privat och med grupper. Det har varit dagsturer och uppemot hela veckor. Mestadels turer med två övernattningar. Jag skulle nog uppskatta det till runt 30-60 nätter där uppe på fjällheden. Trotts det så kan jag än idag inte säga att jag sett allt. Nu under den senaste turen tyckte jag åter att det var vackrare än någonsin. Så är det i princip varje år.
Studenterna är en kul grupp. Fulla av energi. En del är friluftsvana och andra inte. De kommer från hela världen och i princip alla gillar vidderna. Vidderna där människan ännu inte hunnit exploatera sönder naturen. Vidder som få människor idag får se och uppleva.
Dödsfällor och kommunalt kollektivt ansvar
Det farligaste just nu är hängbroarna över Pärlälven. Ingen besiktar dem och ingen ansvarar för underhållet. Broar som används flitigt och är viktiga för att man skall kunna färdas i områdena.
Kommunalt ansvar anser jag är infrastruktur. Just detta är infrastruktur. Samtidigt så är detta resultatet från en statlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man gav folk jobb med att rusta dessa leder men man glömde bort att tänka på framtiden. Vem skulle få ansvar för underhåll och en dag att plocka bort allt? Jag tvivlar på att Jokkmokks kommun är ensamma i denna sits.
Pengarna från fiskekortsförsäljningen går till Jokkmokks jakt och fiskeförening, som inte heller har det fett. Vindskydd nyttjas av skoterguideföretag, hundspannsguider och fiskeguider. Både lokala och från andra kommuner. Det dyker även upp ryggsäcksfolk bestående av fiskare från Piteå, Luleå och kanske Finland. Butiker, restauranger, guider, affärer, stugbyar, bensinstationer osv. tjänar på dessa människor. Men det handlar inte bara om Pärlälven. Det handlar om massor av olika platser runt om i vår stora kommun.
Lösningen på detta och mycket annat i dagens samhälle tror jag kommer bli allt mer att vi får gå ihop i intresseföreningar som löser problemen. Bara folk frångår tänket att man skall ha betalt för varenda sekund man bidrar med. Vi som försörjer oss på denna infrastruktur måste kanske bidra med en slant och kommunen får så lov att skaka fram en del dollar på något vis. Min farmor och farfar var aktiva föreningsmänniskor och de gjorde saker för några föreningar utan att blinka. De gjorde saker för kollektivet. För varandra. Det är väl exakt så det skall vara? Trotts allt så är det faktiskt så att kommunen är just vi som bor och lever här.
