Mot fjällen
Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är välkända områden för mig vintertid. Dock kommer detta att bli min första tur sommartid på delar av denna sträcka. Jokkmokksområdet är vilt och stort. Trots att jag färdats i markerna här både privat och med gäster under ca 25 års tid så finns det mycket outforskat.
Den nya klättermusenryggsäcken är packad och trots att jag försökt bantat så är den allt för tung med sina 12 kilogram. Förvisso finns en del grupputrustning i denne samt 3,2kg fotoutrustning men maten saknas ännu. 8-10 kg känns mer som en trevlig vikt för en stugtur. Jag får nog riva upp allt igen och göra ett bantningsvarv till.
2 svar på ”Mot fjällen”
En trevlig tur, som jag fått med turistgrupper under högsommaren, så här i början av augusti och i månadsskiftet aug/sep. Klart olika karaktär på upplevelsen av vandringen även med bara några veckors skillnad i startdatum.
En av de trevligaste var när vi plockade så mycket hjortron att vi höll på att aldrig komma fram till Pårtestugan för vår första övernattning. Vi kokade mylta och bjöd stugvärden på 🙂
Den mest dramatiska var när vi kom till Pårtestugan och möttes av en chockad stugvärd som berättade att det varit en kupp i Sovjetunionen, m0ste väl ha varit i aug 1991…
Finast är det att gå omvänt kan jag tycka, från Saltoluokta till Kvikkjokk, då man kommer ner mot Sitojaure och sedan ner mot Aktse och de fantastiska, stora vattenspeglarna plötsligt breder ut sig. Upplever att de vyerna är mer anslående i den riktningen… Men det kan ha sina avigsidor att gå söderut med solen i ansiktet. Minns när en äldre kvinna bländades av solen, trampade snett och ramlade så illa att hon fick en fraktur i armen – vilket vi inte visste då – när hon tog emot sig. Hon vägrade dock att avbryta och med järnvilja, ett otroligt gott humör och många magnecyl kom hon fram till Kvikkjokk. Väl hemma igen gick hon till vårdcentralen där läkaren ilsket uttalade sig om varför den inkompetenta fjällguiden inte skickat efter helikopter så hon fick läkarhjälp. ”Det föreslog hon, flera gånger, men jag vägrade, för jag ville avsluta eftersom det bara var en dag kvar och vi hade så trevligt!” svarade kvinnan. En riktig kämpe!
Men, egentligen spelar det nästan ingen roll åt vilket håll man går, hur långt man går eller i vilka fjäll man går… Bara att vara i fjällen, leva en tid med fjällens tidsrytm, dofter, ljud, skönhet och närvaron av det riktigt viktiga i livet, gör att både kroppen och själen mår bättre och liksom hamnar i samklang med varandra igen.
Så där som de ju ska vara…
Ha en riktigt fin vandring 🙂
även om en del
En trevlig tur, som jag gått med turistgrupper under högsommaren, så här i början av augusti och i månadsskiftet aug/sep. Klart olika karaktär på upplevelsen av vandringen även med bara några veckors skillnad i startdatum.
En av de trevligaste var när vi plockade så mycket hjortron att vi höll på att aldrig komma fram till Pårtestugan för vår första övernattning. Vi kokade mylta och bjöd stugvärden på 🙂
Den mest dramatiska var när vi kom till Pårtestugan och möttes av en chockad stugvärd som berättade att det varit en kupp i Sovjetunionen, måste väl ha varit i aug 1991…
Finast är det att gå omvänt kan jag tycka, från Saltoluokta till Kvikkjokk, då man kommer ner mot Sitojaure och sedan ner mot Aktse och de fantastiska, stora vattenspeglarna plötsligt breder ut sig. Upplever att de vyerna är mer anslående i den riktningen… Men det kan ha sina avigsidor att gå söderut med solen i ansiktet. Minns när en äldre kvinna bländades av solen, trampade snett och ramlade så illa att hon fick en fraktur i armen – vilket vi inte visste då – när hon tog emot sig. Hon vägrade dock att avbryta och med järnvilja, ett otroligt gott humör och många magnecyl kom hon fram till Kvikkjokk. Väl hemma igen gick hon till vårdcentralen där läkaren ilsket uttalade sig om varför den inkompetenta fjällguiden inte skickat efter helikopter så hon fick läkarhjälp. ”Det föreslog hon, flera gånger, men jag vägrade, för jag ville avsluta eftersom det bara var en dag kvar och vi hade så trevligt!” svarade kvinnan. En riktig kämpe!
Men, egentligen spelar det nästan ingen roll åt vilket håll man går, hur långt man går eller i vilka fjäll man går… Bara att vara i fjällen, leva en tid med fjällens tidsrytm, dofter, ljud, skönhet och närvaron av det riktigt viktiga i livet, gör att både kroppen och själen mår bättre och liksom hamnar i samklang med varandra igen.
Så där som de ju ska vara…
Ha en riktigt fin vandring 🙂