De tre oturssystrarna
I dag fick en av våra siberians somna in. Zoya som blivit ormbiten häromdagen. Det är alltid tråkigt när en såpass ung hund, som borde ha hela sitt liv framför sig inte får sitt liv. Vad som däremot är bra är att vi fick hem henne och att hon inte lade sig ute i skogen under en gran och dog där. Ni kan läsa mer på vår kennelsida, Working Husky Kennel om Zoya.
Zemlan som är en av de tre systrarna i z-kullen bröt sitt bäcken ben under förra hösten. Och Zuss bröt ett ben i foten nu för någon vecka sedan. Så nog har det varit en oturstrio så långt. Men gammalt så säger man ju att olyckorna ofta kommer tre på raken om man nu ska vara skrockfull. Så nu hoppas vi på lite medvind framöver.
Känner man nått för sina hundar då man har närmare 50 olika individer. Självklart! Annars ska man pyssla med maskiner. Det är jobbigt att sälja hundar, avliva gamla goa hundar och som nu förlora en ung hund som man hoppats på en framtid med. Med 50 hundar som har en snittålder på 10 år så blir det ca 5 hundar/år som skall vandra vidare. Vi måste helt enkelt hantera det. Jag tror inte att vi/jag blir avtrubbade. Däremot så lär man sig att dels hantera situationen mentalt men även att man acceptera att livet faktiskt är på detta viset. Döden är tråkigt nog endel av livet
2 svar på ”De tre oturssystrarna”
Verkligen tråkigt med Zoya :´( Som du säger, döden är en del av livet – den delen man helst vill undvika. Känner verkligen i hjärtat med er.
Den dag man slutar tycka det är tufft att avsluta en hunds liv ska man nog inte längre har hund..Däremot är det som du skriver nödvändigt att lära sig hantera dessa situationer som ofrånkomligt blir fler ju fler hundar du har. Jag brukar se det som att min skyldighet mot hunden är både att ta väl hand om den då den är i livet men också ge den ett så bra avslut som möjligt. Jag brukar tänka på Hasse Alfredssons film om ”Jim och piraterna Blom” där finns Kolavippen som åker omkring med sin flakmoped och samlar ihop människors sorger. De är som stora svarta stenar som bara skaver och skaver och gör ont inuti en. Kolavippen tar ut dem till den yttersta världsrymden och där slipas de ner och lämnas sedan tillbaka
som ädelstenar. De passar precis in i hjärtat och de finns där och är värdefulla men gör inte ont längre. Det fina med det är också att hjärtat aldrig blir fullt utan att det alltid kommer att finnas plats för fler ädelstenar med fina minnen av de hundar eller människor som fått vandra vidare. Kram till er båda!