Slutet av förra året blev så att säga väldigt intressant. Med en fransk familj skulle jag köra ut till en koja där vi skulle ligga två nätter. Värme och blötsnö gav oss tunga spår men Stina tog all hundmat, matlåder och annat tungt på en skoterkälke. Hon skulle spåra de 35km ut till kojan så att vi och hundarna skulle få lite lättare.

När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!

När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.

Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.

Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott.