Med hjälp av en panna kaffe kan man nå långt. Bilden är från en av våra kanotturer i Karatsområdet för några år sedan.Under gårdagen hade vi mycket trevligt samtal med två riksdagspolitiker från Miljöpartiet. Walter Mutt och Annika Lillemets. De var på en roadtripp i det norrbottniska inlandet och ville prata med turistföretagare, renskötare och många fler. Tillsammans med Peppe som är renskötare i Tuorpon sameby berättade vi om vår syn på vad gäller allt från gruvor i Jokkmokk, rovdjur, utvidgade skjutfält, skogsbruket, FMV’s syn på lokalbefolkning, bensinpriser, sjukförsäkringar, renskötsel, vattenkraft, besöksnäringen, momssituationen, besöksnäringen som en ny basnäring och vi fick möjligheten att låta dem uppleva vikten av att dricka riktigt kokkaffe. Dessa samtal med respekt för varandra ökar helt klart förståelsen mellan olika parter.
Personligen så uppskattade jag verkligen detta möte. Hur ofta får man chansen att sitta ner och verkligen samtala med våra förtroendevalda? Samtal mellan människor. Miljöpartiets representanter i Jokkmokk gör ett bra jobb med att föra fram situationen i en kommun som Jokkmokk. Om jag skall önska någonting så är det att detta arbetet görs av alla våra lokala partier i glesbygden.
Under eftermiddagen fortsatte Stina och jag att koka kaffe och denna gång med journalisterna Klas och Tigran. Nu blev det fokus på det utvidgade skjutfältet i Pärlälvsområdet samt den pågående stora militära övningen ACE. Även här han vi prata lite om skogsbruket, vattenkraften mineralprospektering och besöksnäringens betydelse för svensk ekonomi.
Oavsett om detta ger konkreta resultat eller inte så är det en skön känsla att veta att jag har iallafall gjort vad jag har kunnat. Iallafall försökt att få komma till tals och påverka en samhällsutveckling mot någonting som jag tror är rätt riktning.
På bilden är Sten är på väg med en grupp människor ut till en kåta där de skall serveras mat. En persontransport med hundspann eller? Vad är det för momssats på en taxi i stan tror ni?Vart skall man se samer? Vart skall man uppleva djur och natur? Vart skall man röra på sig och motionera? Signalerna är tydliga när man studerar momsstyrningen från våra ledande politiker.
Samer skall ses på museum utan minsta tvekan. Då betalar man nämligen endast 6% moms. Om man följer med en renskötare ut i skogen och möter den människa som idag lever i och med kulturen så är momssatsen 25%. Titta på en känguru som är instängd på ett svensk djurpark och betala 6% moms. Följ med ut på en älgsafari och se ett vilt naturligt djur i sin rätta miljö och momsen är åter 25%. Det blir ännu tydligare när man ser att det är 25% moms på ett besök på en bondgård! Man straffas med högre moms om man vill uppleva verkligheten och inte det konstlade.
Varför ser inte våra styrande det patetiska i att om man sitter på en häst som leds av en clown så är det 6% moms. Följer man istället med en guide ut på en ridtur i naturen så är det åter 25%. Gå på ett gym, sätt dig i en maskin och träna och det är låg moms. Följ med på en snöskovandring eller hyr en kajak och du blir åter straffad för utomhusaktiviteten. Hyra av baddräkt 6% och hyra av kanot 25% moms. Vart är logiken?
Den småskaliga turistnäringen är en stor möjlighet för Sveriges landsbygd att skapa arbetstillfällen. Upplevelser som hundspann, ridturer, paddling, vandringar osv. utgör oftast själva reseanledningen, orsaken till att människor väljer att besöka en viss plats. Människor som sedan handlar mat, tankar bilen, hyr en stuga och shoppar lokalt. Just dessa reseanledningar är den del som beläggs med den högre momssatsen konstigt nog. (Läs en Debattartikel i Aftonbladet)
Dessutom så bedöms momssatserna olika beroende på vilken del i landet som du driver ditt företag. Donald på företaget Aurora Borealis Adventure har nu skrivit en frågan till Skatteverket där han belyser just detta med regionala skillnader. Läs Donalds brev (Länk till: Donalds brev till skattemyndigheten) som har delats åtskilliga gånger på Facebook och några tidningar har även de refererat till detta. En svensk frilevande älg kostar 25% moms och en känguru i bur kostar 6% moms.
Snöfall och lite vind suddar snabbt ut sikten i marknivå.Sarek är mytomspunnet, stugfritt, ledfritt, skoterspårfritt och man måste verkligen lita till att man klarar sig själv. Gruppen, hundarna och jag. Det kan gå lätt men det kan lika gärna gå väldigt, väldigt tungt. Sarek 2015 har bjudit på förvånansvärt bra förhållanden.
Från Saltoluokta lättade vi ankare och styrde in mot Sarekmasivet och Äphar området. Väl i övre Rapadalen ändrade vi vår plan och drog oss ned igenom Rapadalen mot Aktse. Hade vi gått mot Padjelantas öppna vidder skulle vi mött en annalkande storm där med ett ofrivilligt tältdygn som resultat (enligt väderprognos vilket även senare visade sig stämma i verkligheten).
Under de 8 dagar som vi luffat omkring har det totalt kommit 50-60cm nysnö. Vinden har dock hjälpt oss en del. Vi har fått planera om rutter och färdvägar ett flertal gånger under vår färd. Naturen har satt riktlinjerna som vi spelat efter. Vi spelade med naturen och inte emot den.
Hundarna har denna vecka varit ganska jobbiga. Två löptikar har kollrat till huvudena på några av hanhundarna. Dessutom så fick jag in sex nya hundar som varit med Stina den senaste tiden. Några av dessa har inte riktigt kopplat att vi skall vara tysta även precis innan start. Jag har fått motion av allt springande fram och åter för att förklara för dem att nu kör vi konceptet ’tysta starter’ trotts att vi är 5 spann samtidigt. Vinden har polrat bort all snö runt de fasttrampade spåren efter rödräv. Norrsken i övre Rapadalen. Tältcamp i övre Rapadalen. Hundspann arbetar sig nedåt längs Rapaälven. Arial efter lite vind och snöfall. Hasse en av veckans gäster.
Working Husky Zipp har tjänstgjort som ledarhundslärling.Nu har det vänt. Snöförhållandena är avsevärt mycket bättre, solen har skinit och min influensa har gett sig riktigt bra. Vist kraxar jag ännu som värsta skadeskjutna korpen men det kanske man får räkna med när man inte vilar ut flunsan riktigt.
Under den senaste veckan fick vi ett par avbokningar så denna veckotur genomfördes med endast en gäst, Rabia från Tyskland. Det passade egentligen bra för Patrik som brukar hjälpa oss en del med korta turer runt Jokkmokk kunde då smita från sitt ordinarie snickarjobb och hänga på. Med tre hundspann har vi sedan cruisat omkring i gränszonen för Sareks nationalpark.
Tält, stugor, kokkaffe, grillat korv, kraftigt norrsken, vindpackad snö, älgar, en rödräv, en kungsörn, två renar, pigga hundar, trevliga stugvärdar och skidåkare har genomsyrat denna vecka. Exakt så som livet på fjället skall vara. Det enda dåliga som egentligen hände är att en av hundarna, Extreme fick en öm handled och fick åka släde sista dagen. Nu är han hemma och vilar upp sig. Ingenting tyder på att det skall vara något allvarligt.
Rabia har påbörjat sin resa söderöver och Patrik är påväg till sitt snickarjobb. Några slädar har fått nya belag och stor del av utrustningen är nu lastad inför den kommande lite större Sarekturen. Vi har grönt ljus från berörda samebyar och väderprognosen ser lovande ut. Bra temperaturer vilket minimerar lavinriskerna och borde ge oss fina körförhållanden. Jag känner mig verkligen grymt privilegierad som har möjligheten att få tuffa omkring vecka efter vecka i vår fantastiska fjäll och skogsvärld! Toolik han kan! Veckans norrsken var riktigt häftigt. Flera dagar med olika typer av norrskensaktivitet. När livet ler så måste man le tillbaks! Sista nattens tältcamp ligger skyddad från väder och vind. Patrik kommer tuffandes igenom sista dagens snöbyar och låga moln.
Ladjovagge mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna. Motvind och klabbig drevsnö gav oss en del merjobb.It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.
Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!
Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.
Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!
Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard. Tältcamp i Sjaunja naturreservat. ’It’s a good week to die hard’ och är då detta ’Highway to hell’ eller ’Trail to heaven’? Sjukvårdskunskap, friluftskunskap, lugna hundar, bra grupp, hjälpsamma kollegor (i detta fall Saltoluokta) och mycket annat gör att man kan ta hand om den skadade på ett bra och säkert sätt! Här ligger Maria inbäddad i en rejäl vintersovsäck medan vi väntar på ambulanshelikoptern.
