mattisblogg.se

Redan innan löpet gick mycket emot oss. Småstrul och all extra tid vi hade planerat som buffert konsumerades snabbt upp. Det mesta ren otur både hos oss och hos andra runt omkring oss. Som exempel kan jag nämna ett tält från Hilleberg. Beställde ett rött Soulo men fick ett rött Akto. Delvis mitt fel då jag kanske inte var tillräckligt tydlig. Snabbt skickar Hilleberg ett nytt tält, ett grönt Soulo men det står rött på ordersedeln. På vår väg ner till Röros stannar vi till i Östersund och byter tält klockan 03.00 på natten. Johan på Hilleberg skall ha ett stort tack för det. Detta och några andra liknande saker lede till att den bilresa som skulle ta 12 timmar tog 18 timmar i verkligheten. Så fortsatte det senare med slädbelag som inte passade, Stinas skor hemma i köket osv.

När jag väl står på starten så var jag allt annat än utsövd. Fick däremot en fantastiskt bra startplats för hundarna. Lugnt och lite avskilt sida vid sida med Robert Sörlie. Första etappen gick trögt. Bromsade otroligt mycke och jobbade på att få ner rytmen i spannet. Framför allt så måde Xalo piss efter starten som stressade honom helt ur balans. Stannar och fikar efter spåret och kelar med hundarna. På första checkpoint så gör jag ett kortare stopp. Volker och Jasmine som är mina handlers gör en kämpeisatts och imponerar med en struktur i depåbagen utöver det vanliga.

Nästa etapp möts vi av snödrev och mörker. Mitt spann taggar igång och nu börjar de arbeta allt bättre. På väg över fjället hjälper vi ett annat spann som inte får hundarna att gå in i vinden. Xalo börjar äta bra och i Drevsjö är han på banan igen starkare än någonsin. När vi kommer till Sörvollen har jag haft endel spysjuka på några av hundar men den tycktes bara vara några timmar och sedan äter hundarna igen och kommer tillbaks. Snödrevet över fjället mot Sörvollen händer samma sak igen. Spannet taggar igång och går som ett tåg starkare och starkare.

På väg mot Tynset börjar jag släppa på lite. Snittar enligt GPSen på 14-14,5km/h trots att jag bromsar väldigt mycket. Uppförsbackarna behöver jag knappt hjälpa spannet. Men då händer det. Jag kör om ett spann och får lintjorv. Går fram och reder ut linorna, utan att sätta ankaret precis som jag alltid gör hemma. Släden börjar glida och sakta, sakta går hundarna förbi mig utan att jag når släden. Kanske är jag lite seg i kolan också pga lite sömn. Springer som ett troll men ser bara hundarna försvinna. Christer Afser som är där med sina malamuter ger mig lift de första 5km. Det skall han ha ett enormt stort tack för! Det är inte varje dag man får åka malamut. I en kurva kunde jag se hur mitt spann lämnat Femundspåret så jag tackar Christer och börjar springa. Som tur är möter Christer två skotrar som tillhör löps crew. De kommer ikapp mig och snabbt hittar vi spannet trippandes efter spåret. Sist jag tappade ett spann var 1997 och då dog en hund. Nu var alla helt okej. Jag hade inte velat tänka på vad som kunde hända men en befriande lättnad var det att få tillbaks hundarna. Här blev det te, kall pizza, godis och lugn och ro ett tag innan jag körde tillbaks till spåret. Totalt blev det 16 km extra tur utanför spåret.

I Tynset fick jag lämna två hundar pga handledshältor. Dessutom 10km vidare från Tynset gav Dee upp. Min yngsta hund var helt färdig så bara att lasta i släden. På väg över fjället stannade jag några gånger och fikade och pysslade med hundarna som egentligen bara blev starkare och starkare. Totte började även han att markera på ena frambenet men åka släde ville han inte. Rosa markerade lite på vägen in mot checkpoint.

När jag gick igenom hundarna i Grimsbu med veterinären så var alla hundar utom två eller tre ömma och svullna i handlederna. Kom det efter att jag tappat spannet? Hade jag kört för fort? Hade jag slarvat med vrist wraps och massage?

Veterinären i Tynset sa att jag kunde fortsätta med de hundar jag satte ut där, Rasmus och Sammy. ’It’s no problem, they will just have some pain…’ Jag förklarade att det inte va hundarnas önskan att tävla utan min önskan. Förklarade även att i min värld körs inte hundar med ’just some pain’ utan dessa hundar sätts ut och spannet mindre vilket medför att husse springer eller åker hem. Den ena veterinären nickade förstående medan den andre tydligt inte förstod vad jag menade. Annars var veterinärerna mycket seriösa och bra. För min del fick löpet avslutas här efter ca 360km.

Stinas spann slutade att äta. Troligast pga att de inte är vana att ligga några decimeter ifrån okända hundar på checkpoint och äta. Något vi helt enkelt måste träna på. Det resulterade i att hennes hundar blev uttorkade. Så illa att Unna fick sättas på dropp en timme i Sörvollen för att återhämta sig snabbare. Då valde hon givetvis att bryta istället för att riskera något med hundarna.

Vi är båda eniga om att detta var otroligt bra tävling. Detta var mycket mer givande än exempelvis Nordic Open 2012 då vi kom hem med medaljer. Vi har lärt oss massor, sett våra brister, sett att hundarna egentligen var väldigt starka och det hade varit mycket spännande att se vart vi slutat i resultatlistan om vi kunnat fortsätta. Vi är också eniga om att de som år efter år får sina spann igenom dessa tävlingar med fräscha hundar gör en jätteprestation. Utan tvekan hatten av för dem!