Idag har vi vandrat till Pietsaure och ätit rökt röding hos Kuoljoks. Middagarna på Saltoluokta fjällstation är som vanligt fantastiska och personalen här är ju som kul. Egentligen så har jag inget mer att säga än att Singel i Salto bör upplevas! Ja, Saltoluoktas fjällstation bör över huvud taget upplevas. Här kommer i alla fall några bilder från de första dagarnas vandringar.
Zemlan som är en av de tre systrarna i z-kullen bröt sitt bäcken ben under förra hösten. Och Zuss bröt ett ben i foten nu för någon vecka sedan. Så nog har det varit en oturstrio så långt. Men gammalt så säger man ju att olyckorna ofta kommer tre på raken om man nu ska vara skrockfull. Så nu hoppas vi på lite medvind framöver.
Känner man nått för sina hundar då man har närmare 50 olika individer. Självklart! Annars ska man pyssla med maskiner. Det är jobbigt att sälja hundar, avliva gamla goa hundar och som nu förlora en ung hund som man hoppats på en framtid med. Med 50 hundar som har en snittålder på 10 år så blir det ca 5 hundar/år som skall vandra vidare. Vi måste helt enkelt hantera det. Jag tror inte att vi/jag blir avtrubbade. Däremot så lär man sig att dels hantera situationen mentalt men även att man acceptera att livet faktiskt är på detta viset. Döden är tråkigt nog endel av livet
Det är ju ingen dejtingvecka precis men saker händer ibland. Fick för någon vecka sedan höra från ett par som var gäster här för åtta år sedan. De träffades här. Nu är de gifta och har just fått ett barn! Men såna historier hör man om lite här och var i fjällen. Stugvärdar som träffat en gäst, personal på fjällstationen som finner varandra, båtföraren som träffar en vandrare osv. Listan kan bli lång.
På hemmafronten hade två hundar rymt. Stina och vänner till oss har letat dem under några timmar. Tillslut hittades de mycket trötta. Zoya var mycket svullen över nosen så antagligen har hon blivit biten av en huggorm. Hon sattes på cortison direkt och idag kör Stina med henne till veterinären för att ta några prover. Annars så är allt bra med dem. Man hinner ju alltid bli rädd att de skall fara ut på vägen och orsaka att någon kör åt helsike med bilen eller att de ska ställa till med något. Men givetvis är man ju också rädd att de skall skada sig på något vis.
Årets vandring gick från Kvikkjkokk och västerut. När det är vindstilla och varmt så är det ganska mycket mygg I år. Som tur är hade vi lite mer vind de två efterföljande dagarna vilket lättade på myggplågan.
Efter andra dagens tur mot Vallespiken blåste det på ganska bra. På hemvägen kunde jag inte längre se mitt lilla enmanstält. Gästernas tält stod kvar. Många tankar senare och framme vid lägerplatsen var det bara att konstatera att ett tält fattades. Mitt Hilleberg Soul med liggunderlag, sovsäck, videokamera, stativ och lite annat som lämnats kvar. Med en stor portion tur så hittades tältet sedan en bit ner I skogen. Det har helt sonika rullat iväg. Första gången att ett tält blåser bort för mig. De har kolapsat och blåst sönder men alltid funnits kvar. Nästa natt satt det betydligt fler pinnar I backen.
