Hilima in action.Vi har just hämtat in två stycken valpar från McAhonens kennel. De kör lite turister och tävlar med riktigt bra resultat. Det vi fastnade för var då vi hörde talas om siberianspannet som körde över 30km/h. När vi sedan kollade upp stamtavlorna så såg vi att det fanns mycket Polar Speed hundar och Igloo Pak blod bakom.
Nu har vi i alla fall två trevliga tikvalpar på vår kennel.Mcahon Gangsteriina och Mcahon Hilima. Jämfört med många andra valpar så är dessa mycket springbenägna. När de släpps lös springer de oavbrutet runt och runt och runt. Ett tecken som bådar mycket gott enligt tidigare erfarenheter. Mycket gott.
När det gäller stamtavlorna så tror jag att detta kan bli bra för vår vidare avel. De hundar som jag igenom tiderna har varit mest nöjd med är de som kommit från Polar Speed Saivo. Men papper är papper och hur hundarna är i selarna är trots allt det absolut viktigaste. Jag kan bara sitta och titta på hur de springer o springer. Meditativt är det. Här Gangsteriina. Hilima tvekar inte utan bara springer och springer. Yla med husse är ju en rolig aktivitet i 5 sekunder innan det är dags att dra vidare. Här Hilima (utan glasögon). Mcahon Gangsteriina rullar, springar, ylar, tuggar och det kommer nog att bli en lugn och fin slädhund i framtiden intalar jag mig själv. Här får blåbärsriset sig en omgång.
Jag är lika taggad som mina hundar.En av deltagarna i den öppna klassen på medeldistansen avanmälde sig så det blev gode ensamt. Därför har jag nu fått byta till 8-spann sprint. Jag kommer med andra ord att köra mot min kära sambo och innehavaren av Världsmästartiteln i Öppenspann sprint.
Jenki, om du läser detta så vet du att jag kommer att springa och sparka för allt jag är värd! Nu kommer det Lappländska fjälllokomotivet upp på sprintbanan! Ankaret är draget!
Under slutet av 80-talet körde jag senast sprinttävlingar. Då var det med trespann och på korta distanser upp mot 10 kilometer. Ibland gick det riktigt bra. Då körde alla mot alla oavsett ras vilket jag gillar bättre.
Vi har haft goda möjligheter att förbereda oss för detta. Vi hade en ganska tuff period under December till 13 dagen med massor av jobbkörning. Efter det har vi haft två veckor där vi har kunnat avsätta två tävlingsspann och enbart tränat dem. De andra hundarna på kenneln har genomfört de jobben som har varit inbokade. Successivt har spannens fart ökat och hundarna har verkligen triggats igång.
Nu blir det spännande att se hur våra fjällhundar hävdar sig på korta distanser med hårda spår och dessutom med en släde som väger lika mycket som fyra sovsäckar…
Här lugnar Fredrik Ele under ett av de korta stoppen. Vi körde nog 3 km totalt med 5 hundar och två pers på släden. Valpar ska köras in lungt och så att de måste jobba.Idag har våra tre unghundar fåt prova att arbeta i selen. Vi kopplar då in två lugna ledarhundar längst fram i hundspannet. Sedan sätter vi unghundarna så långt bak som möjligt. Gärna tillsammans med en vuxen hund.
Yra som är äldst med sina 10 månader fungerade fint i princip redan från början. Ele fungerade efter lite pyssel helt okej. I hundgården är hon en reserverad liten dam. Jag missbedömde henne helt då jag trodde att hon skulle tjorva.
Bibbi som är Eles syster och har fått ett mentalt lugn blev däremot förskräckt när hon plötsligt satt fast i hundspannet. Hon backade ur selen och kom lös. Så som det absolut inte ska gå gick det alltså. Hon studsade sedan in i hundgården och ville inte alls med. Inkörning av slädhundar kräver tålamod och att man verkligen tar sig tid. Satte i alla fall tillbaks henne i spannet men gav upp ganska omgående. Hon behöver koppelpromeneras och kanske att man springer med henne bakom ett spann.
För övrigt har vi (Stina och Fredrik) kört en entimmestur med en Australiensk familj, vi har intervjuats av ett projekt som undersöker Jokkmokks kommuns företagsklimat, Jag har preppat spår till VIP tjärn med skoter dit vi kör tretimmarsturer. Trots att vi har hjälp av Fredrik så hinner vi inte allt som ska göras. Frågan är om man någonsin kommer att hinna allt man vill?
Här jobbar Ele på bra längst bak i spannet. Framför till höger syns Yra som också jobbar fint. Singla, Rut och Uschi är våra coola vuxna hundar som bara sköter sig kanon!
Fugitives Nappen var svårfotograferad då hon har endel spring i benen! Under förmiddagen svängde vi in till Kjell och Nina där vi lånade en Dannevallsläde för att provköra. Jag har skrivit om den tidigare. Nu ska vi testköra denna släde som har en hel del nytänk! Skall bli mycket spännande då jag gillar inovativa lösningar.
Det blev även en tripp in till Jenki på Fugitives siberian husky kennel. Nu har vi studerat avkommorna till Finnemarkas Guy som är en inseminations parning. Vi har dessutom tittat på en valp efter vår Fugitive’s Cicci som Jenki tagit en kull på. Fadern är Fugitive’s Riven som kanske är kennelns vassaste hund. Denna kul är i alla fall en kombination utav Jenkis två bästa kullar igenom tiderna menar han själv. Hur som helst så kommer en av valparna, Nappen, att bli en fjällhund hos oss.
I Hammerdal stannade vi hos Helene och Tommy på Vox Celestas siberian husky kennel. Även här blev det trevligt prat om hundar, avel och så vidare. Härifrån lånar vi Vox Celestas Björna och Vox Celestas Pank under den kommande säsongen. Helene och Tommy håller just på att flytta och det underlättar om de har några färre hundar just då. För vår del kommer detta perfekt då vi behövde ett tillskott. Det kommer dessutom att bli mycket intressant att få prova hundar från Helenes avel.
Det är alltid tråkigt att lämna Jämtland samtidigt som längtan norrut finns där. Längtan hem till Lappland och vidderna här i norr. När man sitter i bilen här efter Lapplands landsvägar så uppskattar jag verkligen ödsligheten. Ibland kan man köra 5-10 mil innan man möter en bil. Det är helt klart annorlunda än nere runt Stockholm. Jag vet vad jag föredrar… utan minsta tvekan! Det blev några stopp på Statoilmackar för att köpa kaffe. Här dygnetrunt öppet i Arvidsjaure.
Hilda stressar absolut inte med att klämma ut några valpar. Nu ska det först njutas av en solig höstdag!Äntligen så regnar det inte och det känns nästan overkligt att se solen! Höstluften är ett faktum och det blåser lite utifrån sjön. Vi sitter klistrade vid datorerna och i telefonerna. Stina försöker installera ett program i datorn och jag gör allt jag kan för att planera mellandagarna då det ser ut att bli köriga dagar.
Hilda borde föda när som helst. Hon är lugn som en filbunke. Rätt som det är slickar hon sig där bak och vi studsar då upp som tok och ’Oj…nuuuu kommer det!’. Men inte. Om vi har räknat rätt så går hon över tiden från och med idag men spermierna kan ju överleva några dagar inuti henne efter sista parningen också. Instruktionsboken säger att när det gått 3 dagar över tiden bör man uppsöka veterinär.
Vad som tynger oss lite är att se hur mager hon är. Första veckorna efter graviditeten var det ju matvägran. Nu med den nya hundmaten och lite trickande så äter hon bra och har blivit något mindre mager. Vi gör allt vi kan för att hjälpa henne just nu. Någon av oss är hemma i princip hela tiden. Jag ser verkligen fram emot att få några junior Hildor som kan följa på våra färder i skog och mark.
Hur som helst så njuter Hilda av livet på torpet. Korta små promenader på tomten med stormagen. Dricka lite vatten i sjön, kolla till huskisarna i hundgården och följa med på expedition postlådan som är hela 50 meter från huset. Hilda njuter av solen nere vid sjön. Flippa står rastlöst bakom och undrar när vi ska hitta på något kul.
