Den gamla gaten till Working Husky Kennel rivs. En skön känsla!Vår hundgård byggdes färdigt för flera år sedan. Färdig är i och för sig ett ord med modifikation. Det finns alltid någonting kvar att göra. En surdeg för oss har varit entrén. Vi har inte varit helt hundra på hur den skall göras så då har den fått vänta. Irriterande har den gamla dörren dagligen påmint oss om att vi inte tagit tag i detta.
Efter två dagars arbete kunde vi slutligen klicka igen dörren på vår nya hundgårdsentré. Av bara farten så fixade vi dessutom till en av ingångarna till rasthagen och ännu en av ingångarna kommer att fixas inom kort.
När man snickra fysiskt på något man kan se tydligt, är lättare att känna sig nöjd. Att snickra på en webbsida, redigera film, lay-outa en broschyr är mycket svårare att få den här tillfredsställelsen av. Nu när entrén (analogt snickrande) är klart fortsätter vi med det digitala snickrandet. Markarbete. Stina blev byggets självklare kvalitetsansvarige. Här checkar hon så att allt är i lod eller i våg! En av våra gästarbetare som halkade in på ett hörn innan kaffet serverades. Tor Henrik kör annars hundspann västerut i Årrenjarka fjällby. Det slutliga resultatet är betydligt bättre än den tidigare entrén.
Handgjorda timmerstockar som snabbt kapas med en motorsåg. Helt rätt känns det inte.Nu skall en dröm gå upp i rök. De gamla timmerstockarna har under några år legat ivägen på vår gård. Nu dras spiken ur dem och de kapas upp till lämplig ved. Tanken var en gång att dessa stockar skulle bli grunden till en skogssamisk kåta. Vi skulle antingen sätta den i skogen någonstans eller här hemma på gården.
Nu bränns denna dröm iallafall tillfälligt. Det kallas för att prioritera. Men man skall aldrig upphöra att drömma. Gör man det då har man tappat något viktigt i livet. Samtidigt så måste man prioritera för att hinna med några av de andra drömmarna som iallafall jag har. För en del av drömmarna är faktiskt till för att förverkligas. Nu blir det värme i kamintältet till vintern.
Bara lyfta på locket och vattna lite så är sommargrönskan nog här snart!Just nu är det bara att acceptera att vintern nog är över. Bara att acceptera att det är dags för lite barmarksperiod. Rapporterna från fjällen talar dock om nått annat. Full vinter, nattkallt, bäckar som inte ens gått upp, skoterföre och sånt som inte hjälper till vid den mentala omställningen till ’sommar’.
Vintern kommer snart igen. Om 11 veckor är det åter dags att sela ut hundarna framför fyrhjulingen och börja träna inför den annalkande vintern. Elva veckor med kanot, målarpensel, fiskespö, krattan, datorn och att förlösa valpkullar. Vi behöver absolut inte oroa oss för att vara sysslolösa eller få långtråkigt här på torpet. Isen är i lite tunnaste laget för en skotersväng. Det finns alltid lite saker att ta hand om här på torpet.
Stina laddar och Issa (border collien) hukar bak i kälken.Vad gör en hundförare på sin lediga tid? Jo, man tankar skotern och drar på en liten skotersafari förstås. Vi kollade samtidigt lederna och spåren i vår närhet, hämtade hem några fällsängar från en koja och eldade. Så här under våren gäller det att passa på att nyttja det sista föret för sådant som skall göras. Snart får man vandra och bära om man skall ha någonting förflyttat. Ko med fjolårskalv. Om en dryg månad stöts de bort och nya små kalvar är förhoppningsvis på G. Issa: ’Ska hon verkligen köra där…men…där fastnar man ju!’ Issa: ’Jaha….då satt vi igen! Vad va det jag sa…’ Utanför spåren är det löst men detta va den enda fastkörningen på 7mil så det gick ju riktigt lysande.
Våra spann på väg mot bilen. Personalen på Saltoluokta fjällstation hjälpte oss att köra en del av slädarna.Då har jag landat i torpet nere i Jokkmokk. Sju veckor på färd med hundar och olika människor. Vi har kört ca 200km per vecka vilket gör en total sträcka på 1 400km eller 140 mil. Det har varit bra veckor för jag känner ännu ett stort sug att få fortsätta. Jag hade lätt kunnat tagit en ny midvinter direkt på detta!
Det har varit en tung säsong för mig. En av mina absolut tyngsta pga att jag dragits med ett par influensor. Kroppen har som inte varit riktigt pigg. Nu under slutet har jag däremot återhämtat mig väldigt bra. Åter är orken åter där.
Hemfärden från Saltoluokta är som vanligt alltid tråkig. Stina kom med bilen och segt packade jag ihop mina grejer. Stationens personal hjälpte oss att köra några spann över sjön och åter stod vi på asfalten.
Längtan tillbaks dit ut kom redan efter att par timmar hemma. Det bor utan tvekan en vagabond eller nomad i mina gener. Livet med hundarna. Livet på färd. Livet ’back to basic’. Livet lite avskiljt från den normala civilisationen. Livet där ute så som livet egentligen skall vara. Naturen, hundarna, enkelheten, äventyret, strapatserna, tröttheten på kvällen, stillheten… Nu är jag tillbaks från verkligheten. Tillbaks till Jokkmokk, det lilla samhället strax norr om Polcirkeln.
”Once infected with the sled dog mushing virus, there is no cure, there is only trail!” Barn och familjeveckan genomfördes innan vi styrde kosan hemåt. Kanske blir något av dessa barn smittade med husky-viruset.
