Stina kör en fraktsläde med basutrustning inne i Sareks nationalpark.Idag var det sista inlämningen för åsikter på de nya nationalparksföreskrifterna för Laponia. Skickar man vettiga synpunkter senare så tar de säkert ändå emot dem. Det blir iallafall några förändringar på gott och ont.
Hundspann i nationalparkerna blir tillståndspliktigt är en av nyheterna. Det innebär alltså att det blir förbjudet för alla att framföra hundspann i nationalparkerna Sarek, Padjelanta; Muddus och Stora Sjöfallet. Man kommer att kunna ansöka om tillstånd. Detta är en inskränkning i allemansrätten som jag inte gillar.
Varför blir det tillståndsplikt på hundspann kan man undra. Det är vi hundspannsföretagare som är orsaken. Idag kör flera in i området utan tillstånd att bedriva kommersiell verksamhet och de ber gästerna säga att man är ett kompisgäng. Vintern 2011/12 var det mig veterligen endast ett företag förutom Jokkmokkguiderna som hade sökt dispens. Däremot så opererade minst fyra olika hundspannsarrangörer inom Stora Sjöfallet.
Jokkmokk Iron Mines gjorde ett uppträdande som kanske visade företagets sanna nivå då det gäller hänsyn till människor och natur i området.Jokkmokk Iron Mines AB som är helägt av företaget Beowulf Mining PLC, höll under Torsdagskvällen ett sk samrådsmöte med Jokkmokksborna. Innan en provbrytning är man skyldig att ha ett samråd med allmänheten. Ett samråd som jag mer upplevde som en dålig information.
Bakgrunden är att detta utlandsägda företag prospekterar för gruvor i Jokkmokkskommun. Just nu är det främst Kallakområdet 30-40km väster om Jokkmokk man jobbar med. Man har även mutat in ett flertal andra områden. Bland annat är det Maivesområdet som ligger i utkanten av Pärlälvens naturreservat, Ruotevare väster om Kvikkjokk dvs i Laponia världsarvsområde. Finns infrastrukturen för att forsla malmen från området så blir det lätt att fortsätta med nästa gruva.
Under mötet fick gruvbolaget ett fåtal frågor om hur man har tänkt lösa vissa saker. Svaren som kom var slingrande och kändes oärliga. Då man saknade kunskap försökte man få det att låta bra istället för att man svarade öppet och ärligt.
På olika frågor svarade de i klartext bland annat att man kör över enskilda människor som bor i området om de är emot att få en gruva eller transportväg på sin bakgård.
Som sedimentdamm för uppumpat vatten kunde man tänka sig en vattentät container och då snackar vi provdiken på totalt 600 meter och det grundvatten som samlas i dem.
VD:n för bolaget berättade med stolthet att man hade en summa pengar insatt hos bergstaten som en garanti för återställandet av marken efter provbrytningen. Summan det rörde sig om är 50 000 kronor för att återställa 600 meter diken, eventuella läckage ur slamdammar, skador på skogen dvs återbeskogning osv. om de inte själva återställer det. Dessa 50 000 kronor visar sig dessutom vid granskning endast vara 30 000 kronor. Bolagets VD är med andra ord insatt värre.
Jokkmokks kommun är i behov av arbetstillfällen det är ett faktum. Vi skulle behöva en större seriös arbetsgivare men gårdagens sk samråd med gruvbolaget tycker jag tydligt klargjorde att Jokkmokk Iron Mines AB eller Beowulf Mining PLC saknar den seriositet som det krävs att driva ett sådan satsning. Jag hoppas att kommunens och länsstyrelsens folk som hanterar tillståndsgivningen har stake nog att sätta stopp för detta.
Vad kan man då som privatperson göra. Jo, fram tom den 11 Maj 2012 vill de få in synpunkter och då gärna skriftligen. Oavsett om du bor i södra Sverige eller i Jokkmokk så snälla skriv några rader där du förespråkar naturvårdshänsyn, hänsyn till renskötseln, hänsyn till turistnäringen och hänsyn till människor som inte är positiva till gruvetableringen. Är du positiv till gruvan så skriv och påpeka att det är viktigt att arbetstillfällena stannar i kommunen. Skriv att vi inte önskar lägenhetshotell med veckoarbetare som skattar på annan ort/land. Hjälp till att påverka nu! Dessa skall mailas till klara.eriksson@hifab.se. Mannen som ansvarade för naturvärdesinveteringen berättade stolt att de använt Steget Föres metod som kommer från Jokkmokksbygden. Steget Föremetoden bygger på att skyddsvärda arter ger området poäng.När frågan kom om hur många poäng man hade hittat så förstod han inte frågan. Sedan slingrade han sig och hävdade att man bara använt utvalda delar av Steget Föres modell. Det är bra att media finns på plats och håller ögon och öron öppna.
Turen började med regn, blötsnö och genomslagsväder. Här är några av spannen under en fikarast strax innan Pierekjaure.De senaste åren har jag kört en hundspannstur igenom Sareks nationalpark varje vinter. Sarek och Padjelanta nationalparker är de extremaste området där vi kör turer. Här finns inga markerade leder, snöförhållandena är minst sagt varierade och spåren lyser ofta med sin totala frånvaro. Dalgångarna är djupa och trånga och ofta kan man se hur laviner har slagit långt ut mot dalarnas bottnar.
Det är med en typ av hatkärlek som jag ger mig ut på dessa turer. Jag gillar äventyret och området men fasar för ansvaret för en grupp i dessa utsatta ställen. Om eller när saker händer är det endast gruppen och jag tillsammans som kan lösa situationerna.
Sarek 2012 gick riktigt bra trots att det regnade de första dagarna, vi har fått jobba ganska hårt periodvis bak på slädarna, fin natur och en trevlig grupp. Hundarna har även denna vecka gjort ett kanonbra jobb. Våran nattcamp i övre Rapadalen. Working Husky Umiak är en hund som växer som draghund på långturer. Lugn och väldigt lättsam. Att hitta vatten underlättar livet i campen enormt. Hundarna kräver mellan 40-50 liter per dygn.. Här hittade vi vatten minst 1,5 meter ned under snön i en liten bäck. Övre Rapadalen i Sareks nationalpark. Under 8 dagars körning blir det tekniskt svåra passager. Här letar vi oss utför en fjällsida mot Tarraluopalstugorna. Tekla in action utför branten medan Tomas och Bruno väntar ovanför på sin tur. Bruno njuter av vinter och snö. Detalj ur det mäktiga Tarrakaisemassivet längs Padjelantaleden. Kvällsstämning i Tarraluopalstugorna, Padjelantaleden men inne i Sareks nationalpark. Hundspannen och gästerna har just kämpat sig uppför Aktsebaken vilken är 400meter på 1-2 km. Utsikt ned mot Rapadalen från Skierfe i Sareks nationalpark. Nattläger väster om Skierfe med utsikt över nedre Rapadalen i Sareks nationalpark. Nattläger väster om Skierfe i Sareks nationalpark. Natten bjöd på -24C som fin avslutning på vår 8 dagarstur. Krister med sin favorit hund Ulva.
Regnet slår mot Saltoluoktas ruta. Inne brinner det i den öppna spisen och stearinljusens sken gör det extra hemtrevligt. Sareks nationalpark lockar verkligen!Regnet slår mot fönstren och man hör vindbyarna som emellanåt ruskar till ganska rejält. Snön ute är smårutten och blöt. Hundarnas pälsar är fuktiga. Nu då jag matade har jag kollat och det är fantastiskt hur bra täckhåren håller undan vätan.
Imorgon bär det av mot Sareks nationalpark. 8 dagar ute med fyra gäster och 32 av våra hundar. Under dagen har jag fått kontakt med några renskötare. Under våra turer försöker vi alltid att undvika att köra i känsliga områden. Jag får information om vart det kan vara olämpligt att jag tältar, isläget osv. Hur som helst så hoppas jag på en bra tur trots att väderprognosen lovar minst 20 cm snö i väster.
Nu är det bara lite småplock kvar, en varm dusch, en stor mugg te och sedan ner i sovsäcken. Tvivlar på att jag kommer att sova gott då mina tankar är ute hos hundarna även om de inte tycks ha det dåligt. Skulle så gärna tagit in hela bunten hit på rummet.
Många drömmer om att färdas igenom Sareks nationalpark med hundspann. Vi tar max 4 deltagare/grupp och vi pratar om vanligtvis 1 tur per år.Ännu ett bevis på hur viktigt det är med spetsprodukter som bygger image. Tack vare våra få turer in i Sareks nationalpark så blir vi placerade på världskartan. Sedan bokar de flesta gästerna ändå turer utanför nationalparkerna. Här kan ni läsa en artikel om Matti – Hundspannsguide i Sarek.
Vi saknar ännu tillstånd för den kommande vintern från Länsstyrelsen. Denna vecka fick vi svar på vår ansökan. De vill att vi nu ska spika rutterna som skall köras under den kommande vintern. Jag hävdar i sten att det inte går. Inför varje sarektur ringer jag till berörda samebyar som i detta fall oftast är Siergas. De säger vart de har sina renar, vilka områden som är känsliga och vart de vill att jag ska färdas med min grupp. Turen planeras alltså ofta i detalj dagarna innan avfärd. Vi pratar om en grupp på max 4 deltagare och vanligtvis en avgång/år.
Jag ser verkligen fram emot den nya Laponias förvaltningsorganisation. Vi är på väg mot tydliga spelregler och samerna får mer att säga till om så som det kanske ska vara. På sikt tror jag att detta blir bra både för renskötarna och för mig som guideföretag.
