Ett trevligt avslut på vandringen längs Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta med fem trevliga engelskmän.Att få feedback få feedback från gästerna är något man måste lära sig att hantera. Man måste lära sig läsa ut vad folk egentligen vill ha sagt med det de säger. Intresset är ju helt och hållet mitt. Jag vill kunna utvecklas och göra bättre jobb.
Positiv feedback kan verkligen kittla egot. Nästan alltid så är det positiva synpunkter som kommer. Hundarna var trevliga och bra, maten superb eller naturen så fantastisk osv.
Negativ feedback kan vara riktigt konstruktiv. Det kan handla om felaktigheter i programmet, maten på hotellet som jag bokat var dålig och så vidare. Konkreta saker som man kan åtgärda.
Ibland händer det att man får en gäst som kan upplevas som gnällig. Inget är bra. Det är här man som guide ska använda all sin erfarenhet. Vet man med sig att arrangemanget och turen är bra eller har jag slarvat så gnället är befogat? Sådant vet man med erfarenhet. Ha tålamod och ta gästen åt sidan. Kanske är det något som du inte ser som trycker. Kanske har personen blivit uppsagd från sitt jobb eller förlorat en anhörig eller något annan personlig jobbighet. Att strumporna blev blöta är bara droppen som fick den beryktade bägaren att rinna över.
I feedbacken från turen jag gick mellan Abisko – Nikkaluokta kan man även läsa: Our guide was a gentleman by the name of Matti Holmgren. He was great & we liked him very much.
Samt: If it had not been for the care and initiative of the trek leader ie Matti Holmgren the trek could been a total disaster.
Working Husky Rut som ledare (till höger) tillsammans med sin son WH Xtreme. R-kullen är övervägande bra ledarhundar. Även några ur X-kullen har blivit bra ledare.Rut är ju som sagt i höglöp och i grannlandet i väster fick hon sig ju inget nummer, tyvärr. Däremot så hade vi en kombination här hemma som vi funderat på att göra om ett eller två år. Mauro och Rut. Beslutet var enkelt och snabbt så nu är Rut nöjd och glad. Å-kullen kommer om ca 2 månader.
Rut och Mauro är kusiner så det blir en förstärkning av C-kullen, WH Casper och WH Cissi. För övrigt så är resten obesläktat. Det vi vill komma åt med denna parning är M-kullens arbetshuvud och uthållighet i kombination med R-kullens ledaregenskaper. Hur det sedan blir i verkligheten får vi se om ca två år då vi kunnat arbetstestat dem.
Hundavel är så spännande. Det finns massor av teorier, man läser stamtavlor, kollar på faktiska egenskaper, gissar om andra egenskaper osv. Sedan parar man och därefter börjar arbetet. Valpar ska fostras, köras in och dresseras och sedan utvärderas. Blev det som man trodde eller inte? Ibland har en tjuvparning gett super hundar medan en totalplanerad kull har blivit fiasko. Working Husky Mauro är egentligen en för stor hanhund med sina närmare 30 kg men hans arbetshuvud är det inget fel på.
Working Husky Rut är besviken då Nuna’s Keewatin tydligt är för gammal för att göra DET…Med en löptik bak i bilen styrde vi mot Norge Carina och jag. Hemma på gården lämnade vi Carinas dotter, Alexandra med Stina. De skulle sköta kennel och antagligen avhandla massor av samtalsämnen.
I Norge hos Anne-Karin väntade Nuna’s Keewatin. En 12 år gammal hanhund med mycket intressant stamtavla. Vi drack kaffe och pratade hund medan Rut försökte förföra Keewatin men helt utan resultat.
Rut, vår löptik lyckades istället bryta sig ur hundgården. Vi plockar fram såg, hammare, spik och sedan repas hundgården. Keewatin fick inte stånd. Vi far till veterinären för att kolla om det finns livskraftig sperma hos honom men det går inte ens att tappa honom på det. ”Ingen reaktion, helt dött” som veterinären sa om själva apparaten.
Istället för att lämna henne där då oddsen för parning var allt för låga och risken att hon skulle bryta sig ut igen var för stor så fick Rut följa med hem. Oparad. Hur som helst så fick Carina och jag en trevlig utlandssemester. Vi såg Anja Persons pappa vara ute och cykla efter blå vägen i Tärnaby så vad mer kan man begära av en utlandsemester? En hundtransporter bakom en motorcyckel utrustad med sidovagn torde vara det optimala transportmedlet för upp till 6 hundar. Nuna’s Keewatin en snygg hund på 12 år med intressanta blodslinjer. Tyvärr aldrig nyttjad i avel men däremot använd som arbetshund.
Tuoddar i Padjelanta nationalpark. Snöstorm och månsken.Nu har vi varit på väg mot mörkare tider en hel vecka. Den 21 Juni var årets längsta dag . Nu den första perioden märks inte så mycket men redan i slutet av Juli märker man hur kvällarna snabbt blir mörkare. Tänk så skönt med lite vinter igen.
Hela gruppen samlad i Nikkaluokta efter avslutad vandring från Abisko.Efter en veckas fjällvandring på Kungsleden har jag nu landat hemma i Jokkmokk. Med fem engelskmän och kvinnor har jag vandrat från Abisko till Nikkaluokta. Deltagarna kunde stoltsera med åldrar som 73år, 67år och ned till 48år. Imponerande!
Snöläget efter Kungsleden har varit mycket intressant. Under de första tre dagarna rådde alla fjällvandrare oss att vända om. Dalen var oframkomlig. Det var allt från forsande vatten i brösthöjd, stigar som var som älvar och 1,5 meter djup snö som man tydligen skulle möta efter leden. Många av historierna och råden vi fick var helt makalösa och skulle få minsta lilla nordpolsexpedition att te sig som en blek söndagspromenad.
Jag förklarade läget för gruppen och att vi tar en dag i taget dessutom är det ingen skam att vända. Alla mina deltagare var erfarna vandrare och hade förr varit med om både det ena och det andra. Med kaffe, te och trevliga samtal tuffade vi vidare in längs dalgången. Vi tog oss utan minsta lilla problem hela distansen som var planerad. Inga svåra vad men snöskor en dag igenom Tjäktjapasset var vår lösning. Sedan har vi inte slaviskt följt stigen och leden utan bäckar och jåkkar har passerats på de lämpligaste ställena.
Mellan Singi och Kebnekaise fick vi en riktig högsommardag. Klarblå himmel och gassande sol. På vägen ner till Nikkaluokta såg vi utslagna löv, blev myggbitna och mötte massor av folk. Under denna vecka har vi sett Fjälltätört, Rosling, Lapsk alpros, Fjällglim, Krypljung, olika vide som blommar, Fjällviol, Havsörn, Kungsörn, Alfågel, Fjällvråk, Blåhake, Snösparv, Fjällripa och mycket mer.
Nu är det massor av göromål här hemma. Stina har hittat lus på valparna, Rut ska paras i Norge, en av bilarna är paj och ska fixas, gräset klippas, ryggsäcken packas upp, hundslädar målas…och jag vill bara tillbaks upp till fjällen… En hel del blommor kommer igång såfort som snön försvinner. Här Krypljung. Går man tidigt på säsongen är det iregel myggfritt men kan istället vara blött bitvis. Nick sover. Han fick kanske 10 bilder då jag sov på luncherna men jag fick iallafall en bild av honom sovandes. Vi fick vandra totalt ca 10-12 km med snöskor. En riktig bonus för en vinterälskare. Vi banade oss väg igenom Tjäktjapasset med snöskor. Här ned några kilometer söder om själva passet. Vi bar med oss snöskor hela vägen. Man är en liten människa i ett storslaget landskap. Renarna släpper sina horn varje år. Dessutom är renen det enda hjortdjuret där båda könen har horn.
