Med hundspann och igloo igenom den Lappländska fjällvärlden. Filmen är gjord 1935 och svartvit. Speakerrösten är klassisk och kommentarerna speglar en helt annan tid vad gäller synen på god hundhållning. Folket på den tiden var nog något tuffare än vad folket är idag. Luta er tillbaks och följ med på en intressant resa tillbaks i tiden!
Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.
Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt.
Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.
För några veckor sedan damp det ned ett paket i vårt lilla torp. I paketet låg boken ’Till fjällens ände’ skriven och fotograferad av kompisen Nicklas Blom. Nicklas är killen som jag för några år sedan i det närmaste idiotförklarade då han ville köpa ett hundspann. Nicklas köpte iallafall ett hundspann, tränade sina hundar mer än många andra hundförare och gjorde sedan en resa från sin stuga i Åre till Treriksröset. Detta har även gjorts en film om ’Heading North’ (finns på Yoputube).
Boken är en riktig coffetable bok. Stort härligt format med massa fina bilder och modern layout. En bok som man kanske inte läser från pärm till pärm men gärna tar lite i taget tillsammans med en mugg rykande hett te eller en rökigt skön whisky. En bok som man kan drömma sig ut på tur med.
Texten är skriven med känsla och ibland både lite roligt och riktigt klokt eftertänksamt. Vi citerar Nicklas: ’Hobbypsykologen i mig vill tro att mycket av orsaken till mental ohälsa är att många människor inte lever de liv de skall leva.’ lite längre ner fortsätter det med ’Den sk civilisationen är en bromskloss för människor som vill slå ut sina vingar och prova attt flyga. Ängsligheten för vad omgivningen skall tro är större än tillfredsställelsen att leva som man själv vill.’ Detta är typiskt klara insikter från en människa som varit på färd och upplevt enkelheten i naturen.
När jag har tittat i boken så måste jag medge en sak. Nicklas behöver en kurs i att packa släden! Hälften av utrustningen hänger ju utanpå som om det vore en julgran. Annars förmedlar bilderna en känsla av livet där ute i markerna med ett hundspann. En känsla av kyla, vind, fridfullhet, äventyr, harmoni, frustration, glädje och mycket mer. En bild fungerar ju så att jag läser in mina egna upplevelser i kombination av det Nicklas vill förmedla.
Boken ’Till fjällens ände’ är nog ett av de bättre julklappstipsen som jag kommer på till alla som håller på med hundar, friluftsliv eller bara är intresserade av livet i norr. I min bokhylla kommer den utan tvekan att finnas och påminna mig om hur fel jag hade. Tydligen så kan man köpa ett hundspann. Jobbar man bara tillräckligt hårt som Nicklas har gjort så omvandlas en dröm till en verklighet!
