Nattläger nedanför Skierfeklippan.Alla hundarna står inselade, startklara och vi skall just till att lätta ankare. Vi är fem hundspann som är påväg norrut mot Kebnekaiseområdet. Då börjar min hjärna att tänka i nya banor. Söderut istället för norrut. Efter en snabb briefing med gruppen fattas beslutet att vi skall undvika det dåliga snöläget uppe vid Kebnekaises fjällstation och området mellan Stora Sjöfallet och Teusajaurestugorna. Spannen styrs söderut längs Kungsleden. Snösäkert och Det visar sig bli ett bra val.
Vi börjar veckan med i det närmaste molnfritt och vindstilla på kalfjället. Sedan fortsätter vi med lite varierat molniga dagar men alltid skönt vindstilla. Hundarna blir varma och vi får ta det lugnt för deras skull.
Nu sitter jag i Salto. Tält hänger på tork liksom sovsäckarna. Maten inför den kommande veckan är nedstuvat i slädarna. Idag har vi gjort en radiointervju med Radions program Naturmorgon. Det kommer troligast på lördagsmorgon om två veckor. Nu är mina ögonlock såpass tunga att det endast är sängläge som gäller. Per jobbar på för att avlasta sina hundar. Han följs här tätt av Sam. Restaurang Hilleberg. Sitoräven fick jag sitta på fem meters avstånd medan denne somnade. Flippa blev stel i benen och fick därför motvilligt åka en bit.
Vår tältcamp under det flammande norrskenet i Sjaunja naturreservat.I år var det nog sjunde året som Ulla följde med på tur. Bim (4:e året) och Ulla hade dessutom fått med sig Kristina i år. Tre kvinnor på 60+ där åldern verkligen inte märks. Marika (jämngammal med mig) och är nog båda mäkta inspirerade efter denna vecka. Åldern spelar verkligen ingen roll. Det är utan tvekan attityden till livet som är det viktiga.
Färden startade från Saltoluokta fjällstation och det började igenom ett ödsligt Sjaunja naturreservat norrut mot Nikkaluokta. Vi fick två nätter i tält innan vi nådde Kebnekaise fjällstation med duschar, bastubad och mjuka sängar. Färden över fjällplatån norr om Kaitumälven bjöd på total dimma och utan den kryssade leden hade vi inte kunna färdats på ett säkert sätt.
I Singistugorna träffade vi Juha från Jokkmokk som tillsammans med sin vän Kössi körde en av våra packturer med engelska skidåkare. Det är alltid roligt att träffa kollegor och vänner på fjället. Kaffe, prat och roliga historier. Ja, faktum är att vi träffade egentligen en hel del folk som man lärt känna mer eller mindre under årens lopp på fjället. Det är stugvärdar, färdledare, skoterförare, fjällstationspersonal, skidåkare m.m. En massa trevliga möten där ute.
Nu har vi åter landat på Saltoluokta fjällstation. Ute tilltar vinden och temperaturen stiger vilket resulterar i tögrader. Snön slår ihop och förhållandena för att färdas blir allt bättre. Snön lägger sig stabilare på marken och riskerar inte att virvla upp i luften för minsta lilla vind. Nu har jag jobbat med upplastning och omlastning inför nästa tur. Försöka äta upp mig, dricka kaffe och göra sådant som jag inte kan göra från fjället. I morgon bär det av igen efter en vilodag för hundarna. Frostbeklädda björkskogar strax söder om Tjuonajokk fiskecamp. Filosoferar i mitt Hillebergstält. Norrsken över Kebnekaisemasivet. Singistugorna sent en kväll. Solnedgåmg i Teusajaure.
Med hundspann och igloo igenom den Lappländska fjällvärlden. Filmen är gjord 1935 och svartvit. Speakerrösten är klassisk och kommentarerna speglar en helt annan tid vad gäller synen på god hundhållning. Folket på den tiden var nog något tuffare än vad folket är idag. Luta er tillbaks och följ med på en intressant resa tillbaks i tiden!
Under den gågna helgen har jag kört ett par grupper på tvådagars hundspannstur. Det känns väldigt safe att vara inom räckvidd från kenneln. Händer det någonting så rasslar det bara till och Stina är där och kan hjälpa till eller tvärt om.Sitter här vid datorn mitt i natten och kan konstatera att jag kommer att byta jobb! Från och med nu blir det inga mer kortturer för min del för resten av denna vintersäsongen. Fokus blir nu inställt på turer som är runt en vecka långa. Jokkmokk lämnar vi bakom oss och styr spannen mot Lillselet, Årrenjarka, Kvikkjokk, Kungsleden, Saltoluokta, Sareks nationalpark, Kebnekaise, Stora Sjöfallets nationalpark, Nikkaluokta och så vidare. En massa spännande fjällområden och platser.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt. Gråmulen snödag i skogslandet. Skogslandets grilleldar med supergrillglöd saknar jag efter en tid ovan trädgränsen. Vattenhämtning från älven vid vår tältcamp. ’Husse…nu drar vi. Mot äventyret, fjället och livet på vidderna!’ Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.
Strax innan Tjäktjastugan låg snön fortfarande vit och fin…Innan jag hunnit avsluta min första Kungsledentur så är jag engagerad i ännu en tur. Ordinarie ledare hade drabbats av magsjuka och Emil, en praktikant hade fått påbörja turen ensam. Nu gick det riktigt bra för Emil men det är inte meningen att man som praktikant skall behöva ansvar ensam för en grupp på långtur. Därför flögs jag ut till dem.
Efter ett dygn med gruppen kom våra två första magsjukor. Dessa ökade sedan till att omfatta sex deltagare. Handhygien, egna toaletter och isolerade rum gjorde att inte hela gruppen drabbades. Trotts magsjukan så tycker jag att turen gick mycket bra.
Magsjukor i fjällen är någonting man skall ta på allvar. Dels så förlorar man vätska och energi. Ger sig inte en diarré/kräksjuka på några dagar så måste man komma inom vård. Kan man inte ta upp vätska blir läget snabbt riktigt allvarligt. En annan mycket viktig anledning är att man måste undvika att sprida detta till sina medmänniskor längs leden. Smittan kan lätt ’stanna’ på stugplatser, fjällstationer och längs ledsystem. De hoppar från vandrare till vandrare. Handhygien och att man ärligt berättar till guider/stugvärdar och fjällstationspersonal är helt avgörande för hur spridningen skall kunna begränsas.
Denna Kungsledenvandring var också mycket trevlig. Gruppen hade en härlig attityd. Kul och intressanta samtal längs vår färdväg avlöstes åter igen av vidsträckta fjällvyer, god mat och livsnödvändigt kaffe. Bekantskapen med Emil var dessutom helt klart givande. Det är glädjande att se att vi har en tillväxt av nya unga guider. Bra folk behövs inom guideyrket då besöksnäringen fortsätter att växa så det knakar! Tjäktjapasset är vintrigt men de skrämselhistorier som man hör är tämligen överdrivna. Snön bär för det mesta och man går fint längs de vanligaste lederna där snön är tilltrampad. Fjällabben har ett bra år med mycket lämmel att äta. De trånga dalgångarna är vackra även med låga dimmoln. Det var i princip bara 10-20 km som är helt eller delvis snötäckt mellan Abisko och Nikkaluokta. Dessutom tinar det för var dag som går.
