På turen filmade Rasmus en hel del och här har han klippt ihop allt till en film med musik. De skriver även följande i sitt mail:
’Hej Stina och Matti,
tack för en helt fantastisk tur i Sarek Nationalpark. Det har været en oplevelse for livet, som altid vil stå som noget specielt for os.
Vi hoppas at vi kan komme åter och åka hundspann igen.
De bedste hilsener fra
Rasmus och Elsa’
Vi tackar så mycket och givetvis är ni välkomna åter!
Med fyra gäster körde vi från Årrenjarka västerut till Pieskehaure. Därifrån söderut mot Mavas och sedan Piteälvens dalgång nedströms via Miekak fiskecamp till Västerfjäll och tillbaks till Årrenjarka. En sväng på 220-240km i behagligt tempo.
När vi kom tillbaks hade vi sex löptikar och hanhund som blivit biten i benet så han fick åka släde. Dessa löptider är inte roliga. Hanhundarna blir okontaktbara och hanteringen av hundarna blir så mycket krångligare.
Nu är jag hemma och packar upp utrustning som skall tas om hand. Sneglar redan på kartorna och funderar om jag hinner någon egen tur efter sista turen som ska startas i Saltoluokta till helgen. Har inte fått nog ännu utan vill fortfarande ut och köra mer.
Hundarna går riktigt bra och vi har inte haft det minsta stressigt att hinna 30-45km/dag. Hade nog kunna kört längre också men det ska ju passa med stugor osv. Vi har sett älgar, renar, järvspår, utterspår, ripor, gammal kungsörn, korpar och en del annat. Vi har hunnit fotografera, snackat med folk som vi mött, kollat på fjäll och druckit litervis med kaffe och te. Jag får med andra ord skriva som vanligt… En fin veckotur med trevliga gäster i en fantastisk natur!
Att färdas med hundspann igenom Sarek är få förunnat. Själv så är glad att just jag får göra en redig tur inom parken varje år. Restriktioner för just hundspann kommer i nationalparkerna (läs: Laponia området till att börja med). Det beror främst på att det finns och har funnits kommersiella aktörer som kört utan de tillstånd / dispenser som krävts. Man har helt enkelt sagt att man varit ute med kompisar som i själva verket är betalande gäster.
Om detta finns det mycket att skriva. Dels varför det blivit på detta vis men även hur ointresserade myndigheterna egentligen är då det verkligen är de som missköter sig. Men det får bli ett annat blogginlägg. Nu är jag på Saltoluokta och det är lunchdags…
Vad som är mindre roligt är att hundarna är tokiga. Vist är de fortfarande relativt lugna och fina men för två dagar sedan slogs två hundar i en av gästernas spann. Precis i starten dammade Svenne på Umiak. Stresströskeln är för låg, utan minsta tvekan. Det gick bra och blev egentligen inget riktigt slagsmål utan mer småtugg. Hur som helst så ska inte sånt hända och det får mig riktigt irriterad.
Stressen hos hundarna eskalerar och starterna har denna och förra vecka blivit vildare och vildare. Fortfarande relativt lugnt men jag ser ju vart det bär iväg. Våra hundar brukar alltid ligga lugnt och rofyllt när vi fikar men igår hade vi dessutom ett par hundar som satt och gnällde hela fikapausen. De drar med de andra och… Ja, så ska det inte vara. I alla fall inte de hundarna som jag ska arbeta med. Bara att kavla upp ärmarna och jobba ännu mer med hundarna.
