Jag tycker redan att jag märker att ljuset ute är annorlunda. Det är framför allt lite mer av det, ljuset alltså. Solen har jag fått se helt ovanför horisonten, givetvis uppe från en lite högre höjd, men ändå. Det va solen! Bor man här uppe i norr så är det en sån sak som man bara uppskattar. Samma sak med första barfläcken som tinar fram. Doften från tinad mark efter månade med bara frusen snötäkt mark.
Det förklarade varför nästan alla möss har varit borta från vår tomt. Annars brukar de härja med hundmaten och Stina far som värsta trappern med fällorna och dräper dem på löpande band. Nu, med denna lilla kritvita, för mössen, dödsmaskinen så slipper vi dem. Hermeliner är nämligen otroliga små rovdjur och mössen chanslösa. Vi önskar Hermelinen smaklig måltid och låter en bit av laxen ligga kvar. Hermelinen ska inte förväxlas med den betydligt mindre Vesslan.
För övrigt så ser vi ljuset i tunneln. Stina har legat några dagar med feber och förkylning. Nu är hon på bättringsvägen och hon studsar omkring som en speedad kanin, beställer prylar till Femundlöpet, snackar med folk om rutiner, skriver körscheman, beställer täcken och mycket mer. Det är en märkbar skillnad då man är själv eller om man får hjälp med att rodda detta skeppet som är vårt liv.
När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!
När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.
Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.
Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott.
Ljuset har varit mycket speciellt. Allt från klarblå himmel, solbelysta berg, fullmåne och till dagens täta dimma under första turen och det lätta snöfallet under dagens sista tur. Tempen har gått från gårdagens -34C till dagens -10C.
Nu närmar sig klockan 02.00 mitt i natten och det blir en mugg hett te innan sängen kallar. Vi sover kort men desto intensivare kan jag lova! Längtar nu efter en lite lugnare period igen…typ i maj.
Juldagens morgon och mycket riktigt så hade en molnfront dragit in med betydligt varmare temperaturer och lätt snöfall. Julafton pekade termometern på -35C och kallare. Juldagsmorgon -28C och sedan stigande och nu i skrivande stund är det bara -20C.
Det finns mer att läsa om väder och ljusfenomenet halo på Wikipedia samt på SMHIs hemsidor (klickbara länkar).