En låda Dogbooties är aldrig fel! Årets färg fick bli orage. Lätt att hitta på spåret och lätt att se om någon hund tappar.Här om dagen damp en postavi ner i postlådan. Dogbooties från USA stod som avsändare. Det är med kluvna känslor vi kör amerikanskt i år. Varför köper man inte lokalt? Det finns absolut inget försvar till det! Så enkelt är det…
Vi har valt dogbooties för att vi ville testa dessa. Alla pratar om att kvalitén ska vara så bra. Nu låg US dollarn lågt så det var läge. Det lilla vi har hunnit testa på barmark så är vi nöjda. Men vi sparar dessa orange sockar inför vintern.
Dogbooties färger är lite luriga. Efter samtal med Nina Skramstad, norsk långdistanshundförare, som kör dogbooties så skiljer kvalitén en av färgerna. Tydligen så är de röda inte lika slitstarka som de andra färgerna. Det skall vara samma tyg men kanske har färgningen påverkat tyget negativt.
Tidigare år har vi kört med ett stumt kardborre band. I år beställde vi med elastiska kardborreband. När man sätter på en socka med elastisk kardborre så rekommenderade Nina oss att alltid stoppa ett finger mellan hundens ben och sockan. Detta för att inte sockan skall sitta för hårt.
För ett tag sedan testade vi några olika modeller av hundsockar. Har ni inte sett vår hundsockstest så kolla gärna. Snygg logga som inte sitter på varje socka! Dogbooties skickade med förvaringsapåsar till sockarna. Perfekt att slänga i släden med de man har med som reserv.
Flippa, min borde collie och hjälpreda är tillbaks i tjänst. Här agerar hon tränings coach åt slädhundarna! Större delen av turerna springer hon dock lös med spannet.Nu är jag inne i en period där hundträningen inte riktigt flyter. Egentligen skulle jag behöva öka distanserna från 15-24 km uppemot 30-40 km och köra oftare för att tagga ner hundarna. De är rastlösa i spannet, rastlösa under fikapauserna och de vill mycket. Marken är frusen och grusvägarna blir som att springa på sandpapper. Klor nöts liksom trampdynor. Gummisockar är uteslutet då det blir för halt. Cordurasockar är bra men de håller en träningstur och egentligen vill jag socka alla hundar i förebyggande. Det blir dyrt. Vi behöver snö! 2-5 cm räcker långt! Det skonar tassarna och vår sock-ekonomi.
När jag startar fungerar inga bromsar på min ATV för de är frusna av all fukt. Efter någon kilometer släpper det lite och hjälpligt kan man bromsa lite. När jag kommer hem så är alla karbiner frusna…av all fukt. Selar som man tvättar fryser om man glömmer dem ute. Vattenskålar fryser.
Annars är det en fin tid i naturen. Garanterat myggfritt. Regnandet verkar ha upphört. Det ligger tunn is på små tjärnar och sjöar. Dimfrost, dimma, soluppgångar och jag skulle med lätthet kunna tillbringa hela dagarna ute med kameran. Stor del av tiden blir istället framför datorn med alla mejl, telefonsamtal, hemsidor, webbstrategier osv.
Den kommande vintern ser riktigt lovande ut. Bokningarna rullar in och jämfört med förra vintern så är det ett lyft än så länge. Vi klättrar också hos google vilket gör att besöksstatistiken på vår företagshemsida stadigt ökar. Många års webbarbete börjar kanske ge lite resultat. Den obligatoriska tekokar elden. Ni ser hur hundarna inte riktigt vill lägga sig ned och pausa. Det är bara att jobba mer med dem. Jag är envis och ger mig inte!!! Hundselarna måste in på tork efter tvätten i sjön. Här en klase djupfrysta stående selar. Sockarna låter som en klase tomburkar då de slår mot varandra.
Några pepparkakor och en kvalitetsstund vid elden är aldrig fel.Det är mörkt. Pannlampans batteri är i det närmaste slut och fyrhjulingens extraljus når inte riktigt ända fram till ledarhundarna. John och Rosa leder mitt 16 spann och båda är mycket rutinerade. När vi kommer mot vändplanen ser jag plötsligt hur Johns ögon glimmar i mörkret. Det får under inga som helst omständigheter hända det som just håller på att ske. 16 hundar som vänder okontrollerat innebär stor, väldigt stor skaderisk. Det går för fort och någon hund kan få stamlinan runt ett ben eller trilla och dras med.
Snabbt kastar jag mig av fyrhjulingen. Arg och rädd att någon skall göra sig illa. John tar bara mer fart och släpar med Rosa som tvekar lite. Får tag i John i sista minut. Lyfter honom i selen för att snabbt dra ut spannet igen. Sätter ner honom längst fram. Då vänder han igen i ett otroligt snabbt tempo. Han vill bara göra rätt. Jag får åter igen slita tillbaks honom och är inte len i rösten. Irritationen är där liksom besvikelsen att han inte förstår. Rambo får komma fram istället och tillsammans med Rosa löser vi sedan vändningen för hand, lugnt och sansat. John blir motvilligt och irriterat buren bak i spannet.
Vid fika elden släpper jag John. Tar med mig honom till elden. Dricker te och delar några pepparkakor med honom. Han är utan tvekan besviken på mig. Han försökte ju bara vända som vi alltid gör. Besviken och underdånig. Jag vet att han kan tvärvända sådär. Han sitter nära och vill vara till lags. Jag borde förstått att han inte skulle gå fram nu i mörkret då jag inte har full kontroll. I dagsljus hade jag hunnit reagera innan vi blev osams. Då hade jag sluppit bli arg och gormat på honom, sluppit att irriterat lyfta iväg honom.
Att arbeta med hundar i skarpt läge innebär att man bör ha vad jag kallar kadaver disciplin. De måste stanna om jag kräver det, de måste svänga om jag kräver det, de måste lyda de kommandon som jag har lärt dem. Vi färdas på dåliga isar, branta backar, hundar kan tjorva in sig i spannet, jag kan fastna med en arm i något, det står en dam med sin kära katt på spåret osv. Den lydnaden är inget gullande. Den lydnaden är bara ett måste för att inte någon skall råka illa ut. Det är mycket viktigt att man kombinerar den disciplinen med en varm känsla för sina hundar.
Här är en filmsnutt från en inselning av mitt hundspann häromdagen. Vi strävar efter lugna hundar i starten men här var de lite gnälligare än vanligt. Filmandet gjorde att saker drog ut på tiden och de blev lite rastlösare än vanligt vilket var en bra provokativ träning. Det är oftast bra att uppsöka sådana situationer som gör att rutiner förändras för då kan man lära sig något nytt.
Från en Barn och Familjeveka i Saltoluokta. Hippi och Holly myser med ett av barnen.Ibland får jag något ryck ock sitter och läser olika nyheter på nätet. Här började jag surfa runt på Barn och Familjeveckan i Saltoluokta. Ett arrangemang för familjer som vill uppleva fjällen. Det lilla äventyret som är det stora för många små själar.
Sedan 1996 har jag varit på dessa arrangemang och kört barnen med hundspann. Korta små prova-på-turer på ca 15 minuter/ tur. Annars kör vi i princip aldrig den typen av turer. Det är inte kul för hundarna, inte kul för oss som kör och oftast ingen bra tur för en vuxen. Men just dessa veckor brukar vi köra dessa korta arrangeman. Barnen vill nämligen inte bara åka hundspann. Det är lika viktigt att få klappa hundar, krama hundar, pussa hundar och titta på hundar. Hundarna formligen älskar detta!
I Dagens Nyheter kunde man i alla fall läsa följande reportage om just denna vecka. Fjällvecka för familjen.
