Vi fryser in i matskålarna. Oftast får vi täcka allt med en plast så inte kråkor och skator kommer och stjäl maten.Periodvis får hundarna dålig aptit eller behöver äta mer än de riktigt känner för. Löpperiod eller tuffare träningsperioder kan vara exempel på sådana tillfällen. Kanske de dessutom som för oss råkar sammanfalla och man ser riktigt hur vikten rasar av hundarna.
Kvarbliven hundmat eller ibland extra tillblandad hundmat fryser vi in i skålarna. Dessa huggs sedan upp i bitar och används som snacking under och efter körning. Igenom att det är fruset kan man även enkelt lite när som helst ge tunna hundar ett par hekto lite då och då utöver de vanliga fodringarna.
Våra hundar skolas in på frusen mat redan som valpar sommartid. När vi därefter får en period då de inte äter bra brukar de formligen kasta sig över dessa frysta bitar. Vi får i dem vätska, torrfoder och köttfoder.
Under slädhundstävlingarna i Nordic Open i Åsarna 2012 ville våra hundar inte riktigt äta som de skulle. Vi frös in maten och de tog den på detta sättet. Det är inte optimalt för hunden men betydligt bättre än att få för lite vätska och mat. Samma sak under många turkörningar då vi har löpperioder eller då hundarna helt enkelt blir för trötta för att äta. Häll lite varmt vatten på botten av skålen och den frysta kakan brukar släppa. Orsaken till att våra skålar är knöliga är att vi förut knackade och slog ut maten. Man kan variera innehållet i kakorna beroende på vad man ska använda dem till. Ofta ser de ut som läckra tårtor… Förvaras de utomhus länge måste man försäkra sig om låga temperaturer. Fettet härsknar även vid minusgrader om än långsammare. Härsket fett är inget bra för hundarna! Pelle knaprar i sig kycklingfärs, torrfoder och en hel del vatten mellan två körningar. De får i sig betydligt mer vätska än vid en vanlig snacking.
Skönt att sitta ner och ta en fika.Slutet av förra året blev så att säga väldigt intressant. Med en fransk familj skulle jag köra ut till en koja där vi skulle ligga två nätter. Värme och blötsnö gav oss tunga spår men Stina tog all hundmat, matlåder och annat tungt på en skoterkälke. Hon skulle spåra de 35km ut till kojan så att vi och hundarna skulle få lite lättare.
När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!
När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.
Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.
Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott. Snökristallerna var som små nålar. Kommer inte ihåg att jag sett det förut. Flippa ockuperar gärna min sovsäck. Under denna tur körde hon iväg en älg från spåret. Spannen görs startklara.
Trotts att jag är ute dagligen så tycker jag att det är så mycket olika ljusfenomen.De senaste två dagarna har vi kört nära 50 personer på tretimmarsturer. Idag var vi ute med 50 hundar samtidigt fördelade på fyra spann. Tor-Henrik, Sten, Stina och jag. Alltid roligt att köra tillsammans med andra spann. Gästerna har mestadels varit tyska grupper från lite olika mindre och större researrangörer.
Ljuset har varit mycket speciellt. Allt från klarblå himmel, solbelysta berg, fullmåne och till dagens täta dimma under första turen och det lätta snöfallet under dagens sista tur. Tempen har gått från gårdagens -34C till dagens -10C.
Nu närmar sig klockan 02.00 mitt i natten och det blir en mugg hett te innan sängen kallar. Vi sover kort men desto intensivare kan jag lova! Längtar nu efter en lite lugnare period igen…typ i maj. Vill man se solen såhär års får man bege sig upp på något berg. I fredags körde jag två grupper med 12 personer som körde två och två på slädarna. Fullmåne… Pannlamporna blir överflödiga! Stina kokar kaffe till en av Lördagens 16 personers grupper. Tor-Henrik med sina hundar kommer i dimman. Working Husky Viktor. Sporttape på näsan minskar förfrysningsrisken för oss glasögonbärare. Sista lägerelden för kvällen.
Lupine Wilmas 2400 lumen i maxläget ÄR kraftigt!Nu har jag lånat och testat pannlampornas Rolls Royce. Lupine Wilma är som ett billjus på huvudet. Har man väl fått en Wilma på huvudet så vill man inte bli av med den kan jag lova.
Lupine Wilmas ljusstyrka kan justeras så man får den som man själv önskar i olika steg. Jag har inte fördjupat mig desto mer i det. Enligt specifikationerna varierar även batteritiden från 3h/2400lumen upp till 80h/130lumen. Jag har utan problem kunnat jobbat ute 5-8 timmar och då har jag växlat ljusstyrkan lite efter behov. Batteriet förvaras givetvis i en varm ficka nära kroppen.
Pannlampan är mycket gediget byggd. Sladdarna förblir hyffsat mjuka trotts att tempen går ned till -35C. Det är tryckt -40C på sladdarna så de skall vara anpassade för kyla. Den sitter bekvämt på huvudet med det medföljande huvudfästet. Jag har inte testat de olika hjälm och cykelfästena.
Ljusbilden är bred och kraftig på högsta läget. Det jag saknar är att kunna zooma/koncentrera ljuset till en smalare stråle. Lupina Wilma har nämligen en fast ljusbild. När jag kör stora hundspann och vill kolla enskilda hundar eller då jag söker efter reflexer/ledmarkeringar eller vilt efter spåret så vill jag kunna få ljuset koncentrerat till en mindre punkt. Vid skoterkörning är däremot Wilmans breda ljusa kägla mycket behändig då man söker sig fram i skogen. Skoterlysena läggs ofta igen av all pudersnö och ståendes med en kraftig pannlampa som Wilman behöver man inte slå av på takten.
Om jag ska hitta något dåligt med denna skapelse så är det att kontakten mellan batteriet och lampan är grymme trög. Det är för mig omöjligt att med en hand kunna bytta batteri utan att stanna spannet. Man behöver båda händerna. Liksom många andra pannlampor funkar det oftast inte bra med jackornas huvor. Man kan helt enkelt inte dra igen huvan utan att pannlampan dippar nedåt.
Lupine Wilma kostar dock en slant. Närmare bestämt 5000 riksdaler får man pynta upp om man vill ha den i sin ägo. Extra batterier tillkommer med ca 1500-2000kr. Priset gör att vi kommer inte att köpa några sådana fantastiska lampor. Vi kommer hellre att lägga pengarna på tid ute i skogen och på fjället. Annars så är denna lampa helt outstanding och kan verkligen rekommenderas! Det uppladdningsbara batteriet är inget man vill ha hängandes på huvudet. Det är av modell större men håller desto längre. En smart indikator på hur mycket laddning som finns kvar i batteriet. Inget man plockar fram i skogen för att kolla direkt. Men en bra grej då man är hemma och vill se om det är dags att ladda eller inte. Lampkroppen är fästad med ett gummiband av modell o-ring. Detta gör att lampan steglöst kan vinklas. Slittåligt och reparerbart! Kontakten är troligast vattentät och därför såpass trög. Jag skulle hellre uppskatta en mer lättkopplad före vattentäthet. Skall snart lämna tillbaks denna lampa och kommer att sakna den! Känner mig lite som Gollum i sagan om ringen… Ska bara…snart lämna tillbaka..snart… Det följer med laddare för både bil och vanligt 220V uttag.
Jokkmokksjulafton.Som barn mins jag jularna som en mysig period med julgran, paket, farmor var tomte och massor av julskinka med mera. När jag sedan blev äldre, typ tonåren blev jularna mer och mer en ledig tid. En tid då jag han utforska skogarna runt min hemby Mörsil. Oftast trampade jag frenetiskt före spannet med skidor, kartan i högsta hugg och bröt nya spår igenom skogarna och över myrarna. Efter turerna kom jag hem till julmaten och allt det trevliga hemma.
Under början av mitt företagande kunde jularna vara en ekonomiskt tung period. Pengarna från förra säsongen var slut och inga gäster hade börjat komma ännu. Jag hade alltid lagt undan lite extra pengar till julmat men det kunde ligga en hög med fakturor som väntade på att bli betalda. En stressfaktor som jag verkligen inte önskar någon.
Idag är julen en tid av otillräcklighet. Vi är överbokade med jobb och kör ofta flera turer per dag. Vi vill hinna svänga förbi alla vi känner och fika. Samtidigt så ska vissa hundar extra tränas inför eventuella tävlingar, sommarens valpar har blivit inkörningsmogna, spårslingorna ska köras upp och massor av annat fix ska göras innan säsongen drar igång på alvar.
Julen är en tid då jag tycker att man bör tänka på andra. Det är de tid på året som flest självmord sker, alla människor har inte råd med julmat eller ens mat, alla föräldrar kan inte ens ge sina barn julklappar då pengar helt enkelt saknas. Detta bara i Sverige. Hur ser det ut i resten av världen? I vår del av världen är det i alla fall en helt galen konsumtionshets.
Gör en god skinkmacka, slå dig ner och njut en stund och fundera lite hur samhället ser ut och vad du tycker är rätt och fel. Gör en summering av dina intryck. Ta med dig detta då du senare gör val i livet. Allt från val om skinkan ska vara ekologisk eller val där du röstar på vilka som skall vara styrande i vårt land.
