Kate Moss på semester i Lappland.Under mitten av december körde vi en fotomodell på en av våra turer, Kate Moss med familj. När turen bokades av Tree Hotel så hade jag verkligen ingen aning om vem det var. Nu efteråt när jag sett i tidningarna och folk har frågat oss så förstår jag att det nog var en mer känd person än vad jag fattat. I och för sig så är det inte sånt som imponerar på mig.
När jag sedan ser i tidningar som Klick att Kate Moss har varit på norrländsk sexsemester så uppstår genast några frågor. Är inte det naturligt om man är ett par att man kanske har sex på sin semester? Vad är en norrländsk sexsemester? Vem köper och läser sådana högintelektuella tidningar som Klick? Vem utbildar sig till journalist för att sedan söka jobb på tidningen Klick? Varför köper man eller skriver man inte bra seriösa reportage om dessa människor och alla andra människor runt om i världen, något läsvärt? Nsd skriver även de om Supermodellen som sov över i Harads. Aftonbladets nätartikel beskriver kärlekssemestern i Lappland.
Sedan kan jag svara på frågorna jag fått. Hur var dom? Ja, som helt vanliga trevliga människor. De flesta av våra gäster är väldigt trevliga oavsett om de är kända eller okända. Däremot så är det verkligen en rolig del av arbetet som guide med allt folk vi träffar.
Internationella gäster söker allt mer efter ekoturistiska produkter. Produkter som inte är en dussinvara och där arrangören tar ett ansvar för miljö, natur, kultur och upplevelsens kvalité. Under november var vi ute med en reporter från tysk TV som filmade för ett inslag i programserien Fair Lifestyle. Nu är inslaget ute.
Denna typ av marknadsföring är ovärderlig för ett litet företag som Jokkmokkguiderna. Vi skulle aldrig haft en chans att köpa denna marknadsföring. Vi jobbar därför med produkter som sticker ut lite gran i mängden och därmed blir lite attraktivare för media. Ett TV inslag som detta bygger vårt eget varumärke, ökar intresset för hundspann i stort, ökar medvetenheten om ekoturism och ansvarsfullt resande, stärker Jokkmokk och Lapplands varumärke, Naturens Bästa, Sverige som resmål osv.
Lägereldar, kokkaffe, falukorv, fläsk, renkött, bullar, möten och samtal mellan människor.Det har varit några hektiska dagar och än är det inte över. Jul och nyårshelgen blir bara större och större för oss. Det är många gäster som vill uppleva en vit jul eller en vit nyårshelg norr om Polcirkeln. Det tycks dessutom som att väldigt stor del av dessa gäster vill åka hundspann på en kortare tur. Jag tror att vi kan räkna enbart uppemot hundra tyska gäster som åker eller skall åka hundspann plus en del andra såväl svenska som internationella besökare.
Under självaste tolvslaget stod jag i år nere i hundgården och kollade så att ingen av hundarna blev oroliga av fyrverkerierna. Som det sköts. Den mest intensiva militärövningen skulle ju blekna i jämförelse. Raketer är inte miljövänliga och de är inte gratis. I andra delar av världen är det människor som inte har mat eller tak över huvudet. Det dör en kvinna varannan minut i världen under förlossning och pga effekter från förlossningar hörde jag på radion. Om varje läkare kunde få ett ynka par engångshandskar per förlossning runt om i världen skulle den dödssiffran sjunka. Ett par engångshandskar som kostar runt en (1) krona per par.
Där stod jag i min hundgård och lyssnade på raketerna som dånade över Jokkmokk. Då kommer dessa tankar och man inser hur galen denna värld är. När skall människans dumhet upphöra? Sköt just du raketer också? Har du egentligen tänkt på vad miljöpåverkan av raketer? Har du någonsin tänkt på vad dessa pengar skulle kunna göra för någon annan människa istället?
Om jag skall önska någonting inför detta år som kommer så är det att fler människor börjar tänka och reflektera över livet och dess väsentligheter. Snälla, börja tänk om du inte redan har gjort det! Ibland i tältkåtan, ibland vid något vindskydd, ibland bara på spåret i skogen. Vi varierar våra fikaplatser ganska mycket. Jowiks Flippa hittar den rätta looken… ’Jag svälter, husse ger aldrig mat till mig…’ Rambo, en av våra hjältar som flyttar släden längs spåren i skogarna runt Jokkmokk. Efter varje tur så finns det alltid lite att göra…
En grill och kaffepaus under en av de längre träningsturerna.December månad rullar påHundspannsurernaoch vi kör hundspann för glatta livet. med gäster är glider på i en jämn ström. Inte för mycket och inte för lite. Senaste dagarna har det mestadels varit tretimmarsturer med fikapaus i skogen. Columbia, Österrike, Ryssland, Australien, Nederländerna, Sverige, USA, England, Frankrike osv. Helt klart internationella gäster som söker efter en vinterupplevelse.
Mellan jobben försöker vi att hinna med några längre träningspass med de hundarna som eventuellt kommer att gå långdistanstävlingarna i vinter. Som längst har vi varit uppe mot 90 km. Nu börjar vi se vilka hundar som inte kommer att plockas ut till tävlingsspannen. De längre turerna ger en hel del svar på hundarnas uthållighet och arbetsvilja. Nu tar det ett tag innan man får se solen igen… Rasmus, strömlinjeformad. Nu är fullmåneperioden över för denna gång. Grill och kaffepaus under en kvällstur. Fika är alltid nödvändigt!
Blicken, öronen ja hela hunden som bara vill vara till lags. Klart man känner sig som en svikare när man utdelar en dödsdom.Ett tungt men oundvikligt beslut har fattats och nu finns inte Ville längre. Ville var en Siberian Husky som ursprungligen kommer från vår egen uppfödning. Han såldes som valp men kom tillbaks till oss i februari i år. Orsaken var att han hade bitit både den förre ägaren och deras vuxna dotter. Dessa incidenter hade hänt under stressiga startsituationer precis innan spannet skulle iväg. Men det är ändå helt oacceptabelt.
Jag tog honom i mitt spann och givetvis tuggade han på mig ett par gånger första dagen. Stresstuggade alltså. Men Ville fick jobba hårt i spannet kan jag lova och efter första dagen upphörde tuggbeteendet tack och lov. Han blev istället världens kelgris med alla våra gäster. Såväl vuxna som barn. Han var helt enkelt en mycket krävande arbetshund som hade fått arbeta lite för lite.
I höstas då vi satte igång träningen var allt frid och fröjd. När distanserna ökades till över 30km började vi se att han inte riktigt hängde med. Var det mentalt, värmen eller? Vi började med tiden att ana att han hade en stelhet i sitt ryggslut. Under en längre tid fick han vila och behandlades med antiinflammatoriskt och smärtlindring. Tyvärr helt utan förbättring. Det har varit med tungt hjärta som vi sett att effekten av behandlingen helt uteblivit.
Vår filosofi är att ingen hund skall leva med smärta. Det är vi helt obevekliga i. Men jag saknar verkligen hans grova nos och att borra fingrarna djupt i han tjocka päls. Ville var en fantastisk färdkamrat på fjället. Han gav alltid allt i selen. Hur ont hade han haft utan att visa någonting?
När en hund avlivas så saknar man dem alltid. De fattas. Jag glömmer inte heller de hundar som jag har haft sedan 1984 då jag började. De finns ännu där i minnet. Det är tur att hundgården är full av andra fantastiska hundar som är goa på sina olika sätt. Men det är ändå alltid en tomhet. Alltid.
Snöstormar, rasterna på barfläckar, pauserna med lägereld. Ville njöt verkligen av livet där ute. Ville som han alltid var. Tillgiven och kärleksfull.
