Nu kommer nästa artikel. Även denna har varit publicerad tidigare i några tidningar. Här efterfrågar jag lite respekt och ödmjukhet att folk faktiskt måste få välja själva hur de vill ha sina hundar. Det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig. Läs artikeln och kommentera gärna. Mina slädhundar och dina bastarder
Rambo är idag en av mina absolut viktigaste fjällhundar. Han går ospårat och hittar gamla spår som jag är chanslös att se. Färdas vi i snöstorm tvekar jag inte på honom. Han tar oss oftast dit vi ska. Det är inte den bästa kommandoledaren men han lyssnar hyfsat på mina önskemål. Han är dessutom en hund som är otroligt känslig och go. En väldigt trivsam färdkamrat. Inför Femundlöpet 2014 är han en av de hundar som jag alltid trott på.
Ni kan följa oss genom Femundlöpet på vår facebooksida: Working Husky Kennel
Nä, jag tycker inte att det är speciellt roligt med små valpar. De kommer ut som små blöta råttor. När man kan börja ta med sig dem ut börjar jag tycka att det är roligt. Allra roligast är när de är inne på sin andra säsong och man får börja utvärdera hur de egentligen är framför släden.
I Finland har vi besökt två slädhundskennlar med tillsammans närmare 100 renrasiga Siberian Huskys. Jenni Hasa och Johanna Kokkonen. Massor av trevligt hundprat och massor av fina hundar med riktigt bra blodslinjer. Med oss hem fick vi en lånehund från Jenni som vi hyr för att ta en valpkull på om vi trivs med henne. Sedan så köpte vi en unghund från Johanna. Närmare presentation av hundarna kommer senare på vår kennelsida Working Husky Kennel.
Stina och jag är mycket nöjda med vår trevliga utlandssemester som varade under några timmar. I dag har vi varit lite drabbade av jetlagg men det är ju så för oss som reser över tidszonerna.
För mig var den största behållningen att lyssna till Mitch och Dallas Seavey. Framför allt Mitch föreläsning om vikten av en bra flockgemenskap och varför hundarna väljer att faktiskt vilja göra som man som förare önskar att de ska göra. Trotts att det kan innebära ett obehag som tex då man korsar ofruset vatten med sitt hundspann. Vilket speciellt vintertid inte är det behagligaste.
En annan del av de stora behållningarna är alla möten med gamla bekanta och nya bekantskaper. Det dricks kaffe, utbyts erfarenheter, handlas utrustning och folk har riktigt roligt. Många människor som man annars ser på Facebook finns nu här med kött och blod. Det tråkiga är att av alla människor på plats så har man inte hunnit hälsa på alla. Vet att det är bekanta som varit där som jag inte ens sett till. De har försvunnit i mängden av allt folk. 2015 blir det nästa slädhundsseminarium i Kiruna. Kanske ses vi då?