Kanadensare, lägereld, tarp, kokkaffe och mycket mer gör att paddelturerna får en riktig vildmarkskänsla.Ännu en tur med kanadensarna är bakom oss. En fin tur med fiske, bärplockning, vandring, fotografering, intressanta samtal, eld, kaffekok och mycket mer. Pärlälvens naturreservat är en riktig pärla här i norr. Gamla skogar, sjöar, älvsträckor, myrmarker, lågfjäll och en hel del spännande småsjöar.
Denna vecka var ganska blåsig. Vågor som mätte runt 70 cm och mer när det var som värst, vilket inte är speciellt muntert då man sitter i en öppen kanadensare. Under nästan två dagar gjorde vi annat än att paddla just pga av vinden. Näst sista dagen väntade vi hela dagen innan vi sent på eftermiddagen sköt ut kanoterna. Vågorna var fortfarande hyfsade och kanoterna skuttade hit och dit.
Nätterna börjar bli allt mörkare och man kan verkligen känna att hösten har kommit till Lappland. Röken från den falnande elden letar sig in i det öppna tältet och sticker lite gott i näsan. Ute från sjön hör man storlommen skria och vildmarkskänslan infinner sig på ett skönt sätt. Man somnar gott och äntligen är sovsäcken så där efterlängtat lagom varm och skön. Det står en hel del riktigt fina öringar i detta området. Vi tar bara det vi äter och hoppas att även framtida generationer kan få uppleva samma som oss. Hjortron, hjortron och hjortron…men inte moget över allt ännu. Flippa är som våra huskys. Vilar när det finns tillfälle och är aktiva när det är läge. Humlorna arbetar frenetiskt. ’The winter is coming’! Våra tält och uppdragna kanoter ligger i en skyddad vik medan vi gjorde en kortare topptur upp på Farforita. En av middagsöringarna är säkrade! Mörkret sänker sig över sjöarna, skogarna och fjällen. Hösten har kommit till Lappland.
Med kanadensare färdas man lugnt och stilla. Man kan lasta god, tung mat utan att det tynger i en ryggsäck. Utan tvekan ett vildmarkens färdsätt!Med kanadensarna har vi nu paddlat i delar av Pärlälvens natureservat. Ett område som är känt för sin väglöshet och de gamla skogarna. Ett område med sann vildmarkskaraktär men ändå ett område där människor bott och levt under lång tid och än idag lever människor väglöst. Ett område som man från Försvarets Material Verk försöker lägga beslag på helt eller delvis som ett testområde för sin verksamhet om ni kommer ihåg höstens kamp ’Beslagta inte Jokkmokk’. (Gå gärna med i vår Facebookgruppen ’Beslagta inte Jokkmokk’ och håll dig uppdaterad om någonting händer. Vi kommer att behöva allt stöd vi bara kan få för att hålla FMV på avstånd.)
Under några dagar har jag färdats i detta område med ett engelskt par som mina gäster. Vi har paddlat, bakat bröd, vandrat, kokat kaffe, sovit i tält, halstrat nyfångad harr, abborre, gädda och öring. Ett område där man som icke fiskespecialist med lätthet kan äta fisk dagligen om man bara vill och lägger lite tid på fisket.
Att få sitta där vid en sjö med kanoterna uppdragna invid en lägereld och se solen sakta sjunka samtidigt som lommen skriker utifrån sjön. Se den obrutna skogshorisonten på andra sidan av sjön. Peta kaffepannan in i glöden för att värma en sista mugg kaffe. Att få se ryggen av storöringen som bryter den stilla vattenytan i sin jakt på mat. Att få känna doften från markerna och höra den tunga andhämtningen från de trötta hundarna som ligger bredvid… Livet där ute. Jag säger det om och om igen. Livet där ute på färd det är verkligen någonting alldeles speciellt. Pärlälvens naturreservat bjuder på fina uddar och torra tallbackar för nattläger. Flippa, min trogne och grymt råtuffa assistent i björnmarker. Smörstekt färsk öring med lite salt. Ett annalkande regnoväder. Kokkaffe…vad annars? Mina engelska gäster hade aldrig fått fisk före denna tur.
Att förmedla känslan av fjällen är inte alltid så lätt. Glädjen, lyckan och friheten där ovan trädgränsen. Här är en kort film med Sofia Janoks sköna jojk kombinerat med dansarna Lava och Michaels dans. Filmen är gjord i Saltoluoktas närhet och jag tycker att de verkligen har fångat någonting. Det fanns inte tidigare på min karta att man kunde visa en del av vad fjällen är med dans! Höj volymen och njut
Fikapaus med fri sikt.Singel i Salto är en sann överlevare till produkt. Om jag inte misstar mig så borde det vara 20 års jubleum nu ganska snart för detta arrangemang. Om jag inte heller misstar mig helt så är detta orginalet till alla singelarrangemang. De var före singelkryssningarna med Finnlandsbåtarna osv. Som sagt…det är Jokkmokksfjällen som levererar än en gång!
Vi har nu genomfört arrangemanget med Saltoluokta fjällstation som utgångspunkt. God mat, vedeldad bastu vid sjön Langas friska och klara vatten, fina dagsturer i fjällmiljö, trevlig personal på den genuina fjällstationen. Att få dessa förutsättningar som guide gör inte arbetet speciellt svårt. I princip bara att glida med och ha det trevligt helt enkelt.
Under tre veckor har jag haft en natt hemma på torpet. Resten har varit ute på olika uppdrag. Härliga vandringar i fina områden. Men det är också skönt att nu få landa hemma i skogslandet ett tag. Nästa vandring drar Stina på till veckan. Håll kängorna leriga gott folk! Janne still going strong. Kollegan som jag jobbat med i detta arrangemang sedan lång tid…klart mer än 10 år! Utelunch över öppen eld. Saltoluoktas solnedgångar är fantastiska. Jore och Magnus kommer med båten till bryggan vid Sjöfallet. Flippa gillar dagsturerna, fjällstationslivet men har svårt att förstå varför hon inte får äta med gruppen inne i restaurangen på kvällarna…
Strax innan Tjäktjastugan låg snön fortfarande vit och fin…Innan jag hunnit avsluta min första Kungsledentur så är jag engagerad i ännu en tur. Ordinarie ledare hade drabbats av magsjuka och Emil, en praktikant hade fått påbörja turen ensam. Nu gick det riktigt bra för Emil men det är inte meningen att man som praktikant skall behöva ansvar ensam för en grupp på långtur. Därför flögs jag ut till dem.
Efter ett dygn med gruppen kom våra två första magsjukor. Dessa ökade sedan till att omfatta sex deltagare. Handhygien, egna toaletter och isolerade rum gjorde att inte hela gruppen drabbades. Trotts magsjukan så tycker jag att turen gick mycket bra.
Magsjukor i fjällen är någonting man skall ta på allvar. Dels så förlorar man vätska och energi. Ger sig inte en diarré/kräksjuka på några dagar så måste man komma inom vård. Kan man inte ta upp vätska blir läget snabbt riktigt allvarligt. En annan mycket viktig anledning är att man måste undvika att sprida detta till sina medmänniskor längs leden. Smittan kan lätt ’stanna’ på stugplatser, fjällstationer och längs ledsystem. De hoppar från vandrare till vandrare. Handhygien och att man ärligt berättar till guider/stugvärdar och fjällstationspersonal är helt avgörande för hur spridningen skall kunna begränsas.
Denna Kungsledenvandring var också mycket trevlig. Gruppen hade en härlig attityd. Kul och intressanta samtal längs vår färdväg avlöstes åter igen av vidsträckta fjällvyer, god mat och livsnödvändigt kaffe. Bekantskapen med Emil var dessutom helt klart givande. Det är glädjande att se att vi har en tillväxt av nya unga guider. Bra folk behövs inom guideyrket då besöksnäringen fortsätter att växa så det knakar! Tjäktjapasset är vintrigt men de skrämselhistorier som man hör är tämligen överdrivna. Snön bär för det mesta och man går fint längs de vanligaste lederna där snön är tilltrampad. Fjällabben har ett bra år med mycket lämmel att äta. De trånga dalgångarna är vackra även med låga dimmoln. Det var i princip bara 10-20 km som är helt eller delvis snötäckt mellan Abisko och Nikkaluokta. Dessutom tinar det för var dag som går.
