Kanadensare, lägereld, tarp, kokkaffe och mycket mer gör att paddelturerna får en riktig vildmarkskänsla.Ännu en tur med kanadensarna är bakom oss. En fin tur med fiske, bärplockning, vandring, fotografering, intressanta samtal, eld, kaffekok och mycket mer. Pärlälvens naturreservat är en riktig pärla här i norr. Gamla skogar, sjöar, älvsträckor, myrmarker, lågfjäll och en hel del spännande småsjöar.
Denna vecka var ganska blåsig. Vågor som mätte runt 70 cm och mer när det var som värst, vilket inte är speciellt muntert då man sitter i en öppen kanadensare. Under nästan två dagar gjorde vi annat än att paddla just pga av vinden. Näst sista dagen väntade vi hela dagen innan vi sent på eftermiddagen sköt ut kanoterna. Vågorna var fortfarande hyfsade och kanoterna skuttade hit och dit.
Nätterna börjar bli allt mörkare och man kan verkligen känna att hösten har kommit till Lappland. Röken från den falnande elden letar sig in i det öppna tältet och sticker lite gott i näsan. Ute från sjön hör man storlommen skria och vildmarkskänslan infinner sig på ett skönt sätt. Man somnar gott och äntligen är sovsäcken så där efterlängtat lagom varm och skön. Det står en hel del riktigt fina öringar i detta området. Vi tar bara det vi äter och hoppas att även framtida generationer kan få uppleva samma som oss. Hjortron, hjortron och hjortron…men inte moget över allt ännu. Flippa är som våra huskys. Vilar när det finns tillfälle och är aktiva när det är läge. Humlorna arbetar frenetiskt. ’The winter is coming’! Våra tält och uppdragna kanoter ligger i en skyddad vik medan vi gjorde en kortare topptur upp på Farforita. En av middagsöringarna är säkrade! Mörkret sänker sig över sjöarna, skogarna och fjällen. Hösten har kommit till Lappland.
Med kanadensare färdas man lugnt och stilla. Man kan lasta god, tung mat utan att det tynger i en ryggsäck. Utan tvekan ett vildmarkens färdsätt!Med kanadensarna har vi nu paddlat i delar av Pärlälvens natureservat. Ett område som är känt för sin väglöshet och de gamla skogarna. Ett område med sann vildmarkskaraktär men ändå ett område där människor bott och levt under lång tid och än idag lever människor väglöst. Ett område som man från Försvarets Material Verk försöker lägga beslag på helt eller delvis som ett testområde för sin verksamhet om ni kommer ihåg höstens kamp ’Beslagta inte Jokkmokk’. (Gå gärna med i vår Facebookgruppen ’Beslagta inte Jokkmokk’ och håll dig uppdaterad om någonting händer. Vi kommer att behöva allt stöd vi bara kan få för att hålla FMV på avstånd.)
Under några dagar har jag färdats i detta område med ett engelskt par som mina gäster. Vi har paddlat, bakat bröd, vandrat, kokat kaffe, sovit i tält, halstrat nyfångad harr, abborre, gädda och öring. Ett område där man som icke fiskespecialist med lätthet kan äta fisk dagligen om man bara vill och lägger lite tid på fisket.
Att få sitta där vid en sjö med kanoterna uppdragna invid en lägereld och se solen sakta sjunka samtidigt som lommen skriker utifrån sjön. Se den obrutna skogshorisonten på andra sidan av sjön. Peta kaffepannan in i glöden för att värma en sista mugg kaffe. Att få se ryggen av storöringen som bryter den stilla vattenytan i sin jakt på mat. Att få känna doften från markerna och höra den tunga andhämtningen från de trötta hundarna som ligger bredvid… Livet där ute. Jag säger det om och om igen. Livet där ute på färd det är verkligen någonting alldeles speciellt. Pärlälvens naturreservat bjuder på fina uddar och torra tallbackar för nattläger. Flippa, min trogne och grymt råtuffa assistent i björnmarker. Smörstekt färsk öring med lite salt. Ett annalkande regnoväder. Kokkaffe…vad annars? Mina engelska gäster hade aldrig fått fisk före denna tur.
Praktiska fästöglor på insidan av kanoten är ofta mycket användbart.Med borrmaskinen, måttband och en viss tveksamhet har jag gått lös på två av våra Mad River Explorer kanadensare. Tanken är att förse kanoterna med sk. Airbags som gör att de flyter högre i vattnet vid en eventuell kapsejsning. För att fästa dessa behöver man lite öglor på kanotens insida.
Man borrar helt enkelt hål i kanoten längs relingen. Jag valde att sätta hålen med 10 cm avstånd ca 1,5 cm under relingen. Man skall borra så högt som möjligt av naturliga skäl. Igenom dessa hål trär man sedan ett rep. Här valde jag att borra med en 4,5 mm borr och använder ett 4 mm tunt polyestesnöre som tål drygt 400 kg. På insidan av kanoten trädde jag på en tunnare plastslang som är ca 15 cm lång. Detta gör att på kanotens utsida är snöret sträckt och på kanotens insida får man en fin rad av fästöglor.
Airbags finns i olika storlekar. Till dessa touringkanoter har jag valt en mindre variant som kan placeras både i front och akter. Det finns även stora airbags för kanotens mittsektion om man ex skall paddla fors. För vanlig turpaddling behöver man dock mittsektionen för packningen. På lämpligt avstånd limmade jag även fast en D-ögla i botten på kanoten. Här ska man vara noga med vilket lim man använder beroende på vilket material kanoten är gjord av.
Öglorna kan sedan användas till att ankra fast kameraväskan, vattenflaskan eller för att som här spänna ner en airbag. Sedan så är det ju olika skolor om man skall ha lasten surrad i kanoten eller om den skall ligga löst i egna flytande kollin. Då öglorna verkar fungera bra så blir det till att fortsätta monteringen på resten av våra öppna kanadensare. Blev både snyggt och praktiskt. Men först tror jag att jag måste ut en vecka och provpaddla en tur… Borrmaskin, märkpenna, linjal, rep, plastslang, tändare och en kniv. Svårare än så är det inte. D-ringar kan limmas både i kanotens botten men även på sidor m.m. om man hellre önskar sådana. Repet säkras med fördel med en liten bricka på insidan. Hålen ligger högt över vattenlinjen och är i det närmaste fyllda av repet så vatten skall inte kunna komma in där. En airbag monterad i kanotens akter.
Strax innan Tjäktjastugan låg snön fortfarande vit och fin…Innan jag hunnit avsluta min första Kungsledentur så är jag engagerad i ännu en tur. Ordinarie ledare hade drabbats av magsjuka och Emil, en praktikant hade fått påbörja turen ensam. Nu gick det riktigt bra för Emil men det är inte meningen att man som praktikant skall behöva ansvar ensam för en grupp på långtur. Därför flögs jag ut till dem.
Efter ett dygn med gruppen kom våra två första magsjukor. Dessa ökade sedan till att omfatta sex deltagare. Handhygien, egna toaletter och isolerade rum gjorde att inte hela gruppen drabbades. Trotts magsjukan så tycker jag att turen gick mycket bra.
Magsjukor i fjällen är någonting man skall ta på allvar. Dels så förlorar man vätska och energi. Ger sig inte en diarré/kräksjuka på några dagar så måste man komma inom vård. Kan man inte ta upp vätska blir läget snabbt riktigt allvarligt. En annan mycket viktig anledning är att man måste undvika att sprida detta till sina medmänniskor längs leden. Smittan kan lätt ’stanna’ på stugplatser, fjällstationer och längs ledsystem. De hoppar från vandrare till vandrare. Handhygien och att man ärligt berättar till guider/stugvärdar och fjällstationspersonal är helt avgörande för hur spridningen skall kunna begränsas.
Denna Kungsledenvandring var också mycket trevlig. Gruppen hade en härlig attityd. Kul och intressanta samtal längs vår färdväg avlöstes åter igen av vidsträckta fjällvyer, god mat och livsnödvändigt kaffe. Bekantskapen med Emil var dessutom helt klart givande. Det är glädjande att se att vi har en tillväxt av nya unga guider. Bra folk behövs inom guideyrket då besöksnäringen fortsätter att växa så det knakar! Tjäktjapasset är vintrigt men de skrämselhistorier som man hör är tämligen överdrivna. Snön bär för det mesta och man går fint längs de vanligaste lederna där snön är tilltrampad. Fjällabben har ett bra år med mycket lämmel att äta. De trånga dalgångarna är vackra även med låga dimmoln. Det var i princip bara 10-20 km som är helt eller delvis snötäckt mellan Abisko och Nikkaluokta. Dessutom tinar det för var dag som går.
Kungsleden är en led med spänger och broar som underlättar vandringen ganska mycket.För ett par veckor sedan vandrade jag Kungsleden med en grupp Japaner. Detta har varit en mycket trevlig och spännande upplevelse. Jag har ju faktiskt haft förmånen att få bo och leva med nio personer från ett helt annat land och med en helt annan kultur.
Denna Japanska grupp har kastat sig över göromålen utan minsta tvekan. Är vattenhinken tom så hämtas det vatten, slasken töms, ved hämtas, disk diskas. Vi snackar ’Toyota-style’. ’Swedish-style’ bygger mer på att man skall hitta vattenansvarige som sedan hämtar vatten. Ingen klagar heller på att vattnet är kallt då man vadar osv. En morgon skulle vi kliva upp kl 04:00. Jag vaknade till liv kl 03:30. Då sitter hela gruppen upp i sina sängar tyst och packar sina ryggsäckar. En svensk grupp får man i regel dra ut ur sängen kl 04:10. För mig är det helt klart berikande att få uppleva dessa skillnader på nära håll.
Färden startade i Abisko och gick ned efter Kungsleden mot Kebenekaise fjällstation och vidare till Nikkaluokta. Det rådde massor av skrämselhistorier om det fruktansvärda snöläget. Som vanligt så var det mycket överdrivet. Vi har hur fint som helst tagit oss hela sträckan. Visst är det snö och vatten men vad förväntar man sig av en fjälltur? Regnar det så kommer det vatten uppifrån och björnen skiter i skogen. Inget konstigt med det helt enkelt. Ibland är det mygg, ibland snö, ibland kallt och förra året extremt varmt och torrt. Naturliga variationer helt enkelt. Sånt är livet då man fjällvandrar.
Nu har jag ännu en skön fjällvecka bakom mig. En vecka med fantastiska möten med tuffa, arbetsföra och samtidigt varma människor från en helt annan del av världen. Människor som jag haft förmånen att få leva med under en vecka i svenska fjällen. Jag är verkligen glad för mötena med människor som är en stor del av mitt jobb! Fotostoppen blev många. Ljungpipare. Tjäktjastugan lämnade vi kl 05:30 på knallhård skare. Söder om Tjäktjapasset korsade vi en gammal lavinkägla från en slasklavin. Trevliga människor och intressanta samtal trotts vissa språkproblem.
