Hembakade bullar från Jokkmokks hemslöjd, kaffeost från Skabrams gårdsmejeri och en mugg kaffe kommer man långt med.Vissa dagar blir mer kaffe än andra dagar.Pilbågsbyggaren Markus och hunden Staika från vår kennel bodde hos oss natten till igår då de var på genomresa. Det innebar gemensam frukost, kaffe och intressanta samtal. Pilbågsskytte, hundar, politik och en hel del annat han vi avhandla innan han drog vidare.
Strax därefter blev det ännu en panna kaffe. Donald och Maria som driver Aurora Borealis Adventure med hundspann och en del annat var även de på genomresa. Det är sällan som vi träffar våra kollegor runt om i landet. Däremot så är det alltid roligt. Vi har samma problem med besöksnäringens momser, markanvändning och mycket annat.
Direkt efter kommer Birgitta från Arvidsjaur insvävande på vår tomt. Tillsammans med sin man Micke driver de ett hundspannsföretag i Arvidsjaur. Vi har en del gemensamma resebyråer som vi arbetar med. Nu blev det ännu mer hundprat, friluftsliv och skogsprat.
Strax efter Birgitta dyker Elli och Ester in tillsammans med hunden Ulva som Ester har från oss. Det blev förstås ännu mer fika och samtal om hundar, och allt mellan himmel och jord. Ännu en typisk fikadag med härliga människor här norr om Polcirkeln.
Fäktagårdens Gissa eller som vi kallade henne ’Issa’. Otroligt bildskön kompis!För ett par dagar sedan förlorade vi en av våra border collies. Fäktagårdens Gissa eller ’Issa’ som vi kallade henne. Hon blev endast 8 år gammal. Under dagen hade hon varit med Stina på ett träningspass. Hon omväxlande åkte fyrhjuling eller sprang lös runt omkring spannet. Inget onormalt på något vis. Senare under kvällen sjunker hon bara ihop stendöd på vårt köksgolv.
Issa kom till oss som 10 månaders unghund och sedan dess har hon varit en ständig följeslagare. Mestadels har hon följt Stina i vått och torrt. Kanske en av de mest trogna och följsamma hundar som jag har sett.
Det finns så många roliga, tokiga och frustrerande minnen med denna hunden. En vinter sprang hon bredvid Stinas hundspann och var som vanligt helt fokuserad på Stina. Ja, såpass fokuserad att hon sprang rakt in i en ledmarkering och slog ut en framtand. Som vallhund fungerade hon katastrofalt komiskt. Hon var nämligen rädd för får. Om de råkade kasta en blick mot Issa så sprang hon genast tillbaks till Stina och ställde sig bakom henne. Den är så många minnen som river hårt och gör ont men även lockar fram leenden och ger saknad.
Nu finns hon inte längre. Snabbt och oväntat kom det. Tomt blev det. Allt blir så påtagligt. Livet är inte för evigt och man har även själv en begränsad tid här i livet. Liksom nära och kära. Såväl hundar som människor. Jag är verkligen glad för att det gör ont. Glad för att jag kan låta mig beröras. Det är en smärtsamt och skön känsla att sakna vår Issa. Skön för att jag är så glad att hon funnits. Issa följde utan problem med över allt. Stadsvandring, bil, kanot, fjäll, sommar som vinter. Alltid trogen och följsam. Alltid redo att följa Stina på det mesta. Det blir ’naket’ att förlora en följeslagare. Vi jobbar mycket ensamma ute i skogen, fjällen eller hemma vid datorerna. Här är Stina och Issa på väg hem efter spårpreparering. Sängen, soffan, sovsäcken. Issa hade inga problem med någotdera. Kanske inte den smartaste vovven men med ett mycket gott hjärta.
Den senaste veckan har norrskenet verkligen bjudit på ljusshower!Denna vecka har varit tämligen stationär i närmiljön med kenneljobb och timmar vid datorn. Vi har dels arbetat med vårt företags marknadsföring men även med mer strategiska frågor. Möte med Länsstyrelsen, styrelsemöte i Destination Jokkmokk ekonomiska förening och en del annat kul. Vill man påverka samhället i en riktning så är det bara att kavla upp armarna, greppa telefonen, skriva och påverka. I Jokkmokk finns det en riktigt bra sammansättning av entreprenörer och folk som vill någonting. Allt går inte åt rätt håll men då hittar man nya vägar. Endast döda fiskar flyter med strömmen.
För övrigt så tycks det som att Norrskenet körs på full fart just nu. Var och varannan kväll sprakar himlen i grönt och rött. Det har faktiskt varit såpass intensivt att tom jag blev tvungen att gå ut till sjön och bara stå och titta. Vi är privilegierade att bo utanför byn där inget ljus från samhället stör. Katastrof. En sockerkaka som jag ’bakade’ till ett av mötena… Tydligen så ska man vänta tills ugnen är varm innan man sätter in sockerkakan!
Stina med sin pappa Hasse blickar ut över Karatsområdet från fjället Jarre.Bor man i Jokkmokk så har man fördelen att man har en del småfjäll och andra utflyktsmål en kafferast från ytterdörren. Det är lätt att antingen bara lufsa ut igenom dörren och direkt kliva på rakt ut i skogen. Andra gånger sätter man sig i bilen och kör någon mil. Under de senaste dagarna har vi passat på att njuta av det vackra höstvädret. Ut, vandra, koka kaffe, grilla korv, äta en bulle och känna den friska klara höstluften.
Getberget är en liten bergsknalle bara någon kilometer norr om torpet. Detta skogsområdet ligger i direkt anslutning till Jokkmokks samhälle. Några fina små tjärnar, fikaplatser, stigar och utkiksknallar. Hit är det fint att fara om man bara vill ut ett par timmar, cykla mtb eller springa en sväng.
Jarre är Jokkmokks närmaste riktiga fjäll. Det ligger under en timme väster om Jokkmokk om man kör bil. Efter mindre än 2 km så kliver man upp ovanför trädgränsen. Skogslandet böljar bort mot horisonten i öster. I nordväst reser sig Sareks höga fjälltoppar. Hit har vi varit idag och vandrat över dagen med Stinas föräldrar. Det är både underbart att se hur höstfärgerna kommer i ett rasande tempo men samtidigt stressande för att man inte hinner med. Det finns så mycket man vill göra. Singla (siberian huskyn) är gravid och fick flåsandes följa på en kortare tur till Getberget. Flippa trycker på bra då hon simmar. Kokkaffe och te kan man inte få för mycket av! Ännu en dag på ’jobbet’. Fjällbjörk och hjortronplantor. Ripbären börjar att bli oxblodsröda.
Stina med sin kajak.Kanotuthyrningen är ännu i full fart. Vi har haft flera grupper ute på olika korta och långa turer. De flesta hyr kanoter av oss och drar på egna äventyr. Lilla Luleälven mellan Jokkmokk och Kvikkjokk är en längre tur som är fin. Få portager och mestadels stora sjöar. Karatsområdet fortsätter förståss att leverera fina kombinationsturer med vandring och paddling.
Fisket upplever jag blir bättre och bättre nu under hösten. De lite större öringarna börjar piggna till. I princip alla kanotister som tar med fiskeprylar får både gäddor och abborrar. Gäddorna här i norr är riktigt smakliga om man tar de lite mindre på upp till 3-4kg. Överst på smaklighetslistan står dock en nyfångad öring.
Vi har även gjort lite kortare rekturer med fyrhjulingarna. Kollat våra träningsvägar för hundspannen. Det ser bra ut och nu är vi snart i full färd med hundkörningen. Vintern är ju trotts allt bara två månader bort. Givetvis glädjer jag mig åt den kommande vintern men samtidigt så vill jag hinna göra fler turer med kanoten, fiskespöet och vandringskängorna. Jag har en känsla av att jag inte han med denna sommar. Inte denna heller kanske jag skall tillägga… Några fina dagar till med kajakerna med strandhugg på sandstränder skulle inte sitta fel. Rekognosering av träningsvägarna inför höstens hundträning. Flippa älskar motorer och föredrar nog fyrhjuling före paddling.
