Köra hundspann som födelsedagspresent.
(…och nej, tjejen hade inte förfrusit kinderna. Det var bara lite frost.)Vardagslivet för en hundspannförare och guide är till stor del ute i bushen såhär års. Är det inte gäster som skall ut så är det spår som skall underhållas, ved som skall transporteras, dass som skall tömmas, unghundar som skall tränas och mycket annat roligt.
I går kom jag hem från ännu en fyrdagarstur som vi körde direkt från kenneln och västerut. Denna gång följde en mor och hennes 16 år gamla dotter. En födelsedagspresent som dottern hade önskat sig under flera år. Det var med andra ord en mycket hundintresserad tjej som duktigt styrde sitt eget hundspann ut i Jokkmokksskogarna.
De flesta av våra gäster har oftast ett hjärta som slår för naturen och hundarna. Under vår andra dags lunchpaus bröt plötsligt solen igenom och färgade den frostiga skogen i ett svagt rosa skimmer. Då står modern där med tårarna forsande ut för sina kinder. ’Det är så vackert. Tänk att jag får vara här. Tänk att jag får dela detta med min dotter. Jag är så lycklig!’ Därefter kramade dottern om sin mor och de stod där en lång stund och höll om varandra mitt bland alla hundarna medan solen fortsatte att lysta på dem.
Att arbeta som guide innebär att man väldigt ofta har att göra med människor som uppfyller sina drömmar. Det händer dessutom väldigt ofta att dessa människor står där med fuktade ögon. Lyckliga för att fått uppfylla någon av sina drömmar sedan lång tid tillbaks. Det är en sån skön tillfredsställelse att se hur andra människor uppskattar det som ligger mig varmt om hjärtat. Hundarna, naturen, enkelheten i livet och en mugg rykande hett kaffe. Frostig skog. Hundarna uppskattar verkligen att våra gäster har en passion för hundarna. Här är det Working Husky Zemlan som tar sig lite uppmärksamhet. Isande blå ögon. Working Husky Uschi och bakom Working Husky Asta. Ljuset, molnen, skogarna allt är en del av Nordlandet. Här vill jag leva och här kan jag dö!
Läggdags i vår tältcamp. Den lilla plåtkaminen matas så den hålls glödande het. Ute ligger tempen klart under -37C vid läggdags.Temperaturen är något som verkligen påverkar våra liv i allra högsta grad. Av just den anledningen blir det ett återkommande ämne här på bloggen. Under den senaste fyradagarsturen gick det ner strax under -37C. Livet blir lite mer omständligare men fördelen med att vara ute i skogen är att vi slipper bilar, frusna avlopp och andra moderniteter som krånglar. Hundarna bara går och går och en vedkamin är inget man behöver vara rymdingenjör för att få att fungera.
En av de klara fördelarna med denna kyla är att Jokkmokks skogar blir totala ödemarker. Vi startade direkt från kenneln och under fyra dagar har vi inte sett en enda människa. Sista dagen såg vi spår där tre av Jåkkågaskas tappra renskötare hade drivit fram en liten renhjord tvärs över vår färdväg.
Denna tur gjorde jag tillsammans med ett kul par från… Ja… Italien, frankrike, Sverige, Nya Zeland eller hur det nu var. Moderna människor som egentligen inte har någon speciell nationalitet utan är mer globala. Ett brett och blandat ursprung och bor där de har jobb och där de vill leva för tillfället. Världen är deras hem. Detta gav även denna tur mycket intressanta och givande samtal. De hade nämligen en hel del erfarenhet från biståndsarbete och hade båda varit på plats både i Nepal under katastrofen samt i Afrika under Ebolaepidemin.
Efter några dagar ute i denna kyla så blir man trött. Kroppen får gå på högvarv för att hålla värmen. Även om det inte är något större problem så tar det på energin. En trötthet kommer sakta smygande ända in i benmärgen känns det som. Efter en natt hemma så ser jag dock redan fram emot nästa långtur som startar nästa Måndag. Vi är nu mitt inne i vår högsäsong och vila på riktigt får vi göra först i maj! Men nu massa härlig hundspannskörning, trevliga möten med gäster och fina naturupplevelser varvat med äventyr och periodvis hårt arbete.
Med på turen var även vårt senaste lilla nytillskott. Gråbeintunets Homer Junior från Trond och Siv. Han åkte i en liten bur på min släde. Under raster och när vi var framme tuffsade han omkring bland de andra hundarna. Under nätterna goade han ner sig i min sovsäck. Detta är en tuff skola för en liten valp med kyla, alla vuxna hundar, nya gäster och nya platser. En skola inför det kommande livet som till stor del kommer att bestå av att färdas och vara på färd. Han har skött sig mycket bra och varit full av energi. Detta verkar inte alls ha bekommit den lilla norska krabaten på något som helst vis. Helt naturligt för en siberian huskyvalp med andra ord. Vad passar inte bättre än en grillpause. Fläsket och korven behöver först tinas vid elden innan man slutligen kan satsa på att grilla… Little Rapid Camp. Smoke on the water… Vid låga temperaturer blir det denna kondensdimma över älvarnas öppna partier. Working Husky Bettan. Vid leverans är mycket sällan valparna bortskämda. Detta är någonting man aktivt måste arbeta på. Här har utbildningen med att ligga i säng påbörjats för Homer Junior.
En av gästerna var en glad tjej från Syd-Korea. Termometern visade på -37C hemma vid kenneln.Varje år när tempen droppar under -40C blir det värsta nyheterna. På facebook byts matbilderna ut mot bilder på termometrar av alla de slag. Dessa extremt låga temperaturer är helt normala även om det vanligen endast är några få dagar per år.
Här hos oss har vi bokningar av folk som rest från hela världen för att uppleva hundspannsturer norr om Polcirkeln. Vi försöker verkligen att genomföra turerna oavsett temperatur. Det är ytterst få gånger vi tvingats att ställa in. Däremot så kör vi kortare och saktare med många stopp. Kylan i sig blir en stor upplevelse.
Häromdagen hade vi en grupp och temperaturen låg på -37C. Jag passade på att filma så länge kamerorna fungerade. Många gäster frågar just om hur vi gör när det blir kallt. Detta blev en lite längre film som vi tänker skicka till gäster som bokat turerna.
Grill och kaffepaus i tältkåtan.Nyårshelgen är snart passerad och vi har inte riktigt fattat detta ännu. Som ungdom satt man och tittade på Ivanhoe och Nils Poppe samtidigt som man smaskade på godis. Nyårskänslan var lätt att få där man satt mellan kuddar och filtar efter någon kortare tur med hundspannet.
I år har vi kört tyskar, fransmän, amerikanare, holländare, svenskar och en del andra nationaliteter med hundspannen. Vi har sladdat spår, kört ut ved i skogen, selat hundar, diskat muggar, mockat i hundgårdarna och emellan turerna har vi sovit på köksgolvet och i sofforna helt utmattade. Jenki är här på besök och hjälper till med allt möjligt. Middagen igårkväll orkade vi iallafall tugga i oss men sedan däckade vi och något inskålande av nått tolvslag skedde aldrig. Då sov vi nog i princip redan så den här nyårskänslan har inte riktigt infunnit sig men vi har iallafall haft roligt!
Människorna som har varit med ut på hundspannsturerna är otroligt intresserade av Jokkmokk och livet i Lappland. De är givetvis även mycket intresserade av hundarna och hundspannskörning. Vi har snackat, serverat bullar, bröd och eldat. Över elden har det grillats några kilo korv och fläsk som med gott resultat har sköljts ned med rejält norrländskt kokkaffe.
Just detta att folket är trevliga och intresserade gör att vi inte blir less. Vi arbetar med relativt små grupper så vi får kontakt med gästerna. Man hör ofta annars folk i turistranchen som är less på gäster. Då kör man antingen för mycket eller så har man antingen lagt upp verksamheten/produkten fel. Bortsett från att vi är grymt trötta på mornarna så är det riktigt roligt med allt nytt folk. Fyra förväntansfulla gäster färdiga för avfärd från Working Husky Kennel. Stina förbereder sina hundar för start från tältkåtan. Working Husky Öya och Working Husky Ölina poserar efter genomfört arbete. Working Husky Charlie är en av unghundarna. Han tar i för kung och fosterland och han har inte lärt sig att slappna av under fikapauserna så väl tillbaka på kenneln är det en nöjd liten kille…
Ljuset är magiskt. Denna bild är från den 23 December på hemväg från en fikatur.Julhelgen är definitivt på plats. Till Jokkmokk har det nu kommit folk som vill fira en vit jul. Snö, norrsken, stillhet och närheten till Polcirkeln. Vem vill inte vara i Tomtens snötyngda skogar under självaste julhelgen?
För vår del innebär detta att vi har en hel del bokningar på kortare turer. Faktum är att vi kör minst en avgång varje dag förutom självaste julafton då vi är helt lediga. Så är det fram tills en bit in i januari. Dessutom så kommer jag att dra iväg på en fyradagarstur med en familj under mellandagarna.
Under turerna slår det mig att folk är så fascinerade av människorna här i norr. Hur vi lever och det lugn som de upplever i samhället. All trevlighet som de säger strålar ut från folket. Jag får höra så mycket gott om Jokkmokk och människorna här. Det är också många som frågar om priser på hus och om jag tror att de kan flytta hit. De blir med andra ord så förälskade i Jokkmokk att de kan tänka sig att bosätta sig här. Om det sedan blir av är en helt annan sak.
Det är mycket intressant att se hur ett gäng slädhundar, en lägereld och lite kött som man grillar öppnar samtalen om livet. Allt nedsköljt av riktigt kokkaffe som toppas med några bullar och påtår. Hundarna är mycket duktiga på att charmera gästerna. Här är det Mantti som är in full action med sin naturliga charm. Att få borra in fingrarna i en tät huskypäls, känna hur pälsen doftar och samtidigt uppleva hur hunden trycker sin kropp mot sig och vill bli kramad. Här har Atlas vunnit ännu ett hjärta! Stinas hundspann jagar fram längs sjökanten mot regnbågen. Bilden är från den 22 December och vi fick denna rosa regnbåge rakt i norr. Mörkret sänker sig. Elden lyser och värmer. Kaffedoften sprider sig samtidigt som fettet droppar från fläskbiten som grillas vid elden. En dag utan lägereld är en förlorad dag…
