Vardagslivet för en hundspannförare och guide är till stor del ute i bushen såhär års. Är det inte gäster som skall ut så är det spår som skall underhållas, ved som skall transporteras, dass som skall tömmas, unghundar som skall tränas och mycket annat roligt.

I går kom jag hem från ännu en fyrdagarstur som vi körde direkt från kenneln och västerut. Denna gång följde en mor och hennes 16 år gamla dotter. En födelsedagspresent som dottern hade önskat sig under flera år. Det var med andra ord en mycket hundintresserad tjej som duktigt styrde sitt eget hundspann ut i Jokkmokksskogarna.

De flesta av våra gäster har oftast ett hjärta som slår för naturen och hundarna. Under vår andra dags lunchpaus bröt plötsligt solen igenom och färgade den frostiga skogen i ett svagt rosa skimmer. Då står modern där med tårarna forsande ut för sina kinder. ’Det är så vackert. Tänk att jag får vara här. Tänk att jag får dela detta med min dotter. Jag är så lycklig!’ Därefter kramade dottern om sin mor och de stod där en lång stund och höll om varandra mitt bland alla hundarna medan solen fortsatte att lysta på dem.

Att arbeta som guide innebär att man väldigt ofta har att göra med människor som uppfyller sina drömmar. Det händer dessutom väldigt ofta att dessa människor står där med fuktade ögon. Lyckliga för att fått uppfylla någon av sina drömmar sedan lång tid tillbaks. Det är en sån skön tillfredsställelse att se hur andra människor uppskattar det som ligger mig varmt om hjärtat. Hundarna, naturen, enkelheten i livet och en mugg rykande hett kaffe.