Saltoluokta Fjällstation är för övrigt som vanligt väldigt trevligt. Personalen, gästerna, byggnaderna, miljön osv. Jag vet inte hur ofta jag brukar rekommendera folk att boka en helg eller en vecka på stationen. Göra dagsturer eller avsluta/börja långturer här. Saltoluokta är helt enkelt en pärla i vår fjällvärld som måste upplevas.
Årets hundspanstur igenom Sarek blev riktigt lyckad även om vi tillslut endast sovit en natt innanför parkgränsen. Resten av tiden tillbringades strax utanför Sarek. Vi har haft fantastiskt väder med helt molnfritt liksom en del vind med en hel del snödrev.
Vad som varit speciellt i år har varit den ökade lavinrisken. Jag tror aldrig att jag sett så många amla laviner någonsin. Flera på platser där jag inte kunnat gissa att det skulle komma någonting. På Bierekjaure hade en lavin slagit närmare en kilometer ut på sjön. Som tur var hade vi kallt under vår tur vilket leder till en lägre lavinfara. Dessutom planerade vi om rutten så att vi kunde undvika de trängsta dalarna.
Ännu en härlig Sarektur där hundarna skött sig kanonbra. Själv har jag också kännt mig i väldigt bra form. Veckans gäster har haft mycket fjällrutin sedan tidigare egna turer. Allt har med andra ord flutit på väldigt smidigt och linjen mellan arbete och fritid är som vanligt diffus.
Vi har haft en del tur och lyckats hålla oss undan en hel del av ovädret. Solsken och korvgrillning i skogen längs Sitoälven var betydligt bättre än den storm som rådde i norr. När det riktiga ovädret bröt ut hade vi kommit till Björkudden efter Stora Luleälvens dalgång. Här nere var det ca 40m/sekund. Samtidigt dånar det på 8km väster om oss med 47-50m/sekund i Saltoluokta. Träd knäcks och tom flaggstången som var gjord av glasfiber small av. Vi kurade i en liten stuga i Björkudden som vi hyrt av Öbergs. Sedan blev det Björkuddsmiddag med stekt öring och röding i deras restaurang.
Själv kan jag bara konstatera att det är otroligt viktigt att man är öppen för att ändra sina färdplaner. Det kan som denna vecka bero på väder och vind. Hade vi stått på oss med vår planerade färdplan hade vi antagligen blivit inblåsta betydligt mer än vi blev. Dessutom så hade vi inte fått en lika fin tur med stundtals riktigt bra väder.
Jag förundras verkligen över att våra gäster är så trevliga, lättsamma och hjälpsamma. Det tycks vara vecka efter vecka med människor som mer än gärna hugger i med både det ena efter det andra. De är goa och trevliga med hundarna vilket jag verkligen uppskattar. För mig är ju hundarna mer än bara ett arbetsredskap så jag gillar när även gästerna trivs med hundarna och pysslar om dem.
Vi har haft en vecka som började med värme och tögrader. Folk pratade om blöta sjöar med mycket vatten och i princip ofarbara sträckor. Tar man bara dagarna som de kommer så brukar det gå bra. Tempen har droppat och spåren hårdnat. Vi har kommit oss fram utan större problem.
Efter vägen har vi besökt två av fjällvärldens bättre restauranger. Årrenjarka fjällby som drivs av familjen Manberg samt Saltoluokta fjällstation. Två höjdare att rekommendera. Gästerna som kommit från Tyskland och Australien har även de bidragit till att göra denna vecka riktigt trevlig. Det är verkligen intressant med mötena med människor från när och fjärran.
Häromdagen hade vi 32 tyska gäster på hundspannstur och tempen pekade en bit under -30C. Korvgrillning, glada gäster, kaffekok och trevlig hjälp från våra kollegor Sten och Magnus. Det enda missödena var två bilar. Startmotorn på vår minibuss som brann när vi skulle vålda igång den och Stens pickup som frös ihop. Shit happens och problem är till för att lösas.
Så länge man får vara ute i markerna märker man egentligen inte att det är så extremt kallt. Bara man slipper skotrar, bilar och vatten o avlopp. Civilisationens moderniteter är det som stökar. Hundarna går bara bättre ju kallare det är och själv så trivs jag bra i kylan. En eld och en panna te längs träningsspåret och livet är helt fantastiskt.
