Ljuset är magiskt. Denna bild är från den 23 December på hemväg från en fikatur.Julhelgen är definitivt på plats. Till Jokkmokk har det nu kommit folk som vill fira en vit jul. Snö, norrsken, stillhet och närheten till Polcirkeln. Vem vill inte vara i Tomtens snötyngda skogar under självaste julhelgen?
För vår del innebär detta att vi har en hel del bokningar på kortare turer. Faktum är att vi kör minst en avgång varje dag förutom självaste julafton då vi är helt lediga. Så är det fram tills en bit in i januari. Dessutom så kommer jag att dra iväg på en fyradagarstur med en familj under mellandagarna.
Under turerna slår det mig att folk är så fascinerade av människorna här i norr. Hur vi lever och det lugn som de upplever i samhället. All trevlighet som de säger strålar ut från folket. Jag får höra så mycket gott om Jokkmokk och människorna här. Det är också många som frågar om priser på hus och om jag tror att de kan flytta hit. De blir med andra ord så förälskade i Jokkmokk att de kan tänka sig att bosätta sig här. Om det sedan blir av är en helt annan sak.
Det är mycket intressant att se hur ett gäng slädhundar, en lägereld och lite kött som man grillar öppnar samtalen om livet. Allt nedsköljt av riktigt kokkaffe som toppas med några bullar och påtår. Hundarna är mycket duktiga på att charmera gästerna. Här är det Mantti som är in full action med sin naturliga charm. Att få borra in fingrarna i en tät huskypäls, känna hur pälsen doftar och samtidigt uppleva hur hunden trycker sin kropp mot sig och vill bli kramad. Här har Atlas vunnit ännu ett hjärta! Stinas hundspann jagar fram längs sjökanten mot regnbågen. Bilden är från den 22 December och vi fick denna rosa regnbåge rakt i norr. Mörkret sänker sig. Elden lyser och värmer. Kaffedoften sprider sig samtidigt som fettet droppar från fläskbiten som grillas vid elden. En dag utan lägereld är en förlorad dag…
Ett av många uppslag ur boken ’Till fjällens ände’. För några veckor sedan damp det ned ett paket i vårt lilla torp. I paketet låg boken ’Till fjällens ände’ skriven och fotograferad av kompisen Nicklas Blom. Nicklas är killen som jag för några år sedan i det närmaste idiotförklarade då han ville köpa ett hundspann. Nicklas köpte iallafall ett hundspann, tränade sina hundar mer än många andra hundförare och gjorde sedan en resa från sin stuga i Åre till Treriksröset. Detta har även gjorts en film om ’Heading North’ (finns på Yoputube).
Boken är en riktig coffetable bok. Stort härligt format med massa fina bilder och modern layout. En bok som man kanske inte läser från pärm till pärm men gärna tar lite i taget tillsammans med en mugg rykande hett te eller en rökigt skön whisky. En bok som man kan drömma sig ut på tur med.
Texten är skriven med känsla och ibland både lite roligt och riktigt klokt eftertänksamt. Vi citerar Nicklas: ’Hobbypsykologen i mig vill tro att mycket av orsaken till mental ohälsa är att många människor inte lever de liv de skall leva.’ lite längre ner fortsätter det med ’Den sk civilisationen är en bromskloss för människor som vill slå ut sina vingar och prova attt flyga. Ängsligheten för vad omgivningen skall tro är större än tillfredsställelsen att leva som man själv vill.’ Detta är typiskt klara insikter från en människa som varit på färd och upplevt enkelheten i naturen.
När jag har tittat i boken så måste jag medge en sak. Nicklas behöver en kurs i att packa släden! Hälften av utrustningen hänger ju utanpå som om det vore en julgran. Annars förmedlar bilderna en känsla av livet där ute i markerna med ett hundspann. En känsla av kyla, vind, fridfullhet, äventyr, harmoni, frustration, glädje och mycket mer. En bild fungerar ju så att jag läser in mina egna upplevelser i kombination av det Nicklas vill förmedla.
Boken ’Till fjällens ände’ är nog ett av de bättre julklappstipsen som jag kommer på till alla som håller på med hundar, friluftsliv eller bara är intresserade av livet i norr. I min bokhylla kommer den utan tvekan att finnas och påminna mig om hur fel jag hade. Tydligen så kan man köpa ett hundspann. Jobbar man bara tillräckligt hårt som Nicklas har gjort så omvandlas en dröm till en verklighet! Första veckorna fick vi köra med äggklockan. 10 minuter var och sedan den andres tur. Här är det Stina som har tiden till sin fördel. Verkligheten är inte alltid som en turistbroschyr…
Stina med sin älsklingsmaskin. En Lynx st 600. Bredbandad maskin som går fram som en stridsvagn.Äntligen börjar termometern att röra sig nedåt. Senaste natten hade vi -21C. För oss är detta otroligt viktigt med tanke på de passager över vattendrag, myrar och sjöar som vi skall över.
Första gångerna när tempen går under -20C brukar det kännas lite småkärvt. Efter någon timme så har man vänjt sig hyfsat. Efter några dagar märker man det knappt. Nästa steg kommer runt -40C. Då börjar det bli kärvare och man måste börja tänka sig för. Inte fara ut utan riktigt bra kläder. Undvika att köra med bilar eller skotrar. Maskinerna är det som börjar tjorva. Är man bara ute på tur så är problemen betydligt mindre.
Vi har iallafall trampat lite spår igen. Nu kan vi börja köra släde. Det är inte de bästa förhållandena för att bromsa och ankra så vi kommer att köra med småspann tills vi känner att disciplinen på hundarna sitter. De skall stanna för att vi kommenderar stanna. Inte för att vi trampar på bromsen. Imorgon blir det rock’n roll! Min ’tunna-isar-maskin’. En Lynx 5900 från 1983. Lätt och billig. Sjunker den så går vi inte i ekonomisk konkurs. Detta är utan tvekan mycket skoter för pengarna! Våran assistent Flippa som är med överallt. Ibland springer hon, ibland åker hon skoter och ibland vet man inte alls vart hon är… Stina hittar man även på Instagram under användarnamnet: Husystina. Efter körning på blöta isar måste man rensa skotern om inte allt skall frysa ihop till en isklump.
Kylan och snön gör att våra färdvägar fryser och blir vita rena och fina!Att köra hundspann är en vinteraktivitet. Det innebär att man behöver snö, kyla och is. Man behöver dessutom skogsbilsvägar, skoterleder, skogs och fjällområden och vidsträckta ödemarksområden är verkligen som krydda på moset. Att köra hundspann där det inte är snösäkert måste ju vara som att bo på nordpolen och gilla sandstränder och bad.
Jokkmokk är mushers paradise! Att vi dessutom nu i november har fått snö och nästa gång vi ser barmark är troligast först närmare maj månad gör ju inte saken direkt sämre. Att vi dessutom är snösäkra varje år är ju bara helt fantastisk och det är helt normalt för oss här i Jokkmokk strax norr om Polcirkeln. Mushers Paradise utan tvekan! Miltals med skogsbilvägar som nu börjar bli snötäckta. Äntligen är den leriga och geggiga perioden över för i år. Iallafall här i Jokkmokk! Vi har snö…har ni ingen snö???
Denna lina är ganska rejält trasig. Vi skrotar linorna vid minsta lilla skada på wiren.Draglinorna till hundspannet är en del av utrustningen som man måste vara noggrann med. Dessa slits enormt hårt då man kör under höstarna. Det kommer grus, sand, lera, fukt och tär på linorna. Sanden lägger sig emellan de tunna stålstrådarna och där gnager de sakta sönder linorna. Börjar de dessutom att rosta lite så blir de snabbt sköra.
Inför varje träningspass och efter varje pass drar jag linorna igenom handen. Detta gör att jag direkt känner om det är någon tunn liten ståltråd som gått av. Har en tråd gått av så brukar fler knäckas om man böjer linan just över detta stället. Konsekvenserna av en brusten stamlina är för stora så därför kasserar vi sektioner vid minsta lilla skada. Slarva aldrig eller snåla aldrig när det gäller stamlinor och infästningar till släde/fyrhjuling. Denna lina hade endast ett par av stålfibrerna trasig. När den sedan böjdes kraftigt ett par gånger blev detta resultatet.
