När vi kom upp på berget får man fin utsikt över Luleälvens dalgång. Dimman höll sig kvar länge där nere efter den kalla natten.Nu är vintersäsongens första hundspannsjobb genomfört. Snön dök aldrig upp men det gjorde gästerna, ett trevligt par från Blekinge. Slädarna byttes mot vällastade fyrhjulingar. Hundarna selades som vanligt in framför och vi körde en fin tur.
Vårt läger slog vi upp på Lilla Luleälvens strand nedströms från Jokkmokk. Stina kom med bilen under kvällen med en del hundmat och lite annan utrustning. Vi åt middag tillsammans innan vi vid midnatt kröp in i tälten. Flippa var ganska trött och vägrade att ge mig plats i sovsäcken så vi fick trängas hela natten.
Att köra en tur med fyrhjuling istället för släde är annorlunda och fungerar. I brist på snö fungerar fyrhjulingarna bra men jag föredrar släde och nu måste snön komma snart. Det blev endel mörkerkörning då timmarna med dagsljus är få vid denna tid av året. Nattens mörker slöt sig kompakt runt oss och vår flammande lägereld. Flippa såg till att hon fick bästa platsen i min sovsäck. John ville kommunicera och mina ögonlock slog igen gång på gång. Tältlivet som hundspannsföraare i ett nötskal! Under natten hade den delvis isbelagda Luleälven bepudrats av lite nysnö. Sämre ställen för frukost finns! Fyrhjulingarna var vällastade med campingutrustning. Vi stannade och eldade under luncherna. Det är betydligt kallare att köra fyrhjuling än släde så värmen behövdes!
Även valparna lär sig snabbt att det är som glass och godis under varma sommardagar.Vissa somrar fiskar vi en del gädda. En del av dessa fryser vi ner och ger sedan hela eller i bitar. Resten släpper vi tillbaks dvs ’catch and release’. När de får fisken frusen blir benen inget problem. Fisken gnags av och fördelas i små bitar. Har hundarna tandsten så är detta liksom ben bra mot tandsten. Hundarna älskar verkligen detta!
Fisk från insjöarna i Sverige kan innehålla parasiter och då är det främst binnikemask man tänker på. För att döda parasiterna så att de inte går vidare till hundan ska fisken vara fryst ned till -18C i minst tre dygn. Är fisken stor tar nedfrysningsprocessen så pass lång tid att man bör låta fisken ligga någon dag till. Exakt samma sak gäller om man gravar eller kallröker fisk. Parasiterna dör även om fisken kokas, dvs. hettas upp till minst 66C. Läs mer om hur länge gravad lax skall frysa innan man äter den. Det finns också en artikel skriven om parasiter i fisk. Gäddorna som vi matar med kan gå uppemot 10 kg. En skottkärra full räcker till lite snacks för våra dryga 40 Siberian Huskys.
Fugitives Nappen var svårfotograferad då hon har endel spring i benen! Under förmiddagen svängde vi in till Kjell och Nina där vi lånade en Dannevallsläde för att provköra. Jag har skrivit om den tidigare. Nu ska vi testköra denna släde som har en hel del nytänk! Skall bli mycket spännande då jag gillar inovativa lösningar.
Det blev även en tripp in till Jenki på Fugitives siberian husky kennel. Nu har vi studerat avkommorna till Finnemarkas Guy som är en inseminations parning. Vi har dessutom tittat på en valp efter vår Fugitive’s Cicci som Jenki tagit en kull på. Fadern är Fugitive’s Riven som kanske är kennelns vassaste hund. Denna kul är i alla fall en kombination utav Jenkis två bästa kullar igenom tiderna menar han själv. Hur som helst så kommer en av valparna, Nappen, att bli en fjällhund hos oss.
I Hammerdal stannade vi hos Helene och Tommy på Vox Celestas siberian husky kennel. Även här blev det trevligt prat om hundar, avel och så vidare. Härifrån lånar vi Vox Celestas Björna och Vox Celestas Pank under den kommande säsongen. Helene och Tommy håller just på att flytta och det underlättar om de har några färre hundar just då. För vår del kommer detta perfekt då vi behövde ett tillskott. Det kommer dessutom att bli mycket intressant att få prova hundar från Helenes avel.
Det är alltid tråkigt att lämna Jämtland samtidigt som längtan norrut finns där. Längtan hem till Lappland och vidderna här i norr. När man sitter i bilen här efter Lapplands landsvägar så uppskattar jag verkligen ödsligheten. Ibland kan man köra 5-10 mil innan man möter en bil. Det är helt klart annorlunda än nere runt Stockholm. Jag vet vad jag föredrar… utan minsta tvekan! Det blev några stopp på Statoilmackar för att köpa kaffe. Här dygnetrunt öppet i Arvidsjaure.
Två av Fun Runs goa Siberian Huskys.Under söndags förmiddag gjorde vi ett besök i varghägnet på Kolmården. Fick en hel del bilder där som jag ska visa senare. Det var utan tvekan en upplevelse som kan rekommenderas trots att jag rent generelt är emot djurparker men som sagt jag ska skriva mer senare.
Innan vi började hemresan svängde vi in hos Joakim och Josefin på Snowshadows kennel. I sommras köpte de Vega från oss och det är som alltid härligt att se hur en av våra hundar hittat hem. På kenneln stod nu 8 hundar som används för drag, lite utställning osv. Efter en del kaffe och te hade vi gått igenom avel, hundträning, arbete, vilka som känner vilka osv. så som det alltid är.
I Stockholm plockade vi upp Jenki som behövde lift hem. Nu blev det ännu mer hundprat, hundfoderprat, träningsprat, slädprat, hundavel osv. Sånt som gör en dryg bilresa lite kortare.
Under måndagen har vi gjort en snabbvisit hos Britt-Mari och Maria på Fun Run kennel. Här har vi tittat på två hanhundar som är planerade att nyttjas i vår avel under de kommande åren. Arne N dök också upp här och tillsammans med Maria och Brittan lyckades vi snacka en hel del hund förståss.
Kvällen har vi tillbringat hos mormor i Åre. Middag och massa prat om ditt och datt. Mormor är egentligen mycket före sin tid med mycket tankar om ekologiskt odlad mat, rättvisemärkningar, miljöavtryck som man lämnar osv. Idag är hon 94 år och bor mitt i Åre och är kanske en av de sista gamla Åreborna. En av de som sett hur Åre gått från en lite fjällby med gårdar till ett turistmetropol. Här är en av de fina stugorna som vi bodde i hos Stinas syster med familj. Här på studiebesök hos Snowshadows siberian kennel. Snyggt och bra för hundarna! I norr har vi björn, mörker och kyla men det är ingenting jämfört med dessa fästingar! Här en som Joakim just plockat på en av hundarna. Britt_Marie visar Arne, Stina och mig hundmatskvarnen. Den ska klara över 2000kg/timme!
En låda Dogbooties är aldrig fel! Årets färg fick bli orage. Lätt att hitta på spåret och lätt att se om någon hund tappar.Här om dagen damp en postavi ner i postlådan. Dogbooties från USA stod som avsändare. Det är med kluvna känslor vi kör amerikanskt i år. Varför köper man inte lokalt? Det finns absolut inget försvar till det! Så enkelt är det…
Vi har valt dogbooties för att vi ville testa dessa. Alla pratar om att kvalitén ska vara så bra. Nu låg US dollarn lågt så det var läge. Det lilla vi har hunnit testa på barmark så är vi nöjda. Men vi sparar dessa orange sockar inför vintern.
Dogbooties färger är lite luriga. Efter samtal med Nina Skramstad, norsk långdistanshundförare, som kör dogbooties så skiljer kvalitén en av färgerna. Tydligen så är de röda inte lika slitstarka som de andra färgerna. Det skall vara samma tyg men kanske har färgningen påverkat tyget negativt.
Tidigare år har vi kört med ett stumt kardborre band. I år beställde vi med elastiska kardborreband. När man sätter på en socka med elastisk kardborre så rekommenderade Nina oss att alltid stoppa ett finger mellan hundens ben och sockan. Detta för att inte sockan skall sitta för hårt.
För ett tag sedan testade vi några olika modeller av hundsockar. Har ni inte sett vår hundsockstest så kolla gärna. Snygg logga som inte sitter på varje socka! Dogbooties skickade med förvaringsapåsar till sockarna. Perfekt att slänga i släden med de man har med som reserv.
