Rustik atmosfär i huvudbyggnaden där tiden står stilla på något sätt.Landade i Saltoluokta igår mitt på dagen. Sedan dess har det blivit en del planering av den kommande Singel i Salto veckan som Janne och jag ska hålla i. Inget betungande arbete direkt utan mycket dricka te, snacka med folk, gå små svängar med kameran och fotografera, bada bastu, dricka lite kaffe osv.
Mellan olika turer och jobb så landar jag gärna på Saltoluokta fjällstation, såväl sommar som vinter. Det är så lätt att släppa alla måsten som hänger över då man är hemma. Man kan läsa några kapitel i en bra bok, lyssna på lite musik i MP-3 spelaren, fika och snacka med folk. Små pauser som behövs för att man ska må bra.
Det slog mig att vi är nu fler i Jokkmokk/Gällivare som försörjer oss som guider. Mirja träffade jag i Kebnats där hon samlade ihop sin grupp inför en cykeltur till Sitasjaure. Christian dök upp på kvällen i Salto. Han kom från Nikkaluokta och skulle nu direkt på nästa vandringstur söder om Ritsem. Västerut mot Stora Sjöfallet. Vi kan ju inte klaga på dagens väder. På Saltoluokta fjällstation finns det nästan alltid tid för te och kaffepauser.
Männen, myterna och legenderna…Många frågar sig vilka dom är, varför pratas det så mycket om dem och är de verkligen så fantastiska som… de själva tycks tro?
Under flera år, jag kommer faktiskt inte ihåg hur många men nog är det 10 i alla fall. Jaja…Under flera långa år, igenom mörka tider, svåra väder förhållanden, extrema situationer och med svälten som följeslagare har Janne och jag varit ledare för Singel i Salto.
Singel i Salto är ett arrangemang för personer som vill uppleva fjällen på ett bekvämt sätt. Helt sonika dagsturer från Saltoluokta fjällstation. Varje kväll avslutas med en middag i restaurangen och bastun är alltid varm efter dagens vandring. Singel i Salto är ingen raggningsvecka utan egentligen skulle den hetat Solo i Salto men då skriver inte tidningarna om det och bokningarna sjunker. Målgruppen är de människor som vill resa till fjällen men som inte hittar någon kompis som kan följa med dem just den veckan.
Janne är den pedagogiska delen av vårt samarbete. Han kan klockan, skriver dagsprogram och veckoprogram, planerar och strukturerar. Min del i det hela är… Jo, jag följer också med ut på turerna och så äter jag middag med gruppen. Jag kan betydligt fler växter än Janne och många är de gånger då jag fått visa honom vägen tillbaks till fjällstationen då han förvirrat irrat bort sig bland videsnåren.
Singel i Salto 2012. Männen, myterna och legenderna will be back! Man ska alltid ta sig själv på absolut största allvar… Ja…sånt är livet!
Ett trevligt avslut på vandringen längs Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta med fem trevliga engelskmän.Att få feedback få feedback från gästerna är något man måste lära sig att hantera. Man måste lära sig läsa ut vad folk egentligen vill ha sagt med det de säger. Intresset är ju helt och hållet mitt. Jag vill kunna utvecklas och göra bättre jobb.
Positiv feedback kan verkligen kittla egot. Nästan alltid så är det positiva synpunkter som kommer. Hundarna var trevliga och bra, maten superb eller naturen så fantastisk osv.
Negativ feedback kan vara riktigt konstruktiv. Det kan handla om felaktigheter i programmet, maten på hotellet som jag bokat var dålig och så vidare. Konkreta saker som man kan åtgärda.
Ibland händer det att man får en gäst som kan upplevas som gnällig. Inget är bra. Det är här man som guide ska använda all sin erfarenhet. Vet man med sig att arrangemanget och turen är bra eller har jag slarvat så gnället är befogat? Sådant vet man med erfarenhet. Ha tålamod och ta gästen åt sidan. Kanske är det något som du inte ser som trycker. Kanske har personen blivit uppsagd från sitt jobb eller förlorat en anhörig eller något annan personlig jobbighet. Att strumporna blev blöta är bara droppen som fick den beryktade bägaren att rinna över.
I feedbacken från turen jag gick mellan Abisko – Nikkaluokta kan man även läsa: Our guide was a gentleman by the name of Matti Holmgren. He was great & we liked him very much.
Samt: If it had not been for the care and initiative of the trek leader ie Matti Holmgren the trek could been a total disaster.
Hela gruppen samlad i Nikkaluokta efter avslutad vandring från Abisko.Efter en veckas fjällvandring på Kungsleden har jag nu landat hemma i Jokkmokk. Med fem engelskmän och kvinnor har jag vandrat från Abisko till Nikkaluokta. Deltagarna kunde stoltsera med åldrar som 73år, 67år och ned till 48år. Imponerande!
Snöläget efter Kungsleden har varit mycket intressant. Under de första tre dagarna rådde alla fjällvandrare oss att vända om. Dalen var oframkomlig. Det var allt från forsande vatten i brösthöjd, stigar som var som älvar och 1,5 meter djup snö som man tydligen skulle möta efter leden. Många av historierna och råden vi fick var helt makalösa och skulle få minsta lilla nordpolsexpedition att te sig som en blek söndagspromenad.
Jag förklarade läget för gruppen och att vi tar en dag i taget dessutom är det ingen skam att vända. Alla mina deltagare var erfarna vandrare och hade förr varit med om både det ena och det andra. Med kaffe, te och trevliga samtal tuffade vi vidare in längs dalgången. Vi tog oss utan minsta lilla problem hela distansen som var planerad. Inga svåra vad men snöskor en dag igenom Tjäktjapasset var vår lösning. Sedan har vi inte slaviskt följt stigen och leden utan bäckar och jåkkar har passerats på de lämpligaste ställena.
Mellan Singi och Kebnekaise fick vi en riktig högsommardag. Klarblå himmel och gassande sol. På vägen ner till Nikkaluokta såg vi utslagna löv, blev myggbitna och mötte massor av folk. Under denna vecka har vi sett Fjälltätört, Rosling, Lapsk alpros, Fjällglim, Krypljung, olika vide som blommar, Fjällviol, Havsörn, Kungsörn, Alfågel, Fjällvråk, Blåhake, Snösparv, Fjällripa och mycket mer.
Nu är det massor av göromål här hemma. Stina har hittat lus på valparna, Rut ska paras i Norge, en av bilarna är paj och ska fixas, gräset klippas, ryggsäcken packas upp, hundslädar målas…och jag vill bara tillbaks upp till fjällen… En hel del blommor kommer igång såfort som snön försvinner. Här Krypljung. Går man tidigt på säsongen är det iregel myggfritt men kan istället vara blött bitvis. Nick sover. Han fick kanske 10 bilder då jag sov på luncherna men jag fick iallafall en bild av honom sovandes. Vi fick vandra totalt ca 10-12 km med snöskor. En riktig bonus för en vinterälskare. Vi banade oss väg igenom Tjäktjapasset med snöskor. Här ned några kilometer söder om själva passet. Vi bar med oss snöskor hela vägen. Man är en liten människa i ett storslaget landskap. Renarna släpper sina horn varje år. Dessutom är renen det enda hjortdjuret där båda könen har horn.
Tydligen så går Pitepalt hem även i Tyskland.Fick ett mail från en gäst häromdagen. De skickade bland annat en länk till sin blogg. I vintras var de med på en fyradagars hundspannstur med oss. Nu är jag ingen expert på att läsa tyska men jag förstår lite. De är i alla fall nöjda med turen vilket värmer otroligt!
