För ett par år sedan mötte jag en ‘tjomme’ I Saltoluokta som ville köpa ett hundspann. Som vanligt avråder jag folk att börja utan att tänka sig för. Igenom åren så har jag sett allt för många som börjat stort och slutat lika snabbt. Detta berättade jag givetvis för Niclas. Några veckor senare så ringer karln igen. Då har han köpt ett hundspann.
Vi har en del kontakt under sommaren, hösten och den kommande vintern. Plötsligt kommer ett sms med massa frågor om snö osv. i Jokkmokksfjällen. ’Vita bandet?’ skickar jag som svar. ’Nä…bruna randen. Helt opretentiöst från min stuga och norrut.’ Kommer svaret. Det blev en resa från Undersåker till Treriksröset med en del avstickare efter vägen. Här kommer en trevlig kortfilm från turen. Nu väntar jag bara på långfilmen och boken!
Till Niclas kan jag bara säga att vad fantastiskt roligt att jag hade så fel! Du skaffade inte bara hundar utan du kör dem ju dessutom!
Strax ovanför Saltoluokta.Vájal Ride in Sapmi heter ett relativt nystartart aktivitetsföretag här i Jokkmokk. Det är Miliana som har införskaffat ett gäng hästar. Nu ordnar hon tillsammans med några medarbetare ridturer, med American Curlyhästar i Jokkmokksområdet och periodvis under sommaren även uppe i Saltoluokta.
I höstas när hästarna skulle flyttas hem från Saltoluokta fjällstation så var Stina med och red över fjället till Kuorpak. Närmare bestämt strax öster om Sareksnationalpark. En fjälltur på ca 5 mil. Det var 5 stycken mycket nöjda ryttare som vi mötte i Kuorpak sent en höstkväll för vidare biltransport hem till Jokkmokk.
Vájal Rine in Lapland kör nu turer mindre än en kilometer från vår kennel. Ibland får vi frågan om det inte konkurerar om våra kunder. Svaret är ja, kanske lite men och? Dessutom så i det stora hela så får vi dragkraft till området vilket gynnar oss mycket mer. Det gynnar oss som enskillt företag och det gynnar bygden. Att sätta Jokkmokk på kartan som en Lapplandsdestination är vår stora utmaning. Att vi blir fler företag inom besöksnäringen i Jokkmokk är med andra ord mer än välkommet! Speciellt när det är seriösa satsningar som Vájal Ride in Sapmis ridturer!
Hur som helst så är det tur att vi har så mycket hundar som sysselsätter Stina. Annars är jag ganska säker på att ’någon’ skulle investerat i ett antal hästar även hit till vår lilla gård. Själv så jobbar jag ju på min image som hästrädd så det känns bättre med hundar för min del. Alla bilderna har Stina tagit under ridturen från Saltoluokta till Kuorpak hösten 2013. En ryttares vy. Miliana på Ultevis fjällhedar. Kloka ögon.. Solnedgångsritt.
Fikapauserna med hundarna är en stund för samvaro och eftertanke.Hundträningen går framåt. Under hösten går man igenom perioder med flyt och perioder med olika motgångar. Jag har som varje år gått igenom en sväng av strul med hundar som varit för heta. De har ryckt, skrikit och härjat i startsituationer. Nu har jag jobbat stenhårt med den saken under ca 3-4 veckor vilket ger resultat.
Nu flyter träningen lättare och vi går in i en träningsperiod där disciplin byts mot kamratskap och mysiga stunder. Jag gillar att kunna sitta och filosofera medan hundarna slappar. Att kunna släppa en hund som får vara med mig och leta ved, hämta vatten och kela vid elden. Allt detta medan resten av spannet ser det som helt naturligt att vi gör annat än att bara springa.
Fikaträningen är någonting som jag varje år skriver om. För både mig och spannet är den viktig. Det ger ett avbrott i träningen samtidigt som husse får lite gott te eller kaffe. Hundarna lär sig att vi är på färd och att färden kan vara länge. De lär sig att målet inte är att komma hem. Målet är samvaron där ute i markerna. Pysslandet med hundarna gör att man lär känna dem som individer. Huskystigens Atlas har lite svårt att låta bli att somna under pausen.
Ally hopfällbar kanot under en tur efter okända vattenvägar.Ally är en hopfällbar öppen kanadensare. Kanske är de mest kända från alla Lars Monsenfilmerna som gått på TV. Där har de använts på turer igenom Canada, Finland, Sverige och kors o tvärs i Norge. Enligt Lars är det en bra kanot då den alltid går att reparera där ute. Själv har jag förundrats över att den faktiskt är så pass tålig som den är.
Allykanoten är uppbyggd med ett skelett av aluminiumrör som spänner ut en gummiduk. I botten mellan rören och duken ligger dessutom en tjock matta, typ robust liggunderlag. Den ger kanoten extra styvhet och flytkraft vid eventuell kapsejsning. När man fäller ihop kanoten kan man lätt packa den i en lite större ryggsäck och bära den mellan olika sjöar och förbi forsar. Oavsett vilken modell man väljer så hamnar vikten runt 20 kg. Själv bär jag den gärna uppfälld om det inte handlar om allt för stora distanser. Terräng och distans får avgöra om man skall montera ihop den eller inte.
I vattnet upplever jag Allyn som virrig och rastlös när den är olastad. Vinden föser den hit och dit som ett löv som ligger uppe på vattenytan. Så fort man lastar ner den går den mycket bättre. Kanoten är mjuk och det avspeglar sig direkt på kanotens snabbhet. Den blir betydligt trögare i vattnet än en vanlig glasfiber eller royalexkanot.
Allykanoten är den perfekta kompromissen då man tex skall flyga ut kanoten i fjällen och inte vill bekosta de extra turerna med hängande last. De är även den perfekta kanoten om man ska ta med den på längre resor till andra kontinenter. Planerar man turer med långa portager (bärningar) så är den också ett givet val. Har man svårt att förvara en kanot hemma i lägenheten kan det också vara ett alternativ.
Innan du kastar dig iväg och köper en Ally så ta dig en seriös funderar vad du egentligen har för behov av en hopfällbar kanot. Kommer du att resa så ofta att det är värt att få de medföljande sämre paddelegenskaperna? Ally är absolut ingen dålig kanot men många gånger är andra kanoter mer lämpade för de behov man har. Man lockas att följa vattenvägar som kanske egentligen inte är stora nog för en kanot för man kan ju alltid bära! Det finns olika modeller av dessa kanoter. Vilken av modellerna vi har vet jag faktiskt inte… Den är enkelt uppbyggd och allt är reparerbart även ute på tur.
Här följer en liten film om hur man monterar denna farkost. För varje gång man bygger kanoten så går det bara lättare och lättare.
En enad besöksnäring kan man inte bortse ifrån. Solen är på väg upp trotts allt…Nu går Ekoturismföerningen ut med ett uttalande där man stöder samebyarnas kamp om sina renbetesmarker. En ojämn kamp där minerallagen som den är skriven idag tillåter utländska bolag att skövla turistnäringens grundförutsättningar. Grundförutsättningar som går hand i hand med renskötselns krav. Med oss i denna skrivelse har vi de stora drakarna som Ice Hotel, Tree Hotel, STF Abisko, STF Saltoluokta, STF Kebnekaise och flera av oss små i bygden. Tyvärr så är det även företag som inte vågat skriva under av olika anledningar. Inte ovanligt är det att det är företag som har fingrarna nere i den kommunala syltburken.
Min önskan i detta är att besöksnäringen som är en av Sveriges nya basnäringar nu kan flyttas upp på banan som en av spelarna. En spelare som också får tycka till om hur markerna används. Fram tills idag har besöksnäringen i många fall endast varit floskler som uttalats av någon helt ovetande politiker. Idag är vi organiserade i form av Ekoturismföreningen, Swedish Lapland, Destination Jokkmokk och många andra små och stora organisationer.
Vi kan själva föra vår talan. Vår bransch skall inte användas av lokala politiker då de står och säger att ’Besöksnäringen är ju viktig och…’. När vi inte får uttala oss så används vi endast som ett verktyg och inte allt för ovanligt emot oss. Vi blir ett argument som politiskt används lite godtyckligt. Som sagt, vi kan och bör få föra vår egen talan!
Ekoturismföreningens ställningstagande hittar du här. Personligen skulle jag gärna sett att det hade varit ännu tuffare mot nyetableringar av gruvor. Men vi vinner mycket med att vi kan enas också. Vi blir starkare tillsammans.
