Stina plör igenom snön på Skabramsjön..Nu är vintern här och vi har lite smått börjat med att dra upp vårt ledsystem. Med skotrarna trampar vi en grund så att det fryser till riktigt. Sjöarna kontrollerar vi givetvis ganska noga innan vi kör ut på dem. Bada är ju inte någon aktivitet som man så gärna pysslar med tillsammans med skotern.
Våra rutiner på sjöisar är att aldrig fara ensam om vi har minsta tveksamhet. Vi använder alltid isdubbar och vi har båda kastlinor lättillgängligt. På så sätt kan vi komma upp eller få upp varandra om vi skulle råka gå igenom isen. Ett annat viktigt redskap är ispiken. Den är som vårt känselspröt. Man hugger och känner sig för. Med åren så lär man sig känna hur isen är. Övning ger färdighet.
Nu har vi iallafall trampat så att vi kan börja köra släde med småspann. Vi bör även kunna köra stora spann med fyrhjuling på sjöarna men det är ännu ganska blött bitvis. Vinterlivet har helt enkelt börjat i Lappland. Kvar finns dock en undran om vart sommaren och hösten tog vägen. Nu när det har snöat på isen börjar det att trycka upp vatten. Bandtrummorna packas med slask och allt går bara tyngre och tyngre. Isrensning. Vi kör mestadels nära land för att spåren skall bli lättare att hitta då vi inte orkar sätta buskar över allt.
I norra Sverige förundras vi över snökaoset nere i Stockholm. Hur kan man årligen bli så förvånad över lite snö? Parodierna är många och för oss här uppe ter det sig tämligen löjligt att det är en riksmedianyhet att någon kört fast med bilen. Vi förstår att det blir lite tjorvigt men sånt är livet. Det blir lite tjorvigt ibland.
Till sitt försvar ropar man från Stockholm att det är för att de har så stora motorleder, de är så många osv. Massa märkliga ursäkter. Här i norr vet vi att det handlar inte om snön som är problemet. Vi kan nämligen göra en lång lista på sk näradöden situationer som uppstår då vissa Stockholmare kommer i kontakt med snö även här i norr. Situationer som vilken norrlänning som helst ser som en del av sin vardag.
Medan centraliseringen och frakten av resurser ut ur vårt Norrland fortsätter så ler vi åt situationen med snökaoset. Ibland vet man inte om det är parodi eller om det verkligen är en ’riktig’ journalist som rapporterar. Har ni tex hört talas om feminin snöröjning? Feminin snöröjning i ett tidevarv då det inte heter han eller hon utan till och med vi norrlänningar försiktigt börjat snacka om hen!? Parodin är ett faktum liksom negligeringen av glesbygdens situation.
(P.S. kolla de klickbara länkarna i texten ovanför. Ganska intressant.)
Oinakkas snöankare.Oinakkas snöankare kan man nog anse att vi har hårdtestat. Detta ankare är det ankare som vi i princip uteslutande använder numera. Såväl på guidslädar, tävlingsslädar, gästslädar osv. Ankaret är ganska rått gjort. Inte blankpolerat, inga krusiduller, ingen förskönande design eller annat lull-lull. Det är helt enkelt ett bruksankare för den som vill kunna ankra sitt hundspann. Nackdelen är att vissa kanter kan vara ojämna och skarpa/råa så man bör använda någon typ av ankarhållare/skydd för att det inte skall nöta onödigt på släden eller kapellet.
Ankaret är skarpt och håller skärpan länge. Detta i kombination med tändernas vinkling och resten av konstruktionen gör att detta är ett av få ankare som man faktiskt kan få att greppa på blankis. Man kan inte lita till hundra på att det sitter men det är helt klart marknadens bästa ankare som jag har kommit över för just hårda underlag och isar med lite eller ingen snö.
Vid mjuk sockersnö kommer ankarets svaghet fram. Framför allt under förvintrarna då snön kan vara meterdjup och helt sakna fasthet. Vid dessa tillfällen är detta ankare inte riktigt bra. Anledningen är att om hundarna rycker och ankaret släpper så kan ankaret lägga sig på sidan. Andra ankare som istind har en förmåga att fortsätta att gräva ner sig med taggarna nedåt. Detta händer även ofta med Oinakka ankaret också men är det någon gång det kan släppa så är det antagligen just i ett sådant tillfälle.
Ankaret är grymt slitstarkt. Under de senaste 15 åren har vi inte lyckats göra sönder ett enda av dessa ankare. Ankarets spetsar håller skärpan grymt bra även om man slår ner dem i barmark under höstarna och vårarna.
Snöankarets lite smalare konstruktion gör att det även fungerar bra att lägga runt ledkryss och smalare träd. Man lägger det helt sonika på marken med tänderna runt stammen och den kommer att vilja stanna där. Detta är mycket svårare med breda ankare så som Istind.
Oinakkas snöankare har en liten nackdel till. Ibland kan de nypa fast väldigt hårt i håra spår. De kan då bli något svåra att få lös. Detta kan man delvis lösa med en längre rem i ankaret så att man kan stå stadigt på bromsen medan man rycker loss ankaret. Man behöver också ofta sparka till ankaret innan man får lös det men hellre det än att det lossnar. Men det är nog fortfarande marknadens bästa snöankare som borde vara en självklarhet för alla hundspannsförare. Snöankarets vinklar på spetsarna i förhållande till resten av ankaret gör att det nyper fast väldigt fint på hårda underlag. Lugna hundar och ett bra snöankare ger färder där man hinner vara ute i naturen.
Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare.Under den senaste vintern bytte jag arbetssläde för långturerna. Från en stor traditionell lastsläde med 230cm lastplan till en toppmodern Skonk F-1 Racing med sittdel och tillhengare. För mig var det ett stort kliv att gå från traditionella slädar till en släde med sittlåda. Dels anser jag att man inte sitter och kör släde men jag befarade även att sittdelen skulle komma att bli i vägen. En annan farhåga jag hade var om denna släde inte skulle vara tillräckligt robust byggd för att klara körning med tung last i obanad fjällterräng. Vecka efter vecka.
Skonk F-1 Racing är egentligen en tävlingssläde för långdistanstävling. Släden är extremt styrbar och följsam. Aluminiumskidorna och den rörliga konstruktionen ger en släde som beter sig mycket fint även i knölig terräng och på smala krokiga spår. Detta är helt klart en släde som man kör och inte bara står som passagerare på och följer med. För min del med flera veckotur efter veckotur under hela vårvintern så upplevde jag att den sparade mig från mycket slitande i släden. Trotts last och terräng kunde jag oftast styra ekipaget ditt jag ville. Här skall man tillägga att min släde var utrustad med extra breda belag på 58mm vilket ger den ett bra flyt under dåliga snöförhållanden.
Vi har dels en F-1 Racing med 160cm lastplan (utan sittdel) samt den senaste med 190cm lastplan (med stor sittdel). Den kortare blir något smidigare förstås. Skall man däremot lasta mycket kommer den långa att bli smidigare att svänga då lasten går att fördela ut mer. Personligen är jag konstant förespråkare av stora slädar. Det är ytterst sällan man blir irriterad för att man har allt för mycket plats. Det skall ju trots allt alltid av säkerhetsskäl finnas plats för en eller ett par hundar i släden oavsett om man kör tävling eller tur.
Sittdelens nackdelar är lätt sammanfattade. Den är helt enkelt ivägen vid mycket brant uppförskörning på smala spår. Men det är endast då det blir så pass brant att man måste springa och skjuta på och samtidigt byta sida av släden utan att kliva på medarna under bytet. Sittlådans fördelar är dock desto fler. Den ger en trygghet när man skall byta vantar, fotografera, titta bakåt eller då man skall sippa kaffe ur thermomuggen. Man sätter sig helt enkelt ned som hastigast och riskerar inte att trilla av. Min rekommendation är att inte köpa den lilla sittlådan. Då hamnar din vikt allt för långt bak på skidorna vilka kommer att tryckas ned i bakkanten vilket ger oönskad broms på släden.
Tillhengaren är en fantastisk ide. Här kan man lasta allt skrymmande och lätt. För min del packade jag tält, sovsäck, liggunderlag, hundjackor, snöskor m.m. i denna släpsläde på 150cm. Släden tillsammans med sittlådan och tillhengaren gav en mycket bra fördelning och överblick över packningen för veckolånga turer i Lapplands utmarker. Total lastyta blir i runda slängar 400cm (190cm + 60cm + 150cm). Släpsläden fanns där bakom oftast utan att man ens märkte den. Endast vid ett par tillfällen blåste den omkull eller slog runt under skråkörning. Dock har den en stor nackdel liksom alla andra släpslädar som jag har sett på marknaden. Vid körning på skoterleder som är gropiga och sönderkörda vill den rycka och slå. Detta ger stora påfrestningar på infästningar mellan släp och släde. För min del så fick jag byta ett par bultar på sittdelen. Enligt Snorre som bygger Skonkslädarna skall detta vara förstärkt numera på sittdelen och tillsammans tittar vi nu på en lösning för att få en längre tillhengare med ett annat drag som går lite mjukare men det är en kamp mellan vikt och funktion.
Skall du då köpa en Skonksläde? Detta är helt klart en prisfråga. Att denna släde är något extra är det ingen tvekan om, men det är mycket pengar. Jag tror dock att andrahandsvärdet på en Skonksläde är högre så man får tillbaks en del då man vill sälja den. Kostnaden är ju trots allt värdeminskningen under den tid man själv äger och kör släden. För egen del så kör jag hellre en billig bil och kör en bra släde än tvärt om. Skonk F-1 Racing med sittdelen är en släde som ger körglädje. Den tål fjällivet och underlättade min tillvaro som kör släde hela vintrarna. Den är dessutom det självklara valet för många toppförare inom långdistanskörning med hundspann. I min värld finns det två slädtillverkare numera. Det är Oinakkas klassiska träslädar och det är Skonks hi-tech! Sittdelen är en praktisk låda där jag har förvarat stake-out, yxa, snacks osv. Kapellet på Skonken är säkert mot drevsnö. Däremot blev jag tvungen att tejpa igen ventilationsluckorna på trailern. 2000 kilometer i varierande terräng med 150-200kg last. Släden är uppbyggd av många detaljer. Man bör regelbundet kontrollera att bultarna inte släpper. Mitt hem och mitt liv under några månader. Gästerna kör Oinakka tobogger medan jag har kört Skonken.
Mitt spann parkerat för kylning i en bäck. Träningen av våra slädhundar är i full gång sedan några veckor tillbaks. Temperaturen skall droppa ner under +14C för att vi skall börja träna dem. Innan dess är risken för överhettning allt för stor. Våra Siberian Huskies har ju dessutom päls för att leva ute vintertid så det är bara att vara lite försiktig.
Första fasen av vår träning är mestadels rutiner och disciplin. Då våra hundar måste fungera som arbetshundar är lugna starter och körbara spann någonting vi lägger extra mycket fokus på. Gör vi detta arbetet noga under början av träningen så kommer resten av vintern att gå mycket lättare. Här vill jag inte påstå att allt går exakt som vi vill. Det krävs mycket arbete och tålamod. Det krävs tid och att man uteslutande arbetar konsekvent. Hundar förstår inte om man börjar ändra reglerna utifrån det egna humöret eller diverse nycker.
Hundarna är iallafall glada och fulla av iver. De jobbar bra och är riktigt på G. Själv så grubblar jag på hur tiden innan snön kommer skall räcka till. Tiden med hundarna ökar nu konstant för varje vecka som går allt eftersom distanserna på turerna utökas. Vi kör iallafall järnet och njuter av vår tillvaro. Att ha mycket att göra är ingen jättefarlig stress. Man får helt enkelt bara acceptera att man kanske inte hinner allt man skulle kunna gjort. Det är faktiskt riktigt skönt att vi inte har pressen att vi skall tävla. Skall man ut på tävling måste man lägga upp träningen mer optimerat för just de löp man skall köra. Nu kör vi för att få bra arbetshundar och då är lugnet en viktig faktor. Fugitive’s Sharp, en dotter till den legendariske Finnemarkas Guy. Sharp har bott tillfälligt hos oss och kommer nu att flytta till Camilla Buvall där hon skall användas för avel.Hundar som skakar på sig ser verkligen inte kloka ut… Här ser vi Working Husky Unna. Detta låg på en bro vi kör över. gjord av en rot eller tunn gren. En fin häst eller hund. Undra varför den låg där så symboliskt? Man blir ju lite nyfiken. Stina förbereder ett spann för en tur. Jag ska försöka komma ihåg att puta med munnen på nästa selfi…glömde det denna gång!
