Här kommer en skidåkningsfilm som man kan se som en kärleksförklaring till vintern och skidåkningen. Onekligen lite retrokänsla där allt inte är supernytt. En hel del krascher och lössnö. Tack Mattias för tipset och jag instämmer i Mattias åsikt: ’Filmaren och fotografen Bill Heath är en av få som inte bara satsar på max antal snurrar, volter och heli-lyft. Han fångar snön, människorna och allt det som egentligen betyder något.’
Missade norrskenet med kameran då det var som bäst. Här iallafall ett litet smakprov.Hemma efter en tvådagarstur med hundarna. Med på turen följde ett engelskt par som spontanbokade några dagar tidigare. De skulle ju ändå till Stockholm och Göteborg så varför inte en liten avstickare till Jokkmokk!? De ankom måndagen och vi drog direkt ut med spannen och nu på tisdag sitter de på tåget söderut igen.
Norrsken stod högt på deras önskelista förutom att köra hundspann. Norrsken fick de dessutom ganska mycket av. Killen kunde enligt sin plan, mitt på en frusen sjö, med norrskenet dansandes på himlavalvet över svenska lappland fria till sin blivande fru.
Natten blev sedan riktigt kall och termometern visade på -16C under förmiddagen. Natten hade nog varit under -20C och dessutom var det ganska fuktig luft. Vaknade några gånger under natten och svor över min ajungilak sovsäck som inte riktigt räcker till längre. Med tiden så tar sovsäckarna helt enkelt slut. Elda och laga mat tillhör ju livet eller hur… Fikastopp ute vid Purkijaure.
Vi far ut i dagsljus och kommer ofta hem i mörker.Som vanligt är vi först ut på en del av skoterlederna.Bäckar som inte har frusit, håligheter som måste skottas igen och isar som skall kollas. Idag körde vi en bit av Kvikkjokksleden från Jokkmokk.
Ute på gården står även några slädar fullastade för en övernattningstur. Det blir två dagar med ett engelskt par. För ungefär ett år sedan körde jag en övernattningstur med fyrhjuling och hundspann. Förra vintern kom ju snön betydligt senare än i år.
Efter dagens skoterkörning har vi nu spår som blir ungefär 50km. Kommer att bli kanonbra som träning. Till den kommande helgen hoppas vi på att kunna öppna upp leden vidare västerut, men vi får se vad tiden räcker till. Vi bygger broar efter skoterlederna med våra gamla lastpallar som kommer med all hundmat.
Chicks, den lilla tjejen som faktiskt kan springa fram om man har lite tålamod med att allt inte blir helt rätt. Men hon är förlåten då hon ännu är ung.Förvinterjobben är i full gång. Har nu kört kortturer två dagar i rad. Från början av säsongen är det alltid lite ovant att packa ryggsäckar, komma ihåg allt som skall med som sjukvårdsmateriel, fikaprylar, extralinor osv. Successivt kommer man igång och snart kan man förbereda spannet medan man fortfarande sover.
Solen ligger lågt över horisonten. Snart kommer den inte ens att orka upp och förbli borta under några veckor. Personligen så saknar jag den inte men däremot så är det så fantastiskt när man väl får se den igen. Hur den ligger som ett glödande klot strax ovan trädtopparna. Man inbillar sig riktigt hur den värmer fast det är rena rama fantasierna. Flyttar vi hundarna en mil eller två så kommer vi åt miltals med oplogade skogsbilsvägar. Omkoppling sker. Var god att vänta! Här kopplades spannet om från fyrhjulingen till släde då det inte går att starta med släde direkt från kenneln ännu. Solen mitt på dagen, rakt i söder, från vår gård.
Stina är superglad för att Rikos, en av hennes säkraste ledarhundar, är på banan igen.Efter de senaste dagarnas värme törs vi inte riktigt ut på sjön hemma vid vårt hus. Det är nog ingen fara men det kan lika gärna vänta någon dag till med minusgrader. Hundarna och vi måste hur som helst ut och luftas så då blir det till att flytta hela patrasket.
Två fyrhjulingar, 30 hundar och två mycket morgontrötta personer plus en hyperaktiv border collie tar sin lilla tid att lasta och köra ut i skogen. Från att vi klev upp så tog det mer än 15 timmar innan allt var avlastat hemma på gården och hundarna matade.
Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nått sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det va på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?
Hur som helst så fick vi en fin dag med hundarna. På hemvägen stod en älg i vägkanten och väntade i mörkret tills det bara var 20 meter kvar. Rödräv, tjädertupp, orrar och järpar är annars på dagens lista. Skogsbilsvägarna är ju trotts allt användbara men jag kan inte låta bli att tänka på vilka fantastiska områden detta måste ha varit innan man högg. För säkerhetskull fick Rikos gå en mil lös under dagens träning. Han är en sådan hund som kommer till oss då det är lösa älgar eller renar i skogen… På vissa ställen kan man få en aning om hur det såg ut före kalavverkningarna. De flesta sjöar o tjärnar har frusit. Bäckar och älvar lär dröja ett tag till. Det blir sena kvällar trotts att vi tar tidiga mornar.
