Browsed by
Etikett: Siberian husky

Explore Sarek nationalpark 2015

Explore Sarek nationalpark 2015

Explore_sarek_5
Snöfall och lite vind suddar snabbt ut sikten i marknivå.
Sarek är mytomspunnet, stugfritt, ledfritt, skoterspårfritt och man måste verkligen lita till att man klarar sig själv. Gruppen, hundarna och jag. Det kan gå lätt men det kan lika gärna gå väldigt, väldigt tungt. Sarek 2015 har bjudit på förvånansvärt bra förhållanden.

Från Saltoluokta lättade vi ankare och styrde in mot Sarekmasivet och Äphar området. Väl i övre Rapadalen ändrade vi vår plan och drog oss ned igenom Rapadalen mot Aktse. Hade vi gått mot Padjelantas öppna vidder skulle vi mött en annalkande storm där med ett ofrivilligt tältdygn som resultat (enligt väderprognos vilket även senare visade sig stämma i verkligheten).

Under de 8 dagar som vi luffat omkring har det totalt kommit 50-60cm nysnö. Vinden har dock hjälpt oss en del. Vi har fått planera om rutter och färdvägar ett flertal gånger under vår färd. Naturen har satt riktlinjerna som vi spelat efter. Vi spelade med naturen och inte emot den.

Gruppen har bestått av ett tyskt par, Daniel och Kristina som sedan tidigare korsat nationalparken både hit och dit till fots. Mikael en kille från Stockholm som rest mycket utomlands. Äldstemannen i gruppen, Hasse har kört hundspann på Svalbard och Grönland, skidrat till Nordpolen och hittat på en massa andra hyss. Tillsammans har vi nu varit på färd i 8 dagar med 33 av våra siberian huskies.

Hundarna har denna vecka varit ganska jobbiga. Två löptikar har kollrat till huvudena på några av hanhundarna. Dessutom så fick jag in sex nya hundar som varit med Stina den senaste tiden. Några av dessa har inte riktigt kopplat att vi skall vara tysta även precis innan start. Jag har fått motion av allt springande fram och åter för att förklara för dem att nu kör vi konceptet ’tysta starter’ trotts att vi är 5 spann samtidigt.

Explore_sarek_2
Vinden har polrat bort all snö runt de fasttrampade spåren efter rödräv.

Explore_sarek_3
Norrsken i övre Rapadalen.

Explore_sarek_4
Tältcamp i övre Rapadalen.

Explore_sarek_6
Hundspann arbetar sig nedåt längs Rapaälven.

Explore_sarek_1
Arial efter lite vind och snöfall.

Explore_sarek_7
Hasse en av veckans gäster.

Med smak av Sareks nationalpark

Med smak av Sareks nationalpark

Taste_of_sarek_4
Working Husky Zipp har tjänstgjort som ledarhundslärling.
Nu har det vänt. Snöförhållandena är avsevärt mycket bättre, solen har skinit och min influensa har gett sig riktigt bra. Vist kraxar jag ännu som värsta skadeskjutna korpen men det kanske man får räkna med när man inte vilar ut flunsan riktigt.

Under den senaste veckan fick vi ett par avbokningar så denna veckotur genomfördes med endast en gäst, Rabia från Tyskland. Det passade egentligen bra för Patrik som brukar hjälpa oss en del med korta turer runt Jokkmokk kunde då smita från sitt ordinarie snickarjobb och hänga på. Med tre hundspann har vi sedan cruisat omkring i gränszonen för Sareks nationalpark.

Tält, stugor, kokkaffe, grillat korv, kraftigt norrsken, vindpackad snö, älgar, en rödräv, en kungsörn, två renar, pigga hundar, trevliga stugvärdar och skidåkare har genomsyrat denna vecka. Exakt så som livet på fjället skall vara. Det enda dåliga som egentligen hände är att en av hundarna, Extreme fick en öm handled och fick åka släde sista dagen. Nu är han hemma och vilar upp sig. Ingenting tyder på att det skall vara något allvarligt.

Rabia har påbörjat sin resa söderöver och Patrik är påväg till sitt snickarjobb. Några slädar har fått nya belag och stor del av utrustningen är nu lastad inför den kommande lite större Sarekturen. Vi har grönt ljus från berörda samebyar och väderprognosen ser lovande ut. Bra temperaturer vilket minimerar lavinriskerna och borde ge oss fina körförhållanden. Jag känner mig verkligen grymt privilegierad som har möjligheten att få tuffa omkring vecka efter vecka i vår fantastiska fjäll och skogsvärld!

Taste_of_sarek_5
Toolik han kan!

Taste_of_sarek_6
Veckans norrsken var riktigt häftigt. Flera dagar med olika typer av norrskensaktivitet.

Taste_of_sarek_2
När livet ler så måste man le tillbaks!

Taste_of_sarek_3
Sista nattens tältcamp ligger skyddad från väder och vind.

Taste_of_sarek_1
Patrik kommer tuffandes igenom sista dagens snöbyar och låga moln.

It’s a good week to die hard

It’s a good week to die hard

Keb_sjaunja_3
Ladjovagge mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna. Motvind och klabbig drevsnö gav oss en del merjobb.
It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.

Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!

Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.

Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!

Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard.

Keb_sjaunja_4
Tältcamp i Sjaunja naturreservat.

Keb_sjaunja_2
’It’s a good week to die hard’ och är då detta ’Highway to hell’ eller ’Trail to heaven’?

Keb_sjaunja_1
Sjukvårdskunskap, friluftskunskap, lugna hundar, bra grupp, hjälpsamma kollegor (i detta fall Saltoluokta) och mycket annat gör att man kan ta hand om den skadade på ett bra och säkert sätt!
Här ligger Maria inbäddad i en rejäl vintersovsäck medan vi väntar på ambulanshelikoptern.

Crossing Lapland 2015

Crossing Lapland 2015

Crossing_lapland_1
De klassiska röda kryssen som markerar våra vinterleder.
Nu har jag varit några dagar på Saltoluokta fjällstation efter en härlig veckas färd igenom Svenska Lappland. Skogar, älvar, sjöar och avslutningsvis även kalfjäll. Lägereldar, skogskojor, fjälltält och sköna fjäll lodger som Årrenjarka Fjällby och Saltoluokta Fjällstation. Renkött, älgkött och röding varvat med någon korvsnutt eller fläskbit. Fräscht vatten direkt från markerna och ett antal pannor kokkaffe.

Ulla var med på sin sjätte hundspannsfärd med mig och hennes väninna Bim gjorde sin tredje hundspannsresa. Riktigt trevliga återseenden och jag hoppas att de kommer åter igen flera år framåt. De andra som följde var Manfred och Sonja, ett tyskt par som har vandrat och färdats kors o tvärs igenom Sverige sedan många år. Riktiga Sverigefantaster helt enkelt.

Längs vår färd har vi även träffat Juoha som guidade en skotergrupp och hans hustru Karin med sin hundspanngrupp. Sigrid Ekran som tränade sina tävlingshundar inför Finnmarkslöpet delade vi lägereld med. Håkan som sköter Jakt och Fiskeföreningen dök upp på Laxholmen. Tommy och Börje i Lilleselet han vi också heja på. Lite Årrenjarka och Kvikkjokksbor, stugvärdar, skoterfolk och nu slutligen Saltoluoktas personal. Massa härligt folk som alla brinner för och lever livet här ute.

För egen del så är den första av sju veckor på tur är genomförd. Jag börjar redan känna att tiden går lite för fort. Jag trivs verkligen med detta livet. Färdas, njuta och fånga dagen. Träffa folk och få jobba med hundarna i fokus.

Crossing_lapland_2
Manfreds födelsedag prickades in redan den första morgonen ute på färd.

Crossing_lapland_3
På färd över Karatssjön.

Crossing_lapland_4
Fjället Jarre i bild till höger. Bilden är tagen från Karatsjön i riktning österut mot Jokkmokk.

Crossing_lapland_5
En tältnatt är aldrig fel.

Crossing_lapland_6
Inte snöstorm men väldigt svårt att få referenser. Sådana här dagar är man glad för ledmarkeringar.

Mot(gång) Femundlöpet 2015

Mot(gång) Femundlöpet 2015

Mot_femundlöpet_2
Rambo som fått ett snitt bakom en tå. Det är sytt men han har missat viktig träning så han blir hemma. Jag kommer givetvis att sakna honom när jag står där ute på spåret…
Vi närmar oss Femundlöpet med stormsteg. Det är ju ingen överraskning att tiden innan en tävling alltid blir lite lätt hektisk. Det är ju inte heller någon överraskning att man känner att man inte är riktigt förberedd träningsmässigt osv. Det är bara tävlingsnerverna som spökar.

Men i år tar det emot på allvar! Fyra av våra bättre ledarhundar är borträknade. Mitt absoluta ess när det gäller dåliga förhållanden är Rambo. Han fick ett konstigt snitt bakom en tå för några veckor sedan. Han är tillbaks i arbete men har tappat flera viktiga veckors träning så han skall inte utsättas för en tävling. Rut och Xara är ute för de har inte hunnit komma i form efter höstens valpningar osv.

Trotts att vi har 56 hundar på kenneln så är det inte så mycket när man skall plocka ett bra spann. Det är 9 valpar, ett gäng unghundar som är i arbete men inte redo, några gamlingar som bara går kortare turer och så några hundar som helt enkelt inte har den rätta inställningen eller förutsättningarna.

Själv så är jag inte heller i bästa form. Det har blivit dåligt med fysträning för min del. På den mentala sidan så saknas det helt enkelt lite motivation. Ett Femundlöp är krävande då man får ganska rejäl sömnbrist och samtidigt måste jobba hårt fysiskt under 3-4 dygn i sträck. Det kräver att man har en mental förmåga att hålla humör och motivationen uppe.

Just nu ser jag mest fram emot att få göra denna resa tillsammans med Volker och Jasmine som kommer att vara mina handlers liksom de två senaste åren. Dom är helt fantastiska som tar ledigt från sina jobb för att hjälpa till med detta. Vad de inte vet är jag har räknat ut detta! Om jag bryter vid första checkpoint så kommer jag att få mer tid med dem så min körplan sträcker sig enbart över de första 90km.

Mot_femundlöpet_1
Rambo strax efter att såret sytts. Egentligen har vi haft en bra säsong än så länge med skadefria hundar.