Med hundspann och igloo igenom den Lappländska fjällvärlden. Filmen är gjord 1935 och svartvit. Speakerrösten är klassisk och kommentarerna speglar en helt annan tid vad gäller synen på god hundhållning. Folket på den tiden var nog något tuffare än vad folket är idag. Luta er tillbaks och följ med på en intressant resa tillbaks i tiden!
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt.
Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.
Under de sista dagarna har vi kört en hel del korta hundspannsturer med tyska gäster. Spåren har varit tunga, vi har grillat ett antal kilo fläsk och korv, kokat litervis med kaffe och haft det ganska roligt.
För oss är en korttur upp till en full dag. De turer vi har med i särklass mest folk på är våra tretimmarsturer. Efter påklädning och utselning av hundarna kör vi ca en timme med hundarna ut till en fika plats. Det är där vi grillar och kokar kaffe över öppen eld. Efter en timmes paus i skogen så styr vi åter hundspannen tillbaks till kenneln. En helt perfekt tur för de gäster som bara vill få en liten känsla för detta med hundspann och livet där ute.
För vår del så innebär dessa turer att vi träffar en lite större volym av människor. Man hinner inte lära känna folk på samma sätt som under de längre turerna, tyvärr. Det kommer nämligen massor av intressant folk som följer med. Dessutom så är detta ett bra sätt för oss att kunna leverera turer till en större mängd människor. Det är både bra för vår ekonomi men likväl för att tillgodose våra gästers önskemål. Vi har också ett mycket trevligt samarbete med en del andra hundförare som hjälper oss på dessa turer. Helt klart väldigt roligt med dessa samarbeten om man jämför med långturerna då jag jobbar mycket helt ensam med folk där ute.
Jokkmokksvintermarknad 2016 tyck iallafall snart vara här. Jag skall i år försöka bege mig ut på byn med kameran och kanske kan det komma lite bilder här från annat än ’bara’ livet i skogen.
En av de klara fördelarna med denna kyla är att Jokkmokks skogar blir totala ödemarker. Vi startade direkt från kenneln och under fyra dagar har vi inte sett en enda människa. Sista dagen såg vi spår där tre av Jåkkågaskas tappra renskötare hade drivit fram en liten renhjord tvärs över vår färdväg.
Denna tur gjorde jag tillsammans med ett kul par från… Ja… Italien, frankrike, Sverige, Nya Zeland eller hur det nu var. Moderna människor som egentligen inte har någon speciell nationalitet utan är mer globala. Ett brett och blandat ursprung och bor där de har jobb och där de vill leva för tillfället. Världen är deras hem. Detta gav även denna tur mycket intressanta och givande samtal. De hade nämligen en hel del erfarenhet från biståndsarbete och hade båda varit på plats både i Nepal under katastrofen samt i Afrika under Ebolaepidemin.
Efter några dagar ute i denna kyla så blir man trött. Kroppen får gå på högvarv för att hålla värmen. Även om det inte är något större problem så tar det på energin. En trötthet kommer sakta smygande ända in i benmärgen känns det som. Efter en natt hemma så ser jag dock redan fram emot nästa långtur som startar nästa Måndag. Vi är nu mitt inne i vår högsäsong och vila på riktigt får vi göra först i maj! Men nu massa härlig hundspannskörning, trevliga möten med gäster och fina naturupplevelser varvat med äventyr och periodvis hårt arbete.
Med på turen var även vårt senaste lilla nytillskott. Gråbeintunets Homer Junior från Trond och Siv. Han åkte i en liten bur på min släde. Under raster och när vi var framme tuffsade han omkring bland de andra hundarna. Under nätterna goade han ner sig i min sovsäck. Detta är en tuff skola för en liten valp med kyla, alla vuxna hundar, nya gäster och nya platser. En skola inför det kommande livet som till stor del kommer att bestå av att färdas och vara på färd. Han har skött sig mycket bra och varit full av energi. Detta verkar inte alls ha bekommit den lilla norska krabaten på något som helst vis. Helt naturligt för en siberian huskyvalp med andra ord.
