Greater Laponia är ett område mellan Piteälven och Abisko. Från fjäll till skog. Bilden är från Tarradalen hösten 2012.Greater Laponia är ett område som nominerats som ett eventuellt Rewilding Europe område. Nu jobbar man på att förankra detta hos lokalbefolkningen. Inte ett allt för litet arbete. Många förstår och är nog väldigt positiva i det stora hela. Däremot så är det viktigt att alla får komma till tals. Allt för många gånger blir det lokala överkört. Idag var jag i alla fall på ett möte mellan Rewild Europe och lokala företagare. Åter kan jag glädjande konstatera att det finns många kloka och framåt företagare i området. Vi är många fler idag som är beroende av oexploaterade naturområden än vad det var 1993 då jag startade Jokkmokkguiderna.
Om Greater Laponia skulle bli antaget får vi ännu lite mer fokus på området för dess natur och kulturvärden. Allt som väger för att man exploaterar området på ett hållbart och skonsamt sätt är uppskattat från min sida. En motvikt till det traditionella exploaterandet av markerna kan vi verkligen behöva just idag.
Vad kommer detta sedan att utmynna i är ju nästa fråga? Här är jag starkt kritisk till tidigare projekt av olika de slag. Projektledare kommer och går. Lite resultat som består. Massor av fina utredningar och rapporter men oftast grymt lite verkstad.
På turen filmade Rasmus en hel del och här har han klippt ihop allt till en film med musik. De skriver även följande i sitt mail:
’Hej Stina och Matti,
tack för en helt fantastisk tur i Sarek Nationalpark. Det har været en oplevelse for livet, som altid vil stå som noget specielt for os.
Vi hoppas at vi kan komme åter och åka hundspann igen.
De bedste hilsener fra
Rasmus och Elsa’
Vi tackar så mycket och givetvis är ni välkomna åter!
Där Ruotesvagge möter Rapadalen, Alkavagge och Kuoppervagge måsta man väl säga är Sareks hjärta.Sitter i Saltoluokta och går igenom bilderna från den gånga veckan. Några riktigt bra men som vanligt massor som kastas eller borde kastas. Vet att jag inte är ensam om att fylla diskar med bilder och filmklipp. Hur hittar men i detta om några år? Bara att ge upp och inse att man tar nya bilder? …eller ska man lära sig att tagga bilderna och på så vis få dem sökbara? Får allt grubbla lite till innan jag bestämmer mig…
Att färdas med hundspann igenom Sarek är få förunnat. Själv så är glad att just jag får göra en redig tur inom parken varje år. Restriktioner för just hundspann kommer i nationalparkerna (läs: Laponia området till att börja med). Det beror främst på att det finns och har funnits kommersiella aktörer som kört utan de tillstånd / dispenser som krävts. Man har helt enkelt sagt att man varit ute med kompisar som i själva verket är betalande gäster.
Om detta finns det mycket att skriva. Dels varför det blivit på detta vis men även hur ointresserade myndigheterna egentligen är då det verkligen är de som missköter sig. Men det får bli ett annat blogginlägg. Nu är jag på Saltoluokta och det är lunchdags… Sarek är utan tvekan ganska högalpint på sina ställen. Tältcamp vid smajlaträffen. Inte långt från Mikkastugan. Detta ett drygt dygn efter den tragiska dödolyckan vid Mikkastugan. Tuoddarstugarna är ett väderutsatt ställe. Alkavagge är en bred och relativt lavinsäker dalgång som jag gärna färdas efter. Working Husky Viktor är faktiskt en riktig cooling. (Magnus…du hade rätt!)
Öppna fjällplatåer och djupa dalar.Nu är vi landade i Saltoluokta efter åtta fina dagar med hundspann igenom Sareks nationalpark. Snöförhållandena har varit super och vädret har visat sig från sin bättre sida. Vist har det blåst lite nån dag och natt men inget anmärkningsvärt. Tempen har legat från nollan ner till strax under -20C skulle jag gissa.
Hundspann igenom Sarek kräver att man har ledarhundar som går ospårat och går på kommandon dag ut och dag in. De får inte tveka för vind eller nått väder. Har man inte dessa ledarhundarna får man vackert spåra själv på skidor eller snöskor. Rambo har ännu en gång visat sig riktigt vass som just denna ledare.
Under vår första dag nådde nyheten oss att en man i ett sällskap omkommit i någon typ av snöras inte långt från Mikkastugan. Tydligen en erfaren bergsguide från Polen. Sådant gör att man förstår alvaret av försiktighet. Där ute är man ganska utsatt och måste helt förlita sig till den egna bedömningsförmågan och den grupp man är ute med.
Hur som helst så har vi haft en fin färd från Saltoluokta rakt igenom Sareks nationalpark. Ut till Padjelantaleden och sedan följde vi den ner igenom Tarradalen till Kvikkjokk. Från Kvikkjokk blev det kungsleden norrut tillbaks till Saltoluokta där jag sitter just nu! Några nätter tillbringade vi i tält. Riktigt mysigt om man har en varm och go sovsäck. Ulva vaknar efter en natt med drevsnö i Tuoddar, Padjelanta nationalpark. Några kvällar har vi haft riktigt hyffsat norrsken! Tarrakaisestugan en månklar natt.
Grillat fläsk innehåller vist endel näringsrikt fett,,,;-)Nu har vi lämnat skogslandet och flyttat västerut mot fjällen. Fläsket som vi grillar över våra eldar byts till mer spartanska luncher som kan genomföras i rykande snöstorm. Grillat fläsk är verkligen en av midvinterns höjdare!
Stina blir hemma och sköter mail, kortturer, valpar och massa administrationsarbete. Dessutom kommer hon att köra upp hundmat och matlåder till mig så att jag slipper lämna hundarna här på fjällstationen. Under hela förvintern har har jag spanat västerut och längtat.
