I skogen finns det skydd och ved. Det betyder att man kan koka kaffe och grilla.Nu är första veckan av dryga tio veckor till ända. Rättare sagt så är detta dag sju av 66 som jag kommer att befinna mig ute på tur om allt går vägen. Det är alltid en lite oro att någonting skall gå fel och det inte går att fullfölja. Som det är planerat nu är det iallafall bokningar under varje vecka, hundarna tycks vara i form samt att Stina och jag mår gott.
Första veckans tur gick från Jokkmokk i öster längs Karatsleden västerut. Vid den lilla fjällbyn Kvikkjokk som även är vägs ände svängde vi norrut längs Kungsleden och styrde vidare till Saltoluokta. Här har Stina nu mött upp med några nya hundar, nya matlådor och en del utrustning. Så långt går allt som planerat!
Förra veckan bjöd på riktigt fina förhållanden. Bra spår, torra sjöar, trevliga gäster och mestadels härligt väder. Däremot så har jag aldrig mött så mycket folk ute så pass tidigt under säsongen. Outdoor Lapland och Fjällaktiv som är en kollegor var efter Karatsleden med en grupp. På Kungsleden mötte vi sedan löpare och organisationen som gjorde någon typ av ultramarathon på snö. De springer sträckan från Stora Sjöfallet till Jokkmokk. Denna tur som vanligtvis är en tur där vi bitvis får spåra lederna själva då vi är först ut.
Nu sitter jag i Saltoluokta och ute faller snön stilla. Hundarna är lugna och väntar på sin middag. Stina är i bilen och kör hemåt för att rodda ihop en del körningar som vi har från kenneln till veckan. I morgon bär det av ut på en ny tur söderut längs Kungsleden. Väderprognosen är inte helt tokig så livet leker! Ymnigt snöfall och lite vind gör att sikten mellan spannen försämras. På denna bild skall det vara minst spann. Fjället Staika i bakgrunden med den stora sjön Saggat i förgrunden. Pårtestugan levererade lite norrsken. En hel del blankis på sjöarna där vinden sopat bort snön. Working Husky Åman i förgrunden och WH Ämser bakom. Sista biten mot Saltoluokta erbjöd en del bortblåst snö men vacker tundrakänsla.
Då har man landat hemma efter några fina dagar ute i markerna. Allt är som vanligt. Vi kör hundspann, lagar mat över öppen eld och sover i vildmarkskojor. Hundarna jobbar klanderfritt och det går för det mesta bra. Vi har inte speciellt mycket snö i år men det räcker.
Kylan gör dock situationen kritisk ibland. Denna tur droppade tempen under -35C. Det i kombination med att en av gästerna fick en riktig influensa med feberfrossa och allt som hör till gör att plötsligt är det skarpt läge. Kylan i sig är inget problem. Kylan i kombination med en gäst som har svårt att hålla värmen däremot är ingen lek.
Säkerhetsmässigt hade vi möjlighet att få en skoterhämtning men tjejen som sett fram emot detta ville inte det. Istället fick vi köra sakta men säkert tillbaks de 35km tillbaks mot kenneln. Vi fick stanna och elda, äta och dricka varmt och till slut styrde vi upp spannen utanför vårt lilla torp. Redan ett par dagar efter turen droppar första resultatet in på vår TripAdvisor. Det har gått bra igen.
Att få jobba med människor ute på detta viset är verkligen roligt. Visst är det kärvt med kylan och visst har man folk inpå sig dygnet runt. Trevligt folk som är som en del av ett team. När sedan feedback kommer och man ser att gästerna tycker att de fått en bra upplevelse, då känns det bara ännu roligare.
Lägereldar tillhör livet i skogslandet under midvintern.Under förra veckan var jag ute på säsongen första fyradagarstur. Med mig hade jag fyra svenska killar. Vi färdades längs de spår som vi kört upp i anslutning till vår kennel och västerut. Vi har tältat, eldat, grillat, kokat kaffe, sovit under bar himmel, kört hundspann och haft fyra trevliga dagar. Livet där ute är lite speciellt. Tillvaron koncentreras till att man skall ta hand om sig själv. Man skall äta, klä sig varmt, jobba för att bli varm men inte svettas, sköta hundarna, hämta vatten och elda. Back to basic.
Under de första dagarna var skogarna snötyngda och det kändes som att vi färdades igenom ett julkort. En kväll hade vi ett riktigt bra norrsken vilket jag inte riktigt lyckades att fånga med kameran. Ibland går fotograferandet lysande medan det vid andra tillfällen går si så där. Det får man helt enkelt räkna med. Denna gång sumpade jag ett antal norrskensbilder pga att jag slarvade med skärpeinställningen vilket förvisso kan vara lite svårt i mörker.
Som vanligt så är en stor del av vinningen med mitt jobb mötena med alla människor. Även om jag är känd för att prata mycket så lyssnar jag också. Det är ju egentligen då man lyssnar som man kan lära sig nått nytt. Man får olika människor syn på livet och allt runt omkring det. Allt från ytliga saker som om Samsungtelefoner är bättre än I-phon till politik och mer djupa livsinsikter av alla de slag. Midvinterljuset norr om Polcirkeln måste upplevas. Givetvis kör alla deltagarna egna spann under dessa turer. Norrsken är svårt att boka… annars skulle det vara ett stående inslag på alla våra turer. Mitt spann bestod av mestadels ligist-hundar som jag fick tid att jobba lite extra med. En av våra nattcamper. Här sov vi under uppspända skärmskydd (tarpar) med en öppen eld framför.
Hotell Hilleberg!Så är den fjärde av nio vårvinterveckoturer genomförda. Denna gång körde vi söderut från Saltoluokta fjällstation. Siktet var inställt mot utkanterna av Sareks nationalpark. En kombinerad stug- och tälttur.
Veckan började med en hel del vind och värme. Därför höll vi ner mot skogslandet och Aktseområdet. Spåren blev mjuka och genomslagsföret var ett faktum. Den tredje dagen blev det kallt och stenhårt och istället för att plaska fram i blötsnön studsade vi frenetiskt bromsande fram längs de hårdfrusna spåren.
Med på turen var Barbara och Jochen som kört långtur med mig tidigare. Det underlättar alltid då det är någon i gruppen som varit med och kan en del. Dessutom var Johanna som själv är utbildad fjälledare samt Yvonne som även hon var van vid friluftsliv. Med andra ord inga ’riktiga turister’ utan kanske skall klassas mer som resenärer och gäster på våra turer.
Under de sista dagarna körde vi in i Sareks nationalpark. Första försöket avbröt vi pga vind och sikt som kom och gick. Egentligen inte nödvändigt men en ren försiktighetsåtgärd. Ofta kan det i efterhand visa sig att det är bättre att slå läger i skyddad terräng och sedan utvilad kunna färdas när vädret blir bra istället för att bränna krutet i halvtaskigt eller dåligt väder. Så gjorde vi och turen blev riktigt bra till slut! Hundspannen fick stundtals arbeta hårt i vinden som stundtals friskade på. Här hade vi bra sikt trotts vind pga att snön var upptinad och ihopfrusen. Moments av litenhet i en storslagen natur. Norrsken och månsken över Sitojaure. Mitt hundspann sover lugnt framför skonksläden. Arial är inte helt nöjd. Kall om rumpan med en krånglande sele…som hon själv uttryckte det till mig! (Jaja…hunden prata med dig…) Off-pist-terrängkörning med ett gäng arbetshundar.
Den första en och halva dagen var tämligen gråmulen med snöfall.I går landade vi på Saltoluokta fjällstation fem personer och 28 hundar. Bakom oss har vi då en fin färd på dryga 220 kilometer igenom mycket fina delar av Svenska Lappland med urskogarna Pärlälvens naturreservat och Ultevis fjällskogsreservat samt utkanterna av Sareks nationalpark med höga fjäll som tornar upp sig mot skyn. Områden som ofta kallas för Europas sista vildmark.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter. Working Husky Bobbo är en av unghundarna på 1,5år som nu gör debut på de lite längre turerna. De har tidigare gått på flerdagarsturer i skogslandet men ännu aldrig utsatts för tuffare fjällväder på riktigt. När vi styrde spannen ut över Karatssjön klarnade himlen upp. Här ser vi Jervasfjällen och utkanterna av Pärlälvens naturresrvat. Möte med kollegan Tor-Henriks hundspannsgrupp från Årrenjarka Fjällby. Kallaste natten blev i tältet förstås. Denna turen innehåller allt från djupa urskogar till högre fjällpassager.
