Valpfotografering kräver bra ljus, stillsam bakgrund, stabil kamera och lite småtrötta valpar. Häromdagen fotograferade vi våra små valpar. Nu är de fem veckor gamla, tuggar, kissar och rumlar över allt. Efter att ha ställt till med tillräckligt mycket inne i vår lilla stuga så fick de tillslut flytta ut i hundgården.
På bild är de otroligt söta. På morgonen klockan 04.00 när de har spritt ut 100-200 plastfickor över hela golvet, tuggat på skorna, kissat och bajsat mer än det möjligtvis kan ha fått plats i deras små kroppar så är de inte riktigt lika söta. Det är då man fattar beslut att nu är det färdigbott inomhus!
Vi döper ju varje kull efter en bokstav. Vi är nu inne på andra varvet på alfabetet. Detta är vår D-kull så därför kommer de att heta Dalton, Dallas, Dolly, Dafu och Dafina. De tre första kommer att stanna kvar hos oss i Jokkmokk och de två andra blir värmlänningar. Vill ni se fler bilder på alla valparna så ta en titt på vår kennelsida: Working Husky Kennel. Working Husky Dafu som skall flytta till Värmland. Vissa hundar är lugnare och mer lättfotograferade än andra.
Min övertygelse är att ju mer tid man är med hundarna desto bättre är det. Jag är också övertygad om att ju mer ’hundlik’ man är själv så desto bättre relation får man med sin hund. Man lär sig av de hundar som man ser har ett bra beteende och försöker sedan att själv agera på det sättet. Denna korta film är från en typisk morgonritual med siberian huskyvalpen Wild Tribe’s Drago. Filmen gjorde jag egentligen för några veckor sedan och leken idag är betydligt tuffare och valptänder är vassa kan jag lova!
Working Husky Zorba. En trevlig kille som ser tunn och mesig ut nu innan allt vinterlurv har satt sig.Hundspannsträning är det som kretsar mest i vår tillvaro just nu. Dagarna byggs utifrån när vi skall köra hundarna och hur långt det skall bli. Resten av dagen får oftast anpassa sig till just hundkörningen. Så förblir vår tillvaro från och med nu fram till början av maj, med vissa undantag.
I år kör vi kortare distanser än föregående år då vi inte siktar mot någon tävling. Konstigt nog tycker jag att hundarna är tröttare efter ett pass i år än andra år. Det kan bero på den högre temperaturen. Kanske. Det kan även vara så att de kortare distanserna gör att hundarna ökar sin arbetsintensitet. Det viktigaste är trots allt att det arbetas ärligt och hundarna gör bra ifrån sig. Stina kollar tassar och sockar sitt spann efter ett av våra möten. Working Husky Rambo under ett kvällspass. Jokkmokksområdet har i princip oändligt många och långa skogsbilsvägar. Ett riktigt eldorado för höstträning. Working Husky Önska är en tvåårig tik. Lyhörd och kanske en blivande stjärna!? Möte med ett 14-spann och ett 12-spann längs en smal jeepväg. Övning ger färdighet och ibland strular det då vi kör utan nacklinor.
Det är medmänskligt att öppna dörren…Långt inne i den norrländska vildmarken sitter jag och tre gäster i en liten stuga. Utanför dånar en tuff storm som får hela kojan att vibrera i de värsta vindbyarna. Fönsterrutorna är helt igensatta av den blöta och kladdiga drevsnön. Att gå ut på dass är en expedition i sig. Faktum är att dasset hittar man inte längre till. Inne är det fuktigt och trångt pga av alla kläder som hänger på tork.
Mörkret sänker sig och vi har varit väderfasta hela dagen. Plötsligt hör vi någonting utanför dörren. Folk. Vem är ute i detta väder och varför? Hur har de hittat hit? Allt går väldigt snabbt. Stugan som har fyra bäddar är överbelamrad av oss. Vi öppnar dörren och drar in de fyra nedisade skidåkarna som står där utanför. Kaffepannan sätts på, vi river ihop vår utrustning och gör plats i halva stugan. Hjälper dem av med alla isiga kläder och snart sitter vi alla åtta runt det lilla bordet som bara har fyra stolar. Vi bjuder på te, kaffe, bullar och lite annat smått och gott. Sakta men säkert tinar våra nya vänner upp i den överfulla och fuktigt varma stugan.
Ute i markerna är detta ett självklart beteende. Man hjälper varandra. Man bjuder till och man gör det inte för att man skall få någonting tillbaks. Man gör det av medmänsklighet. Man gör det för att det är det enda alternativet. Man bjuder på de små resurser som man själv har. Man tar det där extra jobbet och obekvämheten. Det blir trångt. Man frågar inte om deras religion eller politiska tillhörighet. Man frågar inte om de har pengar eller inte. Man frågar inte efter tacksamhet. Man hjälper och det är just detta som gör oss till människor. Det är exakt så här vi skall göra när medmänniskor är i behov av hjälp. Inte hålla dörren stängd.
Exakt detta har inte hänt men jag ser varje år liknande grejer hända ute i fjällstugorna, på fjällstationerna och längs mina färdvägar. Ibland ger jag hjälp och andra gånger får jag hjälp. Exakt så som det skall vara i livet.
