Höglandsnäsets Annie Lennox. Här med kotte i munnen som strax efter fotograferandet åts upp…Om man inte har problem så skaffar man sig problem är ett talesätt. Hur som helst så bor det från och med i lördags två nya ligister från Piteå på vårt torp. Två border collie valpar på dryga åtta veckor. Min tidigare erfarenhet av border collie valp baseras på Flippas uppväxt och det var minsann ingen lek. Blod svett och tårar under det första året brukar man säga. Energi och instinkter är så mycket starkare än lydnaden. Efter första året däremot så har man oftast en otroligt lättsam och trogen följeslagare i vått och torrt.
Redan för flera år sedan fastnade jag för tiken Gry som bor och arbetar hos Bibbi och Bosse på deras fårgård. Nu när hon parades så var det ganska självklart att vi frågade om en valp. Stinas Issa trillade ju av pinnen i höstas här på köksgolvet så även Stina hade börjat leta en ny följeslagare.
Annie Lennox och Johnny Cash från Höglandsnäsets kennel heter de två krabaterna. Annie är den tiken som jag turligt nog blivit anförtrodd med. När Stina var nere och tittade på denne så fastnade hon direkt för en liten hanvalp, Johnny. Han kommer att kastreras senare då vi inte vill riskera massa tjuvparningar.
Jag antar att dessa små energiknippen kommer att dyka upp lite här och där på denna blogg i framtiden. Flippa tycker faktiskt att det är lite underhållande med dessa två småglin. För att vara nio år är hon fortfarande en pigg dam om än lite stel. Nu hoppas vi bara att hon klarar sig ytterligare nått år men det är inget man kan ta för givet. Den jobbiga baksidan med att fästa sig vid en hund. Höglandsnäsets Johnny Cash. Annie hittade snabbt en egen sovkupé i vårt soffbord. Johnny är inte förtjust i vatten. Annie tycks däremot inte ens märka att det är blött. Lurvig och ganska snygg…anser jag helt opartiskt!
Eva med sitt spann under sträckan mellan Saltoluokta och Sitojaurestugorna.Efter en utmanande färd på över 200km har vi nu styrt upp spannen hemma vid kenneln. Efter 9,5 veckor eller rättare sagt 66 dagar är jag åter med hundarna där min färd startade i slutet av februari. 1800 kilometer igenom snötyngda skogar, frusna sjöar, öppna vidder och nu på slutet även i strilande regn.
Veckan började med strålande solsken omväxlat av kraftiga snöfall. Spåren var hårt frusna men perfekt mjuka av den nypudrade snön vilket har varit snällt mot hundarnas tassar. STF (Svenska Turistföreningen) stängde i år stugorna extremt tidigt men vi hade med tält och löste boendet med campandets frihet.
Under kvällen den fjärde dagen började det snöa kraftigt. På morgonen då vi vaknade i våra tält, bågnade mitt Hillebergstält oroväckande mycket. Hela tältet var helt hoptryckt av den våta snön. Snöandet hade nu avlösts av ett ihärdigt regnande som fortsatte under de kommande 24 timmarna. Hundar och folk blev rejält nerblötta. Denna dag klassar jag nog som säsongens tuffaste tror jag. Kanske inte den mest fysiskt krävande men däremot den mest obekväma dagen. Mina gäster kämpade på fantastiskt bra och tappade aldrig modet! Blickar jag åter på hela denna vecka så förutom en dags regn så var vädergudarna verkligen med oss.
Sista dagen bjöd på uppehåll och uppklarnande väder. Spåren håller fortfarande ihop och isarna på sjöarna har börjat flyta upp och bli torra. Hundarna har under flera dagar vetat att vi varit på väg hemåt och de har varit på hugget. För egen del är det med delade känslor jag avslutar årets säsong. En riktigt bra säsong med många trevliga gäster. Jag återkommer senare med lite summeringar från den gångna vintern. Utrustning som hållit och prylar som fallit söder. Följ bloggen och det kommer allt eftersom jag får tid att skriva. Sångsvanarna har anlänt till utloppet av sjön Laidaure i Rapadalens mynning. Working Husky Sanoj med Skierfeklippan i bakgrunden. Svala vindar på sjön Saggat. Carmen med sitt spann och med fjället Staika i bakgrunden. Kvällssnack med några av hundarna i Årrenjarka Fjällby där vi sov en natt. Bertil blåser liv i lite blöt ved så att vi kan koka kaffe. Nattläger vid östra delen av Karatssjön. En hel dag med ihållande regn och låga dimmoln. Ett av de värsta tänkbara väderförhållandena under en vintertur.
Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.
Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.
Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där. Working Husky Umiak. Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar. Med hundspann uppför… Tundracamp.
Stora Luleälvens dalgång västerut mot Stora Sjöfallet.Till porten av Sarek är en av våra ’enklare’ veckoturer som vi kör. Det är relativt lätta etapper, enbart stugboende och efter väl trafikerade leder. Denna vecka har jag arbetat med en kollegas gäster, Dirk från Vildmarksbyn Solberget. Vi har annars valt att undvika att resebyråer och ’återförsäljare’ som skall sälja våra långturer pga att vi kan få gäster med fel förväntningar och attityd. Dirk är dock en av de kollegor som arbetar med en liknande målgrupp som oss och därför har det genom tiderna visat sig fungera kanonbra. Denna vecka var inget undantag.
Vår färd gick söderut från Saltoluokta. Vi har haft kalasväder med sol, ingen vind, gnistrande skön snö och allt annat man kan begära från en resebroschyrs bilder. Hundarna har skött sig bra och vi har lugnt tuffat från stuga till stuga längs Kungsleden. Gästerna har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och goa mot hundarna vilket är sådant som underlättar mitt liv som guide.
För egen del så har jag nu varit borta hemifrån mer än 50 dagar. Det känns ännu roligt att köra hundspann och livet här ute är så verkligt och enkelt på nått sätt. Ändå ser jag hur slutet av säsongen närmar sig. Om drygt två veckor skall hundslädar målas, hundgårdar städas, bilar servas, skotrar förberedas för nästa vinter och det finns en massa kontorsarbete som bör fixas. Det bor en liten vagabond i mig och jag vet inte om jag ser fram emot livet som torpare.
Nu skall det iallafall lastas om och nästa vecka förbereds. Hundar skall hem med Stina och slädar packas om. Denna vecka kommer färden att gå norrut från Saltoluokta och det blir ingen ändring av planeringen i sista minuten tror jag. Jag har fått klartecken från samebyn och vi kommer att kunna köra utan att hamna mitt i vägen för renskötselarbetet. Vädret däremot ser väl ut att bli lite si och så med en del snö. Vem blir inte glad av kokkaffe och grillad Jokkmokkskorv? Susitievans Arial. Hon löper och fick specialbehandling under fikapauserna. Nu väntar hemfärd och parning med Working Husky Rambo. Aktsestugan. Ett kortare snöfall drir in över området men det ger sig ganska snart. Matning av hundarna i Sitojaurestugorna. Böljande fjällbjörkskogar och lågfjäll breder ut sig öster om Sitojaure området.
Nattläger nedanför Skierfeklippan.Alla hundarna står inselade, startklara och vi skall just till att lätta ankare. Vi är fem hundspann som är påväg norrut mot Kebnekaiseområdet. Då börjar min hjärna att tänka i nya banor. Söderut istället för norrut. Efter en snabb briefing med gruppen fattas beslutet att vi skall undvika det dåliga snöläget uppe vid Kebnekaises fjällstation och området mellan Stora Sjöfallet och Teusajaurestugorna. Spannen styrs söderut längs Kungsleden. Snösäkert och Det visar sig bli ett bra val.
Vi börjar veckan med i det närmaste molnfritt och vindstilla på kalfjället. Sedan fortsätter vi med lite varierat molniga dagar men alltid skönt vindstilla. Hundarna blir varma och vi får ta det lugnt för deras skull.
Nu sitter jag i Salto. Tält hänger på tork liksom sovsäckarna. Maten inför den kommande veckan är nedstuvat i slädarna. Idag har vi gjort en radiointervju med Radions program Naturmorgon. Det kommer troligast på lördagsmorgon om två veckor. Nu är mina ögonlock såpass tunga att det endast är sängläge som gäller. Per jobbar på för att avlasta sina hundar. Han följs här tätt av Sam. Restaurang Hilleberg. Sitoräven fick jag sitta på fem meters avstånd medan denne somnade. Flippa blev stel i benen och fick därför motvilligt åka en bit.
