Hotell Hilleberg!Så är den fjärde av nio vårvinterveckoturer genomförda. Denna gång körde vi söderut från Saltoluokta fjällstation. Siktet var inställt mot utkanterna av Sareks nationalpark. En kombinerad stug- och tälttur.
Veckan började med en hel del vind och värme. Därför höll vi ner mot skogslandet och Aktseområdet. Spåren blev mjuka och genomslagsföret var ett faktum. Den tredje dagen blev det kallt och stenhårt och istället för att plaska fram i blötsnön studsade vi frenetiskt bromsande fram längs de hårdfrusna spåren.
Med på turen var Barbara och Jochen som kört långtur med mig tidigare. Det underlättar alltid då det är någon i gruppen som varit med och kan en del. Dessutom var Johanna som själv är utbildad fjälledare samt Yvonne som även hon var van vid friluftsliv. Med andra ord inga ’riktiga turister’ utan kanske skall klassas mer som resenärer och gäster på våra turer.
Under de sista dagarna körde vi in i Sareks nationalpark. Första försöket avbröt vi pga vind och sikt som kom och gick. Egentligen inte nödvändigt men en ren försiktighetsåtgärd. Ofta kan det i efterhand visa sig att det är bättre att slå läger i skyddad terräng och sedan utvilad kunna färdas när vädret blir bra istället för att bränna krutet i halvtaskigt eller dåligt väder. Så gjorde vi och turen blev riktigt bra till slut! Hundspannen fick stundtals arbeta hårt i vinden som stundtals friskade på. Här hade vi bra sikt trotts vind pga att snön var upptinad och ihopfrusen. Moments av litenhet i en storslagen natur. Norrsken och månsken över Sitojaure. Mitt hundspann sover lugnt framför skonksläden. Arial är inte helt nöjd. Kall om rumpan med en krånglande sele…som hon själv uttryckte det till mig! (Jaja…hunden prata med dig…) Off-pist-terrängkörning med ett gäng arbetshundar.
Vår tältcamp under det flammande norrskenet i Sjaunja naturreservat.I år var det nog sjunde året som Ulla följde med på tur. Bim (4:e året) och Ulla hade dessutom fått med sig Kristina i år. Tre kvinnor på 60+ där åldern verkligen inte märks. Marika (jämngammal med mig) och är nog båda mäkta inspirerade efter denna vecka. Åldern spelar verkligen ingen roll. Det är utan tvekan attityden till livet som är det viktiga.
Färden startade från Saltoluokta fjällstation och det började igenom ett ödsligt Sjaunja naturreservat norrut mot Nikkaluokta. Vi fick två nätter i tält innan vi nådde Kebnekaise fjällstation med duschar, bastubad och mjuka sängar. Färden över fjällplatån norr om Kaitumälven bjöd på total dimma och utan den kryssade leden hade vi inte kunna färdats på ett säkert sätt.
I Singistugorna träffade vi Juha från Jokkmokk som tillsammans med sin vän Kössi körde en av våra packturer med engelska skidåkare. Det är alltid roligt att träffa kollegor och vänner på fjället. Kaffe, prat och roliga historier. Ja, faktum är att vi träffade egentligen en hel del folk som man lärt känna mer eller mindre under årens lopp på fjället. Det är stugvärdar, färdledare, skoterförare, fjällstationspersonal, skidåkare m.m. En massa trevliga möten där ute.
Nu har vi åter landat på Saltoluokta fjällstation. Ute tilltar vinden och temperaturen stiger vilket resulterar i tögrader. Snön slår ihop och förhållandena för att färdas blir allt bättre. Snön lägger sig stabilare på marken och riskerar inte att virvla upp i luften för minsta lilla vind. Nu har jag jobbat med upplastning och omlastning inför nästa tur. Försöka äta upp mig, dricka kaffe och göra sådant som jag inte kan göra från fjället. I morgon bär det av igen efter en vilodag för hundarna. Frostbeklädda björkskogar strax söder om Tjuonajokk fiskecamp. Filosoferar i mitt Hillebergstält. Norrsken över Kebnekaisemasivet. Singistugorna sent en kväll. Solnedgåmg i Teusajaure.
Med hundspann och igloo igenom den Lappländska fjällvärlden. Filmen är gjord 1935 och svartvit. Speakerrösten är klassisk och kommentarerna speglar en helt annan tid vad gäller synen på god hundhållning. Folket på den tiden var nog något tuffare än vad folket är idag. Luta er tillbaks och följ med på en intressant resa tillbaks i tiden!
Första dagen bjöd på strålande väder.Förra Tisdagen lämnade vi Saltoluokta Fjällstation och styrde hundspannen söderut längs Kungsleden. Svenska Turistföreningens stugor var ännu inte öppna men eftersom att vi jobbar såpass nära varandra kunde vi få låna en nyckel. Detta gjorde att vi hade stugorna helt själva.
Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.
Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast. Påväg över Laidaure söder om Aktse fjällstuga. Alla stugor i detta området har sköna värmande vedkaminer. Working Husky Cula på sin livs första fjälltur. Hon är bara ca 1,5 år och sköter sig riktigt bra redan. Nya lätta och komprimerbara hundtäcken invigdes denna tur. Jag är så tacksam för de hundar som jag får arbeta med. De är lugna och fina vilket gör att de flesta situationer går så mycket smidigare. Även gästerna har i princip alltid en störtskön attityd till situationer som uppstår under vår färd.
Den första en och halva dagen var tämligen gråmulen med snöfall.I går landade vi på Saltoluokta fjällstation fem personer och 28 hundar. Bakom oss har vi då en fin färd på dryga 220 kilometer igenom mycket fina delar av Svenska Lappland med urskogarna Pärlälvens naturreservat och Ultevis fjällskogsreservat samt utkanterna av Sareks nationalpark med höga fjäll som tornar upp sig mot skyn. Områden som ofta kallas för Europas sista vildmark.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter. Working Husky Bobbo är en av unghundarna på 1,5år som nu gör debut på de lite längre turerna. De har tidigare gått på flerdagarsturer i skogslandet men ännu aldrig utsatts för tuffare fjällväder på riktigt. När vi styrde spannen ut över Karatssjön klarnade himlen upp. Här ser vi Jervasfjällen och utkanterna av Pärlälvens naturresrvat. Möte med kollegan Tor-Henriks hundspannsgrupp från Årrenjarka Fjällby. Kallaste natten blev i tältet förstås. Denna turen innehåller allt från djupa urskogar till högre fjällpassager.
