Ligger just nu i en riktigt varm tältkåta. Dricker te och filosoferar om livet. Har med mig två trevliga gäster från Österrike som är i vinte Lappland för första gången. Vi har snackat om Euron, EU projektpengar, folktäthet, mammaledighet, tjuvjakt, svenska filmer, hundspann, vegetarisk kost, renskötsel osv.
Ute har jag 14 av våra siberians. Idag körde vi 32km längs våra spår. Vi har mycke älg som trampar i spåren.
Jag är så tacksam för att jag får leva såhär. Vist är det periodvis slitsamt men vad är inte det? Jag får jobba dagligen med mina hundar, Stina och jag ses mer än bara efter jobbet, sån fantastisk natur här norr om Polcirkeln och jag får träffa intressanta människor från hela världen.
Nu kallar sovsäcken. Detta inlägg är gjort från min mobil. Fantastisk teknik. Jag ser fram emot då det finns rättstavning i min mobil…
Många drömmer om att färdas igenom Sareks nationalpark med hundspann. Vi tar max 4 deltagare/grupp och vi pratar om vanligtvis 1 tur per år.Ännu ett bevis på hur viktigt det är med spetsprodukter som bygger image. Tack vare våra få turer in i Sareks nationalpark så blir vi placerade på världskartan. Sedan bokar de flesta gästerna ändå turer utanför nationalparkerna. Här kan ni läsa en artikel om Matti – Hundspannsguide i Sarek.
Vi saknar ännu tillstånd för den kommande vintern från Länsstyrelsen. Denna vecka fick vi svar på vår ansökan. De vill att vi nu ska spika rutterna som skall köras under den kommande vintern. Jag hävdar i sten att det inte går. Inför varje sarektur ringer jag till berörda samebyar som i detta fall oftast är Siergas. De säger vart de har sina renar, vilka områden som är känsliga och vart de vill att jag ska färdas med min grupp. Turen planeras alltså ofta i detalj dagarna innan avfärd. Vi pratar om en grupp på max 4 deltagare och vanligtvis en avgång/år.
Jag ser verkligen fram emot den nya Laponias förvaltningsorganisation. Vi är på väg mot tydliga spelregler och samerna får mer att säga till om så som det kanske ska vara. På sikt tror jag att detta blir bra både för renskötarna och för mig som guideföretag.
Har Lapplands skogar och fjäll fostrat en Jokkmokksbo som står upp för sina rättigheter eller blir det en 'Kom ketchup så går vi!' Överkörd och mosad igen...På byn snackas det mycket om gruvans vara eller icke vara. Arga stämmor, glada människor, uppgivna röster, förväntansfulla, ledsna… Det rör om i känslorna för många. Bakgrunden är att ett engelskt företag vill etablera sig, eller snarare håller på att etablera en verksamhet i Jokkmokks kommun.
Rent generellt gillar jag inte detta med en gruva. Jokkmokk står idag för en levande samisk kultur, vidsträckta orörda skogar och fjäll. En gruva skulle ändra det fokuset, ändra imagen helt enkelt. Ändra en image som Jokkmokkguiderna idag lever av. Faktum är att Jokkmokk behöver fler arbetstillfällen och Jokkmokkguiderna har inga planer på att expandera. Vad gör man?
Som tur är så har många Jokkmokkare i bakhuvudet Vattenfalls svek mot bygden. Sveket att man satt huvudkontoret nere i vår huvudstad istället för här i avfolkningsbygden där vi har flest vattenkraftverk. Att företaget inte betalar skatt i Jokkmokks kommun. Frågor vi idag måste ställa oss är om gruvbolaget kommer att anställa lokal personal som skattar i kommunen? Kommer gruvbolaget att betala skatt i Jokkmokks kommun? Kommer gruvföretaget att ersätta renskötarna för förlorad betesmark och flyttleder? Kommer bolaget att strikt ansvara för miljökonsekvenser som kan komma att drabba hela Luleälven ner till bottennviken? Kommer Jokkmokk och Lappland att bli utnyttjat igen som så många gånger förr? Hur förhindrar vi detta?
I Tisdagens NSD var det ett reportage där vår kollega och vän Cissi som driver NatuLife och jag blev intervjuad om vad vi tyckte. Både hon och jag trycker på att det är viktigt med en mångfald av åsikter. För eller emot sakfrågan är oviktigt bara vi inte låter oss utnyttjas! Nu måste vi enas och ställa krav på politikerna så att de för vår talan. Inte som då man förhandlade med Vattenfall under tidernas begynnelse…
Det som är skrämmande är att gruvan antagligen kommer oavsett vad vi lokalt önskar! Ett engelskt företag kommer att dundra in här även om 100% av Jokkmokkarna säger nej! Är inte det ett tecken på att vi åter är på väg att blir överkörda och exploaterade? Kommer vi i Jokkmokk att stå med mössan i handen eller kommer vi att ställa oss upp och ställa krav?
Du som inte bor i Jokkmokk men inte vill att området skall exploateras vad kan du göra? Hjälp oss att utveckla besöksnäringen. När du fjällvandrar här så köp en lagad middag på en restaurang, hyr en stuga istället för att tälta, handla på den lokala sportbutiken, köp din mat här på affärerna, boka en guidad tur, ta med firman på en konferens till Jokkmokk eller köp med dig en låda lokalt förädlat renkött. Vi måste kunna visa att besöksnäringen är något att räkna med rent ekonomiskt. Att det kan ge stabila arbetstillfällen som är långsiktiga.
Vårt tältläger sommaren 2010 på fjällheden ovanför änok som man kan se nere i dalgången.Sarekfjällen i bakgrunden. Änok kommer att förbli ohugget! Det är utan tvekan en glädjande nyhet. Förvaltningsrätten kör tydligen över skogsvårdsstyrelsen och stoppar den planerade avverkningen. Fantastiskt att det tycks finnas lite förnuft kvar trots att det oftast är pengarna som tycks styra.
Änok är en del av en fjälldal nord-väst om Kvikkjokk. Det angränsar direkt mot Sareks nationalpark och därmed Laponia världsarvsområde. Om man hade tillåtit att hugga här hade man lika gärna kunnat upphäva hela världsarvsområdet i mina ögon. Nu är detta område räddat för stunden. Hur länge? Vad händer om man hittar malmfyndigheter där?
Lite förvånande är det att Norrbottens Kuriren inte skriver något ännu på nätet? Däremot har de en artikel om det tidigare beviljade tillståndet:
– Får avverka 40ha skog
Jag tror att vi är skyldiga Naturskyddsföreningen ett stort tack samt till Tor Lundberg i Kvikkjokk. Tor kan ni för övrigt följa på hans blogg. Här ett inlägg om en tur med NSD till just Änok.
I Dagens Nyheter skriver man en liten notis om Änok också.
Vad mer som är intressant är hur kommer nu den privata markägaren att ersättas rent ekonomiskt? När vi kämpar för att bevara skogar och naturområden som är privatägda ska vi tänka på att det är pengar som i princip tas ur någon privat persons ficka. Om den ersättningsfrågan var löst på ett bra sätt skulle vi kanske slippa onödiga strider med markägare!
Muddusälvens canyon är helt klart sevärd.Nu saknas en man i Muddus nationalpark. Norrbottens Kuriren har en kort artikel om detta. NSD har också skrivit om händelsen.
Jag vet av egen erfarenhet att det är mycket lätt att gå vilse just i Muddus. Norr blir söder och öster blir norr och tillslut vet man knappt ut eller in. Att gå vilse hör till. Är man ute mycket så händer det förr eller senare att man tappar bort sig. Det bästa man kan göra i ett sånt läge är helt enkelt att koka en panna te eller kaffe! Efter någon mugg varm dryck har man slappnat av och oftast ser man mycket klarare på situationen efteråt.
Hoppas att denna historia får ett trevligt avslut!
