Vyer, prestationer, samtal och en hel del kaffe. Här på toppen av Lulep Gierkau 1139 möh.Singelvandring i fjällen är nu över för i år. Som vanligt har det varit en mycket trevlig vecka. Det är på många sätt så overkligt att detta är mitt arbete det som är andra människors semester. Att få bo på Saltoluokta Fjällstation, äta deras trerättersmiddagar, träffa natur och fjällintresserade människor och knalla omkring på fjället med min kamera. Alla göromål hemma kopplas bort då jag vet att Stina tar väl hand om hundar och email osv. Det är också roligt att få arbeta i team tillsammans med personalen på Saltoluokta Fjällstation och med Janne som hyrs in som guide liksom jag. Det är många människor som jobbar med att få allt att rulla. Skeppare, vaktisar, kockar, serveringspersonal, receptionsfolk och till och med stationschefen som gör sitt.
’Blir det några par?’ är en fråga som jag ofta får av folk som hört talas om detta. Självklart så händer det. Men jag tror inte att det händer mer på denna vecka än på någon annan tur. Flera som kommer på Singel i Salto är inte singel. Flera av dem som är singel är inte så sugna på att hitta någon ny partner. Folk anmäler sig nämligen till denna vandringsvecka just för deras vänner, respektive osv kanske inte har samma intresse eller kanske inte har semester samtidigt. Men för att inte sabba myten så vist händer det att folk träffas och visst händer det att vi något år senare får raporter om giftemål och barn.
Årets Singelgrupp bestod av 26 deltagare. En ganska stor grupp för att fjällvandra med. Det har gått bra men jag känner tyvärr att jag inte riktigt har hunnit med att träffa alla och detta med namnen var ju helt hopplöst för mig. Nu är jag riktigt trött och kommer att sova gott här hemma. Trotts att gruppen som vanligt har varit väldigt bra och hjälpsam så är man på spänn och slappnar inte av förrns man vet att arrangemanget är i hamn. Förutom någon störtskur som här med hagel så har vi haft jobbigt molnfritt och stekhett. Flippa håller givetvis koll på gruppen så att jag kan koncentrera mig på kaffedrickandet. Pietsaure och besök hos familjen Kuoljok är alltid lika trevligt. Kvällarna har bjudit på fantastiska solnedgångar. Det har blivit en hel del klassiska solnedgångsbilder som kommer senare.
Vi gör basläger för att slippa packningen.Här kommer lite fler bilder från fjällvandringen med UISS. Än en gång har jag gjort en tur i området runt Vallevare. Just det området dit jag kom 1991 när jag läste på Ekologilinjen i Jokkmokk. Det var min livs första fjällvandring i Lappland. Vi var en hel skolklass som leddes av vår fantastiske lärare Kjell Hedmark.
Under åren som har gått har jag sedan vandrat uppför Prinskullen både privat och med grupper. Det har varit dagsturer och uppemot hela veckor. Mestadels turer med två övernattningar. Jag skulle nog uppskatta det till runt 30-60 nätter där uppe på fjällheden. Trotts det så kan jag än idag inte säga att jag sett allt. Nu under den senaste turen tyckte jag åter att det var vackrare än någonsin. Så är det i princip varje år.
Studenterna är en kul grupp. Fulla av energi. En del är friluftsvana och andra inte. De kommer från hela världen och i princip alla gillar vidderna. Vidderna där människan ännu inte hunnit exploatera sönder naturen. Vidder som få människor idag får se och uppleva. Ljsuspelet upphör aldrig att fascinera. Purpurbräcka. En lägereld blir en given samlingspunkt. Snö måste upplevas. Jag brukar aldrig få lust att gå och lägga mig. De ljusa sommarnätterna, det spelande ljuset och den nattetid så friska luften. Temuggarna brukar bli några stycken.
Leder Gruvvägen oss käpprätt åt skogen om vi söker en hållbar utveckling?Förra hösten var jag delaktig i en pressresa tillsammans med Svenska Naturskyddsföreningen (SNF). Vi kallade den för ’Väg utan framtid’. Under resan besökte vi några olika platser runt om i Norrbotten för att påvisa kortsiktiga exploateringar och hur de påverkat miljön.
Nu erbjuds du möjlighet att delta i denna resa.Den 23-24 Augusti ordnar Svenska Naturskyddsföreningen en studieresa igenom Norrbotten. Ni får en chans att besöka Laver, Nautanen, Messaure, Dunret och Aitik, Jelka – Rimakåbbå, Storforsen m.m. Ni får se exploatering och ni får se oexploaterat. Är allt svart eller vitt? Vi behöver mineraler, skog, elektricitet men till vilket pris? Hur påverkas befolkningsstatistiken vid exploatering?
Under denna studieresa kommer du även att få möta människor. Dels andra deltagare på resan men även folk som har något att tillföra på de olika platserna och om de olika ämnena. Vill du läsa mer så ta en titt på SNFs hemsida där inbjudan finns. Du kan även läsa helgens program punkt för punkt. Jag hoppas verkligen att det blir ett stort gäng som tar chansen att göra denna resa. Du anmäler dig via SNFs hemsida.
Obrutna urskogslandskap finns inte kvar på så många ställen i Europa. Denna bild är från Pärlälvens naturreservat.Jelka och Rimakåbbåområdet är nu utsett till en av Svenska folkets pärlor. Världsnaturfonden har under våren haft en omröstning där 21 pärlor har vaskats fram i Sverige. ’Tvärtemot vad många tror rankas Sverige lågt när det gäller naturskydd och biologisk mångfald i en global jämförelse. Bara drygt hälften är skyddat jämfört med målen till år 2020. Vi behöver ett utökat naturskydd och därför driver WWF kampanjen Svenska Pärlor’ säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på WWF.
Jelka – Rimakåbbå är ett Natura 2000 område. Steget Före som är en del av Svenska Naturskyddsföreningen är de som varit aktiva för att skydda detta område mot skogsbruk under slutet av 80-talet. Här finns ett stort antal rödlistade och hotade arter däribland: ringlav, norna, doftticka, järv, norna, lappranunkel, grenlav samt taigaskinn. Det jag personligen gillar med området är att det är ett större sammanhängande urskogsområde, ett helt landskap. Ett landskap som obrutet hänger samman med Laponia. Det var i delar av detta området som jag färdades mest i som nyinflyttad Jokkmokkare under början av 90-talet.
Norrbottens Länsstyrelse har en bevarandeplan för just Jelka-Rimakåbbåområdet. I den finns inte hotbilden från gruvindustrin beskriven. En hotbild som under den senaste tiden allt mer tornar upp sig i och med att Jokkmokk Iron Mines AB (JIMAB) ser Ågosjiegge som en del av Gallok gruvområdet. Ågosjiegge som geografiskt är en del av Natura 2000 området: Jelka – Rimakåbbå.
Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) har dessutom under den senaste tiden satt ner sin fot i gruvfrågan. Man är mycket kritisk till att undersökningstillstånd ges till bolag i såpass känsliga områden som detta.
Jokkmokk Mining District är det som oroat mig mest när det gäller Gallokfrågan. Just det att man tar ett lillfinger och sedan kör på. I mina ögon så har JIMAB visat exakt sin position i och med att man ger sig på detta området. Att man verkligen inte alls tar reda på andra värden eller användare i och av området. Det är endast mineralvärdena man vill komma åt och omvandla till dollar på sitt eget konto. Allt snack från Jokkmokk Iron Mines AB om hänsyn, sida vid sida, respekt, trovärdighet är nog ord som de inte riktigt har förstått innebörden av.
Jag ser iallafall positivt på framtiden. Positivt just för att Världsnaturfonden har uppmärksammat området. Positivt för att nu är SNF med oss på banan i gruvfrågan. Positivt för att nu är det ett Steget Före och Natura 2000 område som kommer att belysas. Områden som bevisligen har höga naturvärden. Såpass höga att Naturvårdsverket redan har en bevarandeplan för detta. Det känns positivt för att Greenpeace tidigare har visat sitt intresse för detta område. Förhoppningsvis tvingas nu ett politiskt omtag fram på minerallagen. En minerallag som inte främjar vare sig svensk ekonomi, hänsyn till lokalbefolkning/urbefolkning eller naturvård. Lunglav. Jelka Rimakåbbå har som sagt endel myrmark.
Jokkmokk på förstasidan.Norrländska Socialdemokraten heter en av våra lokala tidningar i Norrbotten. Under gårdagen belyste de problemet med bristande underhåll av vandringsleder, broar, skoterleder och vindskydd längs Pärlälven. Det har nämligen blivit lite tokigt då ingen vill ta ansvar för den infrastruktur som är ganska viktig för människor som vill vandra, fiska eller köra skoter efter älvdalen.
Det farligaste just nu är hängbroarna över Pärlälven. Ingen besiktar dem och ingen ansvarar för underhållet. Broar som används flitigt och är viktiga för att man skall kunna färdas i områdena.
Kommunalt ansvar anser jag är infrastruktur. Just detta är infrastruktur. Samtidigt så är detta resultatet från en statlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man gav folk jobb med att rusta dessa leder men man glömde bort att tänka på framtiden. Vem skulle få ansvar för underhåll och en dag att plocka bort allt? Jag tvivlar på att Jokkmokks kommun är ensamma i denna sits.
Pengarna från fiskekortsförsäljningen går till Jokkmokks jakt och fiskeförening, som inte heller har det fett. Vindskydd nyttjas av skoterguideföretag, hundspannsguider och fiskeguider. Både lokala och från andra kommuner. Det dyker även upp ryggsäcksfolk bestående av fiskare från Piteå, Luleå och kanske Finland. Butiker, restauranger, guider, affärer, stugbyar, bensinstationer osv. tjänar på dessa människor. Men det handlar inte bara om Pärlälven. Det handlar om massor av olika platser runt om i vår stora kommun.
Lösningen på detta och mycket annat i dagens samhälle tror jag kommer bli allt mer att vi får gå ihop i intresseföreningar som löser problemen. Bara folk frångår tänket att man skall ha betalt för varenda sekund man bidrar med. Vi som försörjer oss på denna infrastruktur måste kanske bidra med en slant och kommunen får så lov att skaka fram en del dollar på något vis. Min farmor och farfar var aktiva föreningsmänniskor och de gjorde saker för några föreningar utan att blinka. De gjorde saker för kollektivet. För varandra. Det är väl exakt så det skall vara? Trotts allt så är det faktiskt så att kommunen är just vi som bor och lever här. Är det kommunens uppgift att förse oss med färdiga lösningar? Kan vi inte bättre eller är vi människor små handfallna trastungar? Vi får ofta fixa innan vi tar ut gäster. Här städar vi en av kojorna längs Pärlälven. Vi är långt ifrån ensamma om att städa runt eldplatser, leder, köra ut ved m.m. Men vart är de som grisar ner? Fyndena brukar vara varierande…
