Våra spann på väg mot bilen. Personalen på Saltoluokta fjällstation hjälpte oss att köra en del av slädarna.Då har jag landat i torpet nere i Jokkmokk. Sju veckor på färd med hundar och olika människor. Vi har kört ca 200km per vecka vilket gör en total sträcka på 1 400km eller 140 mil. Det har varit bra veckor för jag känner ännu ett stort sug att få fortsätta. Jag hade lätt kunnat tagit en ny midvinter direkt på detta!
Det har varit en tung säsong för mig. En av mina absolut tyngsta pga att jag dragits med ett par influensor. Kroppen har som inte varit riktigt pigg. Nu under slutet har jag däremot återhämtat mig väldigt bra. Åter är orken åter där.
Hemfärden från Saltoluokta är som vanligt alltid tråkig. Stina kom med bilen och segt packade jag ihop mina grejer. Stationens personal hjälpte oss att köra några spann över sjön och åter stod vi på asfalten.
Längtan tillbaks dit ut kom redan efter att par timmar hemma. Det bor utan tvekan en vagabond eller nomad i mina gener. Livet med hundarna. Livet på färd. Livet ’back to basic’. Livet lite avskiljt från den normala civilisationen. Livet där ute så som livet egentligen skall vara. Naturen, hundarna, enkelheten, äventyret, strapatserna, tröttheten på kvällen, stillheten… Nu är jag tillbaks från verkligheten. Tillbaks till Jokkmokk, det lilla samhället strax norr om Polcirkeln.
”Once infected with the sled dog mushing virus, there is no cure, there is only trail!” Barn och familjeveckan genomfördes innan vi styrde kosan hemåt. Kanske blir något av dessa barn smittade med husky-viruset.
Working Husky Viktor. En kraftfull hund som älskar fjällivet.En kortare färd på tre dagar är nu avslutad. Vi har dragit runt i områdena söder om Saltoluokta. Tältat, isfiskat, kört hundspann och haft det allmänt bra som vanligt. Det har varit mycket folk i farten och det har blivit många möten med gamla bekanta. Fjällvärlden är inte större än att man ofta springer ihop med samma folk.
Med mig på turen var Hanna och Clinton som kom från Nya Zeeland. De arbetar i Europa under några år och passar då på att resa. Sedan var Luise som kom från Tyskland. Hon gjorde ett stopp hos oss som en del av en längre resa på nordkalotten. Luise var för övrigt den ende av oss som lyckades att få fisk. Både öring och röding.
Säsongen drar sig mot sitt slut. Nu har jag varit på färd i 6 veckor och om en dryg vecka skall jag landa hemma på kenneln. Tillbaks till civilisationen med allt vad det innebär. Livet här ute är på många sätt så väldigt enkelt trotts att det ibland är ganska tufft och arbetsamt. Ett liv som jag verkligen trivs bra med. Ja, jag trivs hemma på torpet också men luffarlivet är något speciellt… Clinton fiskar och får glädja sig åt kaffet då Luise tar alla firrarna. En öring. Vi tog bara en öring och en röding för att steka. Påskbuffe i form av ett mycket trevligt knytkalas i Sitojaurestugan. Impoviserat och trevligt. Dessutom träffa flera gamla bekanta. Öppna och vida vidder.
Working Husky Zipp har tjänstgjort som ledarhundslärling.Nu har det vänt. Snöförhållandena är avsevärt mycket bättre, solen har skinit och min influensa har gett sig riktigt bra. Vist kraxar jag ännu som värsta skadeskjutna korpen men det kanske man får räkna med när man inte vilar ut flunsan riktigt.
Under den senaste veckan fick vi ett par avbokningar så denna veckotur genomfördes med endast en gäst, Rabia från Tyskland. Det passade egentligen bra för Patrik som brukar hjälpa oss en del med korta turer runt Jokkmokk kunde då smita från sitt ordinarie snickarjobb och hänga på. Med tre hundspann har vi sedan cruisat omkring i gränszonen för Sareks nationalpark.
Tält, stugor, kokkaffe, grillat korv, kraftigt norrsken, vindpackad snö, älgar, en rödräv, en kungsörn, två renar, pigga hundar, trevliga stugvärdar och skidåkare har genomsyrat denna vecka. Exakt så som livet på fjället skall vara. Det enda dåliga som egentligen hände är att en av hundarna, Extreme fick en öm handled och fick åka släde sista dagen. Nu är han hemma och vilar upp sig. Ingenting tyder på att det skall vara något allvarligt.
Rabia har påbörjat sin resa söderöver och Patrik är påväg till sitt snickarjobb. Några slädar har fått nya belag och stor del av utrustningen är nu lastad inför den kommande lite större Sarekturen. Vi har grönt ljus från berörda samebyar och väderprognosen ser lovande ut. Bra temperaturer vilket minimerar lavinriskerna och borde ge oss fina körförhållanden. Jag känner mig verkligen grymt privilegierad som har möjligheten att få tuffa omkring vecka efter vecka i vår fantastiska fjäll och skogsvärld! Toolik han kan! Veckans norrsken var riktigt häftigt. Flera dagar med olika typer av norrskensaktivitet. När livet ler så måste man le tillbaks! Sista nattens tältcamp ligger skyddad från väder och vind. Patrik kommer tuffandes igenom sista dagens snöbyar och låga moln.
Ladjovagge mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna. Motvind och klabbig drevsnö gav oss en del merjobb.It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.
Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!
Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.
Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!
Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard. Tältcamp i Sjaunja naturreservat. ’It’s a good week to die hard’ och är då detta ’Highway to hell’ eller ’Trail to heaven’? Sjukvårdskunskap, friluftskunskap, lugna hundar, bra grupp, hjälpsamma kollegor (i detta fall Saltoluokta) och mycket annat gör att man kan ta hand om den skadade på ett bra och säkert sätt! Här ligger Maria inbäddad i en rejäl vintersovsäck medan vi väntar på ambulanshelikoptern.
De klassiska röda kryssen som markerar våra vinterleder.Nu har jag varit några dagar på Saltoluokta fjällstation efter en härlig veckas färd igenom Svenska Lappland. Skogar, älvar, sjöar och avslutningsvis även kalfjäll. Lägereldar, skogskojor, fjälltält och sköna fjäll lodger som Årrenjarka Fjällby och Saltoluokta Fjällstation. Renkött, älgkött och röding varvat med någon korvsnutt eller fläskbit. Fräscht vatten direkt från markerna och ett antal pannor kokkaffe.
Ulla var med på sin sjätte hundspannsfärd med mig och hennes väninna Bim gjorde sin tredje hundspannsresa. Riktigt trevliga återseenden och jag hoppas att de kommer åter igen flera år framåt. De andra som följde var Manfred och Sonja, ett tyskt par som har vandrat och färdats kors o tvärs igenom Sverige sedan många år. Riktiga Sverigefantaster helt enkelt.
Längs vår färd har vi även träffat Juoha som guidade en skotergrupp och hans hustru Karin med sin hundspanngrupp. Sigrid Ekran som tränade sina tävlingshundar inför Finnmarkslöpet delade vi lägereld med. Håkan som sköter Jakt och Fiskeföreningen dök upp på Laxholmen. Tommy och Börje i Lilleselet han vi också heja på. Lite Årrenjarka och Kvikkjokksbor, stugvärdar, skoterfolk och nu slutligen Saltoluoktas personal. Massa härligt folk som alla brinner för och lever livet här ute.
För egen del så är den första av sju veckor på tur är genomförd. Jag börjar redan känna att tiden går lite för fort. Jag trivs verkligen med detta livet. Färdas, njuta och fånga dagen. Träffa folk och få jobba med hundarna i fokus. Manfreds födelsedag prickades in redan den första morgonen ute på färd. På färd över Karatssjön. Fjället Jarre i bild till höger. Bilden är tagen från Karatsjön i riktning österut mot Jokkmokk. En tältnatt är aldrig fel. Inte snöstorm men väldigt svårt att få referenser. Sådana här dagar är man glad för ledmarkeringar.
