Just nu är vi inne i en fast då tassarna och klorna har tagit stryk av träningen. Det har varit som att köra på ett sandpapper så nu måste vi jobba med att socka ett flertal av hundarna. Men detta är inget konstigt utan inträffar i princip årligen då och då under varje försäsongsträning. Med andra ord så är denna höst en höst som många höstar förr.
Jag förstår inte. Jag förstår inte varför ett utländskt riskkapitalbolag skall få tillgång till markerna där jag bor? Jag förstår inte varför de skall få exploatera Lappland utan att behöva ta ansvar? Jag förstår inte vad som är fel med våra riksdagspolitiker som inte ser problemet med Sveriges rikes minerallagstiftning? Jag förstår inte varför tjänstemännen på Länsstyrelsen och Bergstaten inte sätter stopp för detta? Jag förstår inte hur Norrbottens landshövding får fortsätta på samma sätt med Gallok som han agerade i Northlandaffären? Jag förstår inte hur regeringsfolk får spela på aktier samtidigt som de har regeringsuppdrag och insidersinformation? Jag förstår inte varför media inte berättar om det korrupta i detta? Jag förstår inte varför samerna som varit här först måste flytta på sig? Jag förstår inte varför naturen saknar ett egenvärde? Jag förstår inte hur lokala politiker kan godkänna detta innan vi fått lokal avkastning på vattenkraften? Jag förstår inte…
Filmen är gjord av Tor Lundberg Tuorda. Ni hittar mer material från Tor på hans blogg och Youtubekanal. Musiken i filmen är Katarina Rimpi från Siergas sameby i Jokkmokks kommun.
I år kör vi kortare distanser än föregående år då vi inte siktar mot någon tävling. Konstigt nog tycker jag att hundarna är tröttare efter ett pass i år än andra år. Det kan bero på den högre temperaturen. Kanske. Det kan även vara så att de kortare distanserna gör att hundarna ökar sin arbetsintensitet. Det viktigaste är trots allt att det arbetas ärligt och hundarna gör bra ifrån sig.
Mörkret sänker sig och vi har varit väderfasta hela dagen. Plötsligt hör vi någonting utanför dörren. Folk. Vem är ute i detta väder och varför? Hur har de hittat hit? Allt går väldigt snabbt. Stugan som har fyra bäddar är överbelamrad av oss. Vi öppnar dörren och drar in de fyra nedisade skidåkarna som står där utanför. Kaffepannan sätts på, vi river ihop vår utrustning och gör plats i halva stugan. Hjälper dem av med alla isiga kläder och snart sitter vi alla åtta runt det lilla bordet som bara har fyra stolar. Vi bjuder på te, kaffe, bullar och lite annat smått och gott. Sakta men säkert tinar våra nya vänner upp i den överfulla och fuktigt varma stugan.
Ute i markerna är detta ett självklart beteende. Man hjälper varandra. Man bjuder till och man gör det inte för att man skall få någonting tillbaks. Man gör det av medmänsklighet. Man gör det för att det är det enda alternativet. Man bjuder på de små resurser som man själv har. Man tar det där extra jobbet och obekvämheten. Det blir trångt. Man frågar inte om deras religion eller politiska tillhörighet. Man frågar inte om de har pengar eller inte. Man frågar inte efter tacksamhet. Man hjälper och det är just detta som gör oss till människor. Det är exakt så här vi skall göra när medmänniskor är i behov av hjälp. Inte hålla dörren stängd.
Exakt detta har inte hänt men jag ser varje år liknande grejer hända ute i fjällstugorna, på fjällstationerna och längs mina färdvägar. Ibland ger jag hjälp och andra gånger får jag hjälp. Exakt så som det skall vara i livet.
