Höglandsnäsets Annie Lennox. Här med kotte i munnen som strax efter fotograferandet åts upp…Om man inte har problem så skaffar man sig problem är ett talesätt. Hur som helst så bor det från och med i lördags två nya ligister från Piteå på vårt torp. Två border collie valpar på dryga åtta veckor. Min tidigare erfarenhet av border collie valp baseras på Flippas uppväxt och det var minsann ingen lek. Blod svett och tårar under det första året brukar man säga. Energi och instinkter är så mycket starkare än lydnaden. Efter första året däremot så har man oftast en otroligt lättsam och trogen följeslagare i vått och torrt.
Redan för flera år sedan fastnade jag för tiken Gry som bor och arbetar hos Bibbi och Bosse på deras fårgård. Nu när hon parades så var det ganska självklart att vi frågade om en valp. Stinas Issa trillade ju av pinnen i höstas här på köksgolvet så även Stina hade börjat leta en ny följeslagare.
Annie Lennox och Johnny Cash från Höglandsnäsets kennel heter de två krabaterna. Annie är den tiken som jag turligt nog blivit anförtrodd med. När Stina var nere och tittade på denne så fastnade hon direkt för en liten hanvalp, Johnny. Han kommer att kastreras senare då vi inte vill riskera massa tjuvparningar.
Jag antar att dessa små energiknippen kommer att dyka upp lite här och där på denna blogg i framtiden. Flippa tycker faktiskt att det är lite underhållande med dessa två småglin. För att vara nio år är hon fortfarande en pigg dam om än lite stel. Nu hoppas vi bara att hon klarar sig ytterligare nått år men det är inget man kan ta för givet. Den jobbiga baksidan med att fästa sig vid en hund. Höglandsnäsets Johnny Cash. Annie hittade snabbt en egen sovkupé i vårt soffbord. Johnny är inte förtjust i vatten. Annie tycks däremot inte ens märka att det är blött. Lurvig och ganska snygg…anser jag helt opartiskt!
Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.
Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.
Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där. Working Husky Umiak. Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar. Med hundspann uppför… Tundracamp.
Vår tältcamp under det flammande norrskenet i Sjaunja naturreservat.I år var det nog sjunde året som Ulla följde med på tur. Bim (4:e året) och Ulla hade dessutom fått med sig Kristina i år. Tre kvinnor på 60+ där åldern verkligen inte märks. Marika (jämngammal med mig) och är nog båda mäkta inspirerade efter denna vecka. Åldern spelar verkligen ingen roll. Det är utan tvekan attityden till livet som är det viktiga.
Färden startade från Saltoluokta fjällstation och det började igenom ett ödsligt Sjaunja naturreservat norrut mot Nikkaluokta. Vi fick två nätter i tält innan vi nådde Kebnekaise fjällstation med duschar, bastubad och mjuka sängar. Färden över fjällplatån norr om Kaitumälven bjöd på total dimma och utan den kryssade leden hade vi inte kunna färdats på ett säkert sätt.
I Singistugorna träffade vi Juha från Jokkmokk som tillsammans med sin vän Kössi körde en av våra packturer med engelska skidåkare. Det är alltid roligt att träffa kollegor och vänner på fjället. Kaffe, prat och roliga historier. Ja, faktum är att vi träffade egentligen en hel del folk som man lärt känna mer eller mindre under årens lopp på fjället. Det är stugvärdar, färdledare, skoterförare, fjällstationspersonal, skidåkare m.m. En massa trevliga möten där ute.
Nu har vi åter landat på Saltoluokta fjällstation. Ute tilltar vinden och temperaturen stiger vilket resulterar i tögrader. Snön slår ihop och förhållandena för att färdas blir allt bättre. Snön lägger sig stabilare på marken och riskerar inte att virvla upp i luften för minsta lilla vind. Nu har jag jobbat med upplastning och omlastning inför nästa tur. Försöka äta upp mig, dricka kaffe och göra sådant som jag inte kan göra från fjället. I morgon bär det av igen efter en vilodag för hundarna. Frostbeklädda björkskogar strax söder om Tjuonajokk fiskecamp. Filosoferar i mitt Hillebergstält. Norrsken över Kebnekaisemasivet. Singistugorna sent en kväll. Solnedgåmg i Teusajaure.
Läggdags i vår tältcamp. Den lilla plåtkaminen matas så den hålls glödande het. Ute ligger tempen klart under -37C vid läggdags.Temperaturen är något som verkligen påverkar våra liv i allra högsta grad. Av just den anledningen blir det ett återkommande ämne här på bloggen. Under den senaste fyradagarsturen gick det ner strax under -37C. Livet blir lite mer omständligare men fördelen med att vara ute i skogen är att vi slipper bilar, frusna avlopp och andra moderniteter som krånglar. Hundarna bara går och går och en vedkamin är inget man behöver vara rymdingenjör för att få att fungera.
En av de klara fördelarna med denna kyla är att Jokkmokks skogar blir totala ödemarker. Vi startade direkt från kenneln och under fyra dagar har vi inte sett en enda människa. Sista dagen såg vi spår där tre av Jåkkågaskas tappra renskötare hade drivit fram en liten renhjord tvärs över vår färdväg.
Denna tur gjorde jag tillsammans med ett kul par från… Ja… Italien, frankrike, Sverige, Nya Zeland eller hur det nu var. Moderna människor som egentligen inte har någon speciell nationalitet utan är mer globala. Ett brett och blandat ursprung och bor där de har jobb och där de vill leva för tillfället. Världen är deras hem. Detta gav även denna tur mycket intressanta och givande samtal. De hade nämligen en hel del erfarenhet från biståndsarbete och hade båda varit på plats både i Nepal under katastrofen samt i Afrika under Ebolaepidemin.
Efter några dagar ute i denna kyla så blir man trött. Kroppen får gå på högvarv för att hålla värmen. Även om det inte är något större problem så tar det på energin. En trötthet kommer sakta smygande ända in i benmärgen känns det som. Efter en natt hemma så ser jag dock redan fram emot nästa långtur som startar nästa Måndag. Vi är nu mitt inne i vår högsäsong och vila på riktigt får vi göra först i maj! Men nu massa härlig hundspannskörning, trevliga möten med gäster och fina naturupplevelser varvat med äventyr och periodvis hårt arbete.
Med på turen var även vårt senaste lilla nytillskott. Gråbeintunets Homer Junior från Trond och Siv. Han åkte i en liten bur på min släde. Under raster och när vi var framme tuffsade han omkring bland de andra hundarna. Under nätterna goade han ner sig i min sovsäck. Detta är en tuff skola för en liten valp med kyla, alla vuxna hundar, nya gäster och nya platser. En skola inför det kommande livet som till stor del kommer att bestå av att färdas och vara på färd. Han har skött sig mycket bra och varit full av energi. Detta verkar inte alls ha bekommit den lilla norska krabaten på något som helst vis. Helt naturligt för en siberian huskyvalp med andra ord. Vad passar inte bättre än en grillpause. Fläsket och korven behöver först tinas vid elden innan man slutligen kan satsa på att grilla… Little Rapid Camp. Smoke on the water… Vid låga temperaturer blir det denna kondensdimma över älvarnas öppna partier. Working Husky Bettan. Vid leverans är mycket sällan valparna bortskämda. Detta är någonting man aktivt måste arbeta på. Här har utbildningen med att ligga i säng påbörjats för Homer Junior.
Lupine Piko finns svart, röd och blå.Nu har det kommit nya pannlampor till torpet som lyser upp vår tillvaro. Lupine Piko som är en otroligt liten och framför allt lätt lampa. Dessa kan fås med olika batterilösningar, huvudställningar, cykelfästen osv. Vi valde nu två mindre batterier till varje lampa (Lupine Piko X Duo SC). De batterier som vi valde har indikatorer som visar hur mycket laddning som finns kvar.
Jag har tidigare testat en Lupine Wilma. Då beskrev jag den som pannlampornas Rolls Royce och det gäller nog än idag. Kablar, kontakter, gummistrick i pannbandet osv. känns som kvalité rätt igenom. Även priset på dessa lampor är tämligen högt så jag hoppas att vi får vad vi betalt för.
Nu skall vi använda dessa lampor och troligtvis kommer det en mer seriös utvärdering av dem under nästa höst. Det känns dock roligt för jag vet att många av våra bekanta som kör långdistans använder just dessa lampor år efter år. Räknar man så så blir det en billig lampa i längden. Vi får se vad vi tycker om ett år eller så. Med dessa huvudselar så är det nog den i särklass lättaste lampan med detta grymma ljus som jag någonsin har testat! Dessa batterier har laddningsindikator. Troligtvis kommer vi att behöva skaffa lite fler eller större batterier i framtiden.
