Mellan jobben försöker vi att hinna med några längre träningspass med de hundarna som eventuellt kommer att gå långdistanstävlingarna i vinter. Som längst har vi varit uppe mot 90 km. Nu börjar vi se vilka hundar som inte kommer att plockas ut till tävlingsspannen. De längre turerna ger en hel del svar på hundarnas uthållighet och arbetsvilja.
Vi har som delmål att köra en träningstävling i Kiruna 30 November. 2 x 10 mil. Just nu ser det tungt ut att få upp den distansen på hundarna. Nu kör vi runt 30-40km/tur. Vi har en bit kvar om man säger så. Dessutom så skall tävlingshundarna vaccineras mot kennelhosta vilket ger en ofrivillig paus från träningen. Vi får ta ett steg i taget.
Försäsongstävlingar är oftast bra. Hundarna får testa lite av tävlingsmiljön. Äta bland andra spann, köra om eller bli omkörd, man får eventuella smittor i form av diarréer så slipper man dem under säsongen/tävlingen. Dessutom så är det alltid roligt att träffa andra hundkörare. Kirunatävlingen är en träningstävling med fokus på att köra hund och ha det trevligt!
För mig var den största behållningen att lyssna till Mitch och Dallas Seavey. Framför allt Mitch föreläsning om vikten av en bra flockgemenskap och varför hundarna väljer att faktiskt vilja göra som man som förare önskar att de ska göra. Trotts att det kan innebära ett obehag som tex då man korsar ofruset vatten med sitt hundspann. Vilket speciellt vintertid inte är det behagligaste.
En annan del av de stora behållningarna är alla möten med gamla bekanta och nya bekantskaper. Det dricks kaffe, utbyts erfarenheter, handlas utrustning och folk har riktigt roligt. Många människor som man annars ser på Facebook finns nu här med kött och blod. Det tråkiga är att av alla människor på plats så har man inte hunnit hälsa på alla. Vet att det är bekanta som varit där som jag inte ens sett till. De har försvunnit i mängden av allt folk. 2015 blir det nästa slädhundsseminarium i Kiruna. Kanske ses vi då?
Just nu går det tungt. Värmen tvingar oss att köra sent på nätterna och tidigt på mornarna. Dygnets sömn får så grant fördelas till lite på natten och lite på dagen. Slitsamt. Hundarna däremot är taggade och sprider en enorm glädje.
Den rätta motivationen och glöden som man behöver för att sikta på en tävling lyser med sin frånvaro. Det är just detta som är en del av min uppbyggnad inför själva tävlingen. Att jobba med att hålla sig motiverad. Att belöna sig själv så att livet får guldkant trots att man står i lera. Att låta musiken flöda i hörlurarna så att arbetet blir som en dans!
Volker och Jasmin är med på teamet glädjande nog. De var allt annat än svårövertalade. Snarare så att de har varit på mig under sommaren och hetsat mig till beslutet att starta. När jag har Volker och Jasmin med mig så innebär det att vi har struktur och ordning på teamet. Jag står för idéerna, kreativiteten och kaoset och resten förstår ni. Dom behövs för att hålla ordning på mig!
Jag har lovat dem att vi ska inte köpa nya hundar dagen innan tävlingen, vi ska inte byta släde och upptäcka att vi inte kan sätta på belagen dagen före start och vi ska köra raka vägen till Röros från Jokkmokk. Det blir alltså lite förändringar jämfört med 2013 som tydligen kan komma att underlätta genomförandet av tävlingen menar de.