Vi far ut i dagsljus och kommer ofta hem i mörker.Som vanligt är vi först ut på en del av skoterlederna.Bäckar som inte har frusit, håligheter som måste skottas igen och isar som skall kollas. Idag körde vi en bit av Kvikkjokksleden från Jokkmokk.
Ute på gården står även några slädar fullastade för en övernattningstur. Det blir två dagar med ett engelskt par. För ungefär ett år sedan körde jag en övernattningstur med fyrhjuling och hundspann. Förra vintern kom ju snön betydligt senare än i år.
Efter dagens skoterkörning har vi nu spår som blir ungefär 50km. Kommer att bli kanonbra som träning. Till den kommande helgen hoppas vi på att kunna öppna upp leden vidare västerut, men vi får se vad tiden räcker till. Vi bygger broar efter skoterlederna med våra gamla lastpallar som kommer med all hundmat.
I år blev stamlinorna från Oinakka svarta.Draglinor är något som vi ser som förbrukningsmateriel. Speciellt de vi använder till storspannen. När 10 eller 16 hundar kastar sig framåt och fyra gäster sitter på släden vill man att det ska vara bra prylar. Därför byter vi draglinorna vart annat år till storspannen.
Vi föredrar repöverdragna stamlinor av stålwire. Det ser snyggare och trevligare ut än rena virelinor. Dessutom så slits draglinor/nacklinor, som vi har av polyetenrep mindre än då man kör med stamlinan av ren vajer.
Det är mycket viktigt att pressningen av låshylsorna är rätt gjorda. Om wiren skulle vara plastad så måste plasten skalas bort där hylsan pressas på wiren. Detta är absolut avgörande för hållfastheten då annars kommer den att börja krypa/släppa med tiden.
En stamlina som börjar bli nött och rostig bör skrotas. Börjar den fransas så att det sticker ut små vassa ståltrådar skall den utan tvekan slängas. Är viren skadad så kan man nämligen inte räkna med att den håller full styrka längre. Utan förvarning kan den då smälla av.
De äldre och använda linorna som är i bra skick plockar vi ihop till småspannslinor för 4-spann upp till 8-spann. Det gör att alla slädar i princip är färdiga med linor så vi kan koncentrera oss på själva körningen istället för rackla med prylarna. Den bakersta sektionen bör vara försedd med en ’kaos’ (överst i bilden)som gör att viren inte viker sig. Den får då en jämn böj runt karbinen. Det är snyggt att låshylsan är täckt med krympslang men egentligen ganska dumt. Man kan då inte se om den börjar glida i pressningen.
Chicks, den lilla tjejen som faktiskt kan springa fram om man har lite tålamod med att allt inte blir helt rätt. Men hon är förlåten då hon ännu är ung.Förvinterjobben är i full gång. Har nu kört kortturer två dagar i rad. Från början av säsongen är det alltid lite ovant att packa ryggsäckar, komma ihåg allt som skall med som sjukvårdsmateriel, fikaprylar, extralinor osv. Successivt kommer man igång och snart kan man förbereda spannet medan man fortfarande sover.
Solen ligger lågt över horisonten. Snart kommer den inte ens att orka upp och förbli borta under några veckor. Personligen så saknar jag den inte men däremot så är det så fantastiskt när man väl får se den igen. Hur den ligger som ett glödande klot strax ovan trädtopparna. Man inbillar sig riktigt hur den värmer fast det är rena rama fantasierna. Flyttar vi hundarna en mil eller två så kommer vi åt miltals med oplogade skogsbilsvägar. Omkoppling sker. Var god att vänta! Här kopplades spannet om från fyrhjulingen till släde då det inte går att starta med släde direkt från kenneln ännu. Solen mitt på dagen, rakt i söder, från vår gård.
Stina är superglad för att Rikos, en av hennes säkraste ledarhundar, är på banan igen.Efter de senaste dagarnas värme törs vi inte riktigt ut på sjön hemma vid vårt hus. Det är nog ingen fara men det kan lika gärna vänta någon dag till med minusgrader. Hundarna och vi måste hur som helst ut och luftas så då blir det till att flytta hela patrasket.
Två fyrhjulingar, 30 hundar och två mycket morgontrötta personer plus en hyperaktiv border collie tar sin lilla tid att lasta och köra ut i skogen. Från att vi klev upp så tog det mer än 15 timmar innan allt var avlastat hemma på gården och hundarna matade.
Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nått sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det va på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?
Hur som helst så fick vi en fin dag med hundarna. På hemvägen stod en älg i vägkanten och väntade i mörkret tills det bara var 20 meter kvar. Rödräv, tjädertupp, orrar och järpar är annars på dagens lista. Skogsbilsvägarna är ju trotts allt användbara men jag kan inte låta bli att tänka på vilka fantastiska områden detta måste ha varit innan man högg. För säkerhetskull fick Rikos gå en mil lös under dagens träning. Han är en sådan hund som kommer till oss då det är lösa älgar eller renar i skogen… På vissa ställen kan man få en aning om hur det såg ut före kalavverkningarna. De flesta sjöar o tjärnar har frusit. Bäckar och älvar lär dröja ett tag till. Det blir sena kvällar trotts att vi tar tidiga mornar.
Pelle kopplar av medan vi väntar.I Onsdags var Stina till Lapplands Djurklinik i Gällivare. Med sig hade hon två hundar. Rikos, en av hennes vassaste ledarhundar som plötsligt blev väldigt trött efter bara 14km. Kunde det vara vaccinet eller något annat? Blodvärden, lungor och hjärta kollas och allt är helt normalt. Alltså friskförklarad och Stina blev lugnare. Nu ska han ut i spannet igen och så får vi se vad som händer.
Den andra hunden som följde var Unna. Vi hade upptäckt att min första bedömning av hennes skärsår i tassen var fel. Det behövdes sys. När såret var nytt syntes det helt enkelt inte lika väl som efter ett par dagar. Annars var såret i bra skick. Unna är även det en av Stinas bättre ledarhundar så nu hoppas vi att det går bra. Stygnen ska sitta 12 dagar så det blir ett träningsuppehåll på henne.
Torsdag och min tur att lasta fyra hundar i bilen och styrda mot Gällivare. Vi har nämligen fått bedömningen kronisk bronkit på Maja för något år sedan men att det inte skall vara genetiskt. Nu har hundar som är släkt till henne uppvisat samma kraxande. Avföringsprov är taget för att utesluta lungmask. Inget onormalt hördes på lungljud/andning. Så nu väntar vi på svar från bakterieodlingar från dessa fyra hundars svalgprover.
Det vi vill ha svar på är egentligen om det är behandlingsbart. Den medicinering som Maja fått tidigare var cortison (prednosol) i ganska låga doser under en relativt kort period. Det gäller några riktigt bra hundar som Masi, Maja, Pelle och ToRock. Kraxandet har kommit i samband med kennelhosta och därefter inte riktigt gett med sig. Uppföljning kommer när vi vet mer. Far och son, Masi och Pelle. Givetvis lyckades Masi och Torock skita i receptionen direkt när vi kom. Men de hade nog bara hört att jag pratat om avföringsprov…
