Under helgen svingade vi våra paddlar längs en liten Lapplandsälv. Kanoterna är fantastiska transportmedel när man vill glida fram tyst. Man kan lasta det man behöver för längre turer utan att man tyngs av nedlastade ryggsäckar.
Flippa ligger bara 50 meter före mitt spann längs det krokiga spåret. Plötsligt hör jag hur hon skäller aggressivt bakom nästa kurva. När jag får ögonen på henne står hon med lågt huvud och försöer eya (stirra) fast en älg. En älg som med bakåtvikta öron signalerar att den är mycket irriterad när den kliver upp på spåret mot Flippa. Den hamnar nu mellan mitt spann och min kära lilla border collie. Utan att tänka mig för ropar jag snabbt ’Flippa HIIIIT’. Med et snabbt språng kastar hon sig rakt på älgens huvud och tacklar till den. Sedan innan älgen hinner reagera springer hon in mellan benen på den och jag tror hon nyper till den i ena hasen. Därefter kommer hon snabbt mot mig men vänder om framför mina ledarhundar som jag precis fått stopp på. Älgen kikar snabbt bakåt mot mig och lufsar sen in i skogen medan Flippa rusar fram på spåret bakom den vidare åt det håll vi tidigare var påväg. Allt gick ohyggligt snabbt. Flippa hade lika gärna kunnat bli sparkad. Hade hon själv fått välja skulle hon nog vallat älgen till mig o spannet. Själv hann jag varken bli rädd eller få adrenalin. Det gick helt enkelt för snabbt för en man som mig…
Det förklarade varför nästan alla möss har varit borta från vår tomt. Annars brukar de härja med hundmaten och Stina far som värsta trappern med fällorna och dräper dem på löpande band. Nu, med denna lilla kritvita, för mössen, dödsmaskinen så slipper vi dem. Hermeliner är nämligen otroliga små rovdjur och mössen chanslösa. Vi önskar Hermelinen smaklig måltid och låter en bit av laxen ligga kvar. Hermelinen ska inte förväxlas med den betydligt mindre Vesslan.
För övrigt så ser vi ljuset i tunneln. Stina har legat några dagar med feber och förkylning. Nu är hon på bättringsvägen och hon studsar omkring som en speedad kanin, beställer prylar till Femundlöpet, snackar med folk om rutiner, skriver körscheman, beställer täcken och mycket mer. Det är en märkbar skillnad då man är själv eller om man får hjälp med att rodda detta skeppet som är vårt liv.
Snön fortsatte komma under början av vår tur så spåren var översnöade och ganska moddiga. Sedan sjönk tempen och spåren blev avsevärt bättre till hemvägen.
I princip så har allt fungerat helt felfritt förutom älgarna. I år tycks det vara extra mycke älg i vårt område. En av älgarna tvekade i att flytta sig. Jag fick hojta ganska mycket innan den lämnade spåret. På ett annat ställe fick vi en ko på ena sidan, en kalv på andra sidan och en kalv mitt framför spannet på spåret. Är det något som jag inte riktigt litar på så är det just älgarna. Blir de pressade så kommer de.
Vi brukar reta Sten, en annan hundförare här i Jokkmokk, för att han har en liten bjällra på sin släde. De skrämmer tydligen bort älgarna mycket effektivt. Nu blir det nog bjällror även på våra slädar denna vinter.
Att sätta eller hänga upp en korg är riktigt bra. Man kan stoppa dit allt möjligt. Jag tror däremot att man ska vara lite försiktig med sådant som är saltat/starkt kryddat. Bröd är framför allt ekorrarna tokiga i. Kanske får vi däremot köpa någon talgboll i framtiden till småpippisarna.