Stillheten, ensamheten och att bara vara.Våren är en frustrationens tid. Först, medan snön finns kvar, så vill man inte släppa vintern. Kanske kan man köra hundspann någonstans. Sedan när snön är borta då vill man börja med kanot och annat kul. Gården är dessutom full med diverse städprojekt, reparationsprojekt och andra typer av projekt.
Som företagare har man dessutom administrativt arbete som måste utföras. Produkter skall säljas, internetnärvaron måste man aktivt arbeta med, skattemyndigheten har önskemål om att allt som har med ekonomi skall redovisas på ett enligt dem lämpligt sätt och listan kan göras mycket lång på allt man vill, bör, skall och måste göra. Vi har just släppt datumen för vinterns längre hundspannsturer och en del bokningar börjar falla på plats inför vintern.
Skogen kallar och drar. Vi försöker att ta oss ut på kortare vandringar och jag har till och med haft kanoten sjösatt. Fördelen med att bo här i glesbygden norr om Polcirkeln är att man drar bara på sig kängorna så står man i skogen. Vi behöver inte ens lämna tomten innan vi sitter i en kanot.
Våren är en fantastisk tid men den är gode hektisk. Mindre än en vecka efter att sista skoter passerade ute på sjön så sitter man i kanoten bland diverse sjöfåglar och isflak. Snart är sommaren passerad och åter skall vi ut på de tunna höstisarna och markera lederna inför vintersäsongen. Man kan tillbringa en kväll på många olika sätt. Storlom. Sångsvan.
Helen med sitt hundspann på färd igenom nordlandet. Lägg märke till de så typiska granarna som är smala upptill här uppe i taigan.Hundspannen styrdes denna vecka mot porten av Sareks nationalpark. Blötsnö och låga moln men även lite blå himmel och fluffig kallsnö. Hundkörningen är med andra ord fortfarande på topp här i nordlandet. Än en gång har vi sett att bara för att det blir varmt eller blött tidigare under vintern så behöver det inte betyda att säsongen blir kort.
Renarna börjar nu att dra sig allt högre upp mot fjällen. Vi försöker att ta reda på hur vi skall köra och vart vi kan övernatta för att minimera vår påverkan på djuren. Oftast står de hyfsat oberörda och betar då vi passerar men ibland blir de skrämda. Områden som kan vara känsliga kör vi snabbt igenom eller undviker helt. Det gäller helt enkelt att minimera tiden vi är i dessa områden som för tillfället är känsliga.
En av våra gäster vred första dagen sitt knä väldigt fel. Jag såg när det hände och allt gick liksom i slow motion och det såg verkligen inte allvarligt ut men det visade sig vara betydligt värre och ont lär det ha gjort. Med lindor och hjälp av mycket vänliga sjuksköterskor som var på skidtur så tejpades knät enligt någon norrländs fotbollsmetod. Successivt har sedan knät blivit bättre och bättre under resans gång. Givetvis så har det även handlat om en järnvilja att genomföra turen av gästen.
Hundarna har gått bra men vi har nått skrot som går runt ibland dem. Bruno har kraxat då han sover ute men när han får bo i stugan så är hostan borta. Kan han ha räknat ut något? Viktor har nu börjat småkraxa och hemma står fler hundar som kraxar. Kan det vara en släng av kennelhosta? Jag lyssnar och lyssnar och är väldigt rädd för att köra de individerna som eventuellt blir sjuka. Ibland lyssnar jag så mycket att jag i det närmaste inbillar mig saker.
Veckan som har gått har hur som helst bjudit på fin hundkörning om än någon dag med sur blötsnö och låga moln. Vi har fått se porten till Sareks nationalpark i hyfsat väder. Gästerna har även denna vecka varit trevliga. De flesta andra man möter är även de mycket trevliga.
Hundspanns säsongen går nu mot sitt slut. Det är nu 53 dagar sedan vi styrde färden västerut från kenneln. Sju långturer som vardera varit ca 20 mil med olika små grupper av trevliga människor. Nu ser jag fram emot de två nästkommande veckorna av färden innan hundspannen förhoppningsvis styrs upp hemma vid vår kennel nere i Jokkmokk. Porten till Sareks nationalpark då någon snöby drar förbi. Trevlig middag tillsammans med Marit som tjänstgjort som stugvärd i Aktse. Sångsvanarna har anlänt till sjön Laidaure men även uppe vid Sitoälvens vakar. Lavskrikan är en trevlig kompis i barrskogen. Den kommer oskyggt nära då kaffeelden tänds.
Låga moln och uppfräschade regnskurar har idag dragit över Jokkmokk.Igår upplevde jag en närproducerad kortsemester. Det var med andra ord en självguidad vandring runt längs sjön här hemma. Ryggsäcken packades med fotoutrustning samt lite kött och annat för att kunna laga middag där ute. Vi stegade vi iväg längs Skabramsjön. Både Flippa och Annie följde som vanligt fulla av energi på Border Collies vis. Friluftsliv behöver inte krånglas till. Det finns mycket man kan uppleva enkelt där man bor.
Att bo i Jokkmokk är i och för sig verkligen en förmån här i livet! När jag öppnar dörren i vårt lilla torp är jag ute i i naturen direkt. Fågelliv precis utanför huset. Räven som skriar från andra sidan den lilla viken. Renarna som under vårarna vandrar förbi vårt hem varje år på sin väg upp mot fjällen i väster. Älgarna som snart skall till att föda sina små röda kalvar. Abborren som dras direkt från sjön och ner i stekpannan. Naturromantiskt? Självklart det blir så när man bor mitt i värsta Discovery channel! Annie blir successivt allt följsammare. Ett av flera Storskrakpar vid Stor-Skabramsjön. Några mygg har vaknat till liv. En vass yxa skall man vara försiktig med. (ser som vanligt värre ut än vad det är)
Eva med sitt spann under sträckan mellan Saltoluokta och Sitojaurestugorna.Efter en utmanande färd på över 200km har vi nu styrt upp spannen hemma vid kenneln. Efter 9,5 veckor eller rättare sagt 66 dagar är jag åter med hundarna där min färd startade i slutet av februari. 1800 kilometer igenom snötyngda skogar, frusna sjöar, öppna vidder och nu på slutet även i strilande regn.
Veckan började med strålande solsken omväxlat av kraftiga snöfall. Spåren var hårt frusna men perfekt mjuka av den nypudrade snön vilket har varit snällt mot hundarnas tassar. STF (Svenska Turistföreningen) stängde i år stugorna extremt tidigt men vi hade med tält och löste boendet med campandets frihet.
Under kvällen den fjärde dagen började det snöa kraftigt. På morgonen då vi vaknade i våra tält, bågnade mitt Hillebergstält oroväckande mycket. Hela tältet var helt hoptryckt av den våta snön. Snöandet hade nu avlösts av ett ihärdigt regnande som fortsatte under de kommande 24 timmarna. Hundar och folk blev rejält nerblötta. Denna dag klassar jag nog som säsongens tuffaste tror jag. Kanske inte den mest fysiskt krävande men däremot den mest obekväma dagen. Mina gäster kämpade på fantastiskt bra och tappade aldrig modet! Blickar jag åter på hela denna vecka så förutom en dags regn så var vädergudarna verkligen med oss.
Sista dagen bjöd på uppehåll och uppklarnande väder. Spåren håller fortfarande ihop och isarna på sjöarna har börjat flyta upp och bli torra. Hundarna har under flera dagar vetat att vi varit på väg hemåt och de har varit på hugget. För egen del är det med delade känslor jag avslutar årets säsong. En riktigt bra säsong med många trevliga gäster. Jag återkommer senare med lite summeringar från den gångna vintern. Utrustning som hållit och prylar som fallit söder. Följ bloggen och det kommer allt eftersom jag får tid att skriva. Sångsvanarna har anlänt till utloppet av sjön Laidaure i Rapadalens mynning. Working Husky Sanoj med Skierfeklippan i bakgrunden. Svala vindar på sjön Saggat. Carmen med sitt spann och med fjället Staika i bakgrunden. Kvällssnack med några av hundarna i Årrenjarka Fjällby där vi sov en natt. Bertil blåser liv i lite blöt ved så att vi kan koka kaffe. Nattläger vid östra delen av Karatssjön. En hel dag med ihållande regn och låga dimmoln. Ett av de värsta tänkbara väderförhållandena under en vintertur.
Nattläger nedanför Skierfeklippan.Alla hundarna står inselade, startklara och vi skall just till att lätta ankare. Vi är fem hundspann som är påväg norrut mot Kebnekaiseområdet. Då börjar min hjärna att tänka i nya banor. Söderut istället för norrut. Efter en snabb briefing med gruppen fattas beslutet att vi skall undvika det dåliga snöläget uppe vid Kebnekaises fjällstation och området mellan Stora Sjöfallet och Teusajaurestugorna. Spannen styrs söderut längs Kungsleden. Snösäkert och Det visar sig bli ett bra val.
Vi börjar veckan med i det närmaste molnfritt och vindstilla på kalfjället. Sedan fortsätter vi med lite varierat molniga dagar men alltid skönt vindstilla. Hundarna blir varma och vi får ta det lugnt för deras skull.
Nu sitter jag i Salto. Tält hänger på tork liksom sovsäckarna. Maten inför den kommande veckan är nedstuvat i slädarna. Idag har vi gjort en radiointervju med Radions program Naturmorgon. Det kommer troligast på lördagsmorgon om två veckor. Nu är mina ögonlock såpass tunga att det endast är sängläge som gäller. Per jobbar på för att avlasta sina hundar. Han följs här tätt av Sam. Restaurang Hilleberg. Sitoräven fick jag sitta på fem meters avstånd medan denne somnade. Flippa blev stel i benen och fick därför motvilligt åka en bit.
